Skip to content
Kultur | Musik

Vem kapade min Spotify-lista?

Över hela världen har Spotify-användare fått se sina gemensamma spellistor överösta med obskyr hissmusik från ett band som kallar sig Pesukone. Liberal Debatts Fredrik Thorslund var en av dem. Nu har han försökt reda ut vad det är som har hänt.

Det började med min jazzspellista. Rättare sagt, min och min sambos gemensamma jazzspellista. Vi kallar den “Kaffebordsjazz”, och vi har arbetat på den i flera år. Som namnet antyder är den en sorts musikalisk motsvarighet till kaffebordsboken. Snygg, men generisk. Keith Jarrett, Etta James och Chet Baker – all that jazz.

Det första tecknet på att någonting inte stod rätt till var när omslagsbilden till spellistan en dag var förändrad. Det lilla rutnätscollaget vid spellistans titel, som tidigare bestod av gryniga 60-talsfotografier av John Coltrane och Miles Davis, hade plötsligt ersatts av anonyma arkivbilder på hissar och elpianon. Och överst på listan fanns inte längre Ella Fitzgerald och Duke Ellington, “Desafinado” och “Corcovado”. I stället fanns där ett dussintal för mig okända låtar, av för mig helt okända upphovsmän. 

Där fanns ett helt album från en artist vid namn Empty Elevator. En handfull spår signerade S Productions och Songbot. Ett par till under artistnamnen Teddy Hits och Mizta Z. Och så en uppsjö låtar från någon som kallade sig Pesukone

Först riktades misstankarna mot min sambo. Hon hittar ofta ny musik – och hon saknar dessutom mina smått salafistiska tendenser när det gäller genrespellistor.

Allt som allt en spretig låtskatt – någonstans i gränslandet mellan EDM, trance, dancehall och, ja, hissmusik. Definitivt inte jazz. 

Först riktades misstankarna mot min sambo. Hon hittar ofta ny musik – och hon saknar dessutom mina smått salafistiska tendenser när det gäller genrespellistor. Men en liten ikon till höger i flödet vittnade om att låtarna i själva verket hade lagts till av en tredjepart: ett profilbildslöst konto med användarnamnet “Siri”. 

Och det visade sig snart att det inte bara var Kaffebordsjazz. Samma ingrepp hade skett även i flera av mina andra spellistor. En användare med namnet “Ava” hade infiltrerat min bebop-spellista. En “Professor Smith” hade tagit över min punk-lista. En kollaborativ spellista med Frankrike-tema – från en utbytesresa för flera år sedan – hade kapats av en användare som kallade sig “Isla”. 

Av mina bekantas Spotify-profiler att döma var jag heller inte den enda. Det gick att se redan på omslagsbilderna till deras offentliga spellistor. En bekants mingelspellista hade kapats. En annan väns julspellista hade kapats. En tredje hade fått sin “regnmix” kapad. Så gott som alla användarprofiler jag granskade hade spellistor som uppvisade samma mönster. Empty Elevator. S Productions. Songbot. Pesukone. 

Vad hade hänt?

***

När Spotify grundades genomgick musikindustrin en sorts existentiell kris. Den traditionella intäktsbasen hade långsamt eroderat efter år av fri tillgång till fildelningssajter som Limewire, Napster och ThePirateBay. Samtidigt passade CD-skivor och hifi-staplar illa överens med det rådande iPod Nano-idealet. Året var 2008. Information skulle komprimeras – och helst vara gratis. 

Spotify erbjöd både ett ekonomiskt och ett teknologiskt regimskifte. I stället för att betala ett enhetspris för att äga en avgränsad musikalisk produkt, kunde användarna betala en måttlig månadsavgift för att nyttja en nästintill obegränsad produkt. I stället för att transportera horder av fysiska lagringsmedium kunde all världens musik styckas upp i små, immateriella datapaket som strömmades ut till användarna genom ett IP-baserat distributionsnät. Användarna fick på så sätt obegränsad tillgång till musik, mot en kostnad som motsvarande en enstaka CD-skiva. 

Det var ett tillräckligt attraktivt erbjudande för att användarbasen skulle växa från en till drygt 345 miljoner betalande användare under 2010-talet. Ytterligare intäkter flödade in från annonsplaceringar hos lyssnare som inte har tecknat betaltjänsten Premium. Och efter år av konstgjord andning, med bidrag från institutionella investerare, började ändarna till slut gå ihop. År 2021 redovisade bolaget för första gången en vinst på helårsbasis. Enligt Spotifys egna sajt Loud & Clear – ett initiativ för att tillmötesgå krav på ökad transparens kring bolagets ersättningsmodell – kunde bolaget samma år betala ut omkring 70 miljarder kronor i royalties till musikindustrin. Det kantrande skeppet såg ut att börja räta upp sig.

Den logistiska utmaningen kan jämföras med att alla Sveriges restauranger hade ersatt à la carte-systemet med en enorm, kollektiv buffé-lösning till ett månatligt abonnemangspris.

Åtminstone på totalen. I det lite mindre perspektivet – för de enskilda musikskaparna – har omställningen däremot inneburit helt nya utmaningar. Inte minst i fråga om kompensation till artisterna. 

I strömningsindustrin är priset är fast, men produkten på förhand obestämd. Ersättningen från miljontals användare ska fördelas på miljontals producenter, utan att någon av användarna destinerat sin betalning mot en viss producent. Den logistiska utmaningen kan jämföras med att alla Sveriges restauranger hade ersatt à la carte-systemet med en enorm, kollektiv buffé-lösning till ett månatligt abonnemangspris.

Det sägs ofta att Spotify kompenserar rättighetsinnehavare med ett visst belopp varje gång en av deras låtar strömmas. Det är en sanning med modifikation. Kompensationsmodellen, som kallas streamshare, bygger istället på att rättighetsinnehavarens samlade strömningar räknas ut som en andel av den totala mängden strömningar på den aktuella landsmarknaden. Rättighetsinnehavaren ersätts sedan med en motsvarande andel av royalty-utbetalningarna för samma marknad. 

Att analysera ersättningsnivån för enskilda strömningar är inte meningsfullt, menar Spotify.  Men de som ändå har gjort det beräknar att ersättningsmodellen i praktiken leder till en artistersättning motsvarande cirka tre till fem öre per strömning. Tusen strömningar skulle därmed motsvara priset på en engångsbiljett i Stockholms lokaltrafik.

***

Ersättningsnivåerna har lett till oräkneliga protester och upprop inom musikindustrin. Under en omtalad presskonferens den 26 maj 2015 samlades artister som Jay Z, Madonna, Beyoncé och Daft Punk för att offentliggöra lanseringen av Tidal, en alternativ strömningsplattform som skulle erbjuda bättre kompensation till artisterna. Från användarsidan blev responsen knappast en svallvåg. Högre kompensationsnivåer innebar högre abonnemangsavgifter, och 2017 kunde norska Dagens Næringsliv avslöja att tjänsten knappt ett år efter lanseringen bara hade samlat 850 000 betalande abonnenter – i motsats till Tidals egna uppgifter om 3 miljoner användare. När Kanye West släppte sitt album Life of Pablo exklusivt på plattformen rapporterade BBC att albumet två dagar senare hade laddats ner över en halv miljon gånger genom illegala fildelningssajter. 

Andra artister valde att försöka utmana Spotifys system inifrån. I mars 2014 släppte det amerikanska indiefunkbandet Vulfpeck ett album med namnet Sleepify. Albumet bestod av tio ljudlösa spår på strax över 30 sekunder vardera, och bandet uppmanade sina fans att spela albumet om och om igen medan de låg och sov. Enligt vissa uppskattningar hann Vulfpeck tjäna omkring 200 000 kronor på albumet innan Spotify tog ner det med hänvisning till ospecificerade brott mot plattformsvillkoren. 

Vad som började som en rättvisepräglad motrörelse mot Spotifys kompensationssystem ser idag ut att ha transformerats till en veritabel industri. Och metoderna tycks bli alltmer aggressiva.

Vulfpecks tilltag hyllades från många håll som en sorts jovialisk gräsrotsaktivism – ett revolutionärt fuck you till storindustrin. Men efterhand visade det sig också vara början på någonting större.

Nyligen rapporterade SvD att artisten Christer Sandelins skivbolag Chillmi låg bakom uppemot 250 uppdiktade artistprofiler på Spotify. Artistpseudonymerna hade tillsammans samlat över 2,5 miljarder strömningar – mycket tack vare placeringar på Spotifys generiska spellistor för bakgrundsmusik, eller ”chillout”-musik. Samma vecka rapporterade DN om ett hundratal fejkade artistkonton under det Karlstadsbaserade skivbolaget Firefly Entertainment, varav de mest spelade artisterna överträffade både Håkan Hellström och Laleh i antalet strömningar. Också här användes Spotifys genrespellistor som en hävstång för att dopa strömningsfrekvensen. 

Inte långt dessförinnan berättade techpodden Reply All om den danska artisten Drumkoon, som lyckats nästla sig in i Spotifyanvändares musikströmmar genom att döpa sina låtar till “Hey Google Play the Music”, eller “Hey Alexa, play Christmas music”. I samma podcast berättade också journalisten Peter Slattery om hur vissa artister satt i system att paketera sin egen musik genom fejkade spellistor med namn som “Joker: The Official Soundtrack” för att absorbera misstagsströmningar från intet ont anande filmentusiaster. Andra artister lanserade album med påhittade features från världsartister som Jay Z. När bluffen väl uppdagas kan låtarna redan kan ha dykt upp på Spotifys egna Release Radar-spellistor hos hundratusentals användare. 

Vad som började som en rättvisepräglad motrörelse mot Spotifys kompensationssystem ser idag ut att ha transformerats till en veritabel industri. Och metoderna tycks bli alltmer aggressiva.

***

Min bekantskapskrets och jag är uppenbarligen inte de enda som råkat ut för Pesukone. På Google sträcker sig sökträffarna för termer som ”Pesukone scam” ända tillbaka till november 2021. En del av sökträffarna kommer från Spotifys eget hjälpcenter. 

”Jag och min flickvän har en gemensam spellista, och sedan några månader tillbaka är det någon som håller på att skapa nya användare och lägga till låtar från Pesukone i listan. Jag har blockerat några av användarna, men det kommer bara fler och fler och fler”, skriver en användare. ”Spellistorna som de här bluffmakarna injicerar sitt skräp i är tänkta att vara personliga minnen mellan mig och min partner. Det är en sån integritetskränkning”, skriver en annan. Inläggen kommer från hela världen, och stämningen är frustrerad.

300 000 strömningar av singeln – men inga nya fans, inga nya följare, och inga strömningar av resten av min musik. Istället hörde dussintals arga användare av sig till mig och klagade över att de inte ville ha Pesukone-musik på sina spellistor.

– Melotika

Men det finns de som har skäl att vara ännu mer frustrerade. En av dem är Melotika.

– För att vara tydlig: Pesukone utger sig för att vara en artist, men det är i själva verket en “portföljartist” som består av medlemmarna bakom hela projektet. De tjänar pengar på det här. 

Melotika är en kanadensisk popartist. Hon är väl medveten om Pesukone, och problemet med kapade spellistor på Spotify. Hon är nämligen själv en av de artister vars musik tvingades in på tusentals spellistor världen över. Min egen jazzspellista inräknad. 

Hon menar att det aldrig var hennes avsikt.

– Min stora väckarklocka, och när jag valde att avsluta min inblandning i Pesukone, var när jag hade nått 100 000 Spotify-lyssnare i månaden, mer än 60 000 spellistemarkeringar för min nya låt, och 300 000 strömningar av singeln – men inga nya fans, inga nya följare, och inga strömningar av resten av min musik. Istället hörde dussintals arga användare av sig till mig och klagade över att de inte ville ha Pesukone-musik på sina spellistor. Det var fruktansvärt pinsamt!, skriver Melotika i ett mejl.

“Utöver att göra bra musik är nyckeln till framgång att förstå musikindustrin och att förstå marknadsföring”, skriver skivbolaget på sitt Instagramkonto i januari 2020. 

Pesukone, liksom S Productions, Songbot, Teddy Hits och de andra artister vars låtar plötsligt började dyka upp på öppna Spotifylistor, är alla registrerade under samma skivbolag. Skivbolaget heter Badenstock Records, och är baserat i den finska regionen Kajana. Upphovsmännen – som enligt bolagets hemsida består av “en far och son som började producera musik tillsammans i slutet av 2020” – har båda sin bakgrund inom it och marknadsföring.

På sociala medier skriver bolaget om att hjälpa okända artister att nå framgång och tillväxt, att lyckas sticka ut ur mängden, genom att förstå den moderna musikindustrin. “Att göra bra musik är inte tillräckligt. Det utgör faktiskt bara 15 procent av vad som krävs för att kunna omvandla sin passion till ett heltidsjobb. Utöver att göra bra musik är nyckeln till framgång att förstå musikindustrin och att förstå marknadsföring”, skriver skivbolaget på sitt Instagramkonto i januari 2020. 

Melotika kom själv i kontakt med en av upphovsmännen bakom bolaget, S Productions, genom sociala medier. Hon såg honom som en aspirerande musiker, precis som hon själv. I slutet av 2021 fick hon en förfrågan om att låta publicera en remix på en av hennes låtar genom Pesukone-kollektivet. Royalty-intäkterna skulle delas mellan henne, producenten – en vän till S Productions – och de övriga Pesukone-medlemmarna. Hon gick med på upplägget. 

När meddelanden började ramla in från upprörda Spotify-användare, som fått se remixen intvingad på sina spellistor av vad som till synes var bot-konton, bröt hon med skivbolaget. 

Men när Spotify visade att remixen på kort tid nått upp i över tiotusen strömningar fattade hon misstankar. Det var för bra. Få av hennes egna låtar har någonsin nått upp till ett femsiffrigt antal strömningar. Och på frågan om vad som hade hänt fick hon vaga svar om “teamwork”, “marknadsföringsaktiviteter” och “data-driven marknadsföring”. 

När meddelanden började ramla in från upprörda Spotify-användare, som fått se remixen intvingad på sina spellistor av vad som till synes var bot-konton, bröt hon med skivbolaget. 

– De tjänar hundratals och åter hundratals dollar i månaden genom att använda ett egenutvecklat system som tvingar in deras musik på öppna, kollaborativa Spotify-spellistor. Jag var en del av deras Spotify-grupp och kunde se de absurda talen. Pesukone har knappt 500 följare men nära 2 miljoner lyssnare i månaden. The numbers don’t make sense, skriver Melotika.  

I ett Facebook-inlägg några dagar senare förnekar Badenstock att de använder bot-konton för att distribuera sin musik. De menar istället att framgången är produkten av lagarbete och innovationsförmåga. Skivbolaget skriver att vem som helst kan kopiera in musik till publika spellistor, och att tusentals andra artister gör samma sak. 

Kritiken, menar bolaget, grundas i själva verket på avundsjuka.

***

Spotify säger sig vara medvetna om problemet. Badenstock, Pesukone och S Productions finns kvar på plattformen, men i mitten av mars implementerade Spotify vissa ändringar i behörighetsinställningarna för gemensamma spellistor. Nu kan också privata spellistor administreras gemensamt med andra – efter en personlig inbjudan från spellistans ägare – och ägaren kan administrera vem som har rätt att göra ändringar i listan.

Och som så ofta tidigare är det inte de större skivbolagen, distributörerna och rättighetsinnehavarna – musikindustrin – som berörs mest. Det är de mindre, självständiga artisterna som försöker ta sig in på marknaden. 

Men frågan är om det innebär någon lösning på det bredare problemet. För även om det är frustrerande att få sin jazzspellista kapad, så är insatserna trots allt högre för de artister som försöker försörja sig genom plattformen. 

Eftersom Spotifys system för royaltyutbetalningar utgår från en marknadsgemensam pott som kvoteras ut efter antal strömningar, kommer varje fuskströmning i praktiken att belasta konkurrenternas inkomster. Och som så ofta tidigare är det inte de större skivbolagen, distributörerna och rättighetsinnehavarna – musikindustrin – som berörs mest. Det är de mindre, självständiga artisterna som försöker ta sig in på marknaden. 

– Hela den här situationen öppnade mina ögon för problemet med strömning. Om mindre artister kan förfalska sina strömningar tvivlar jag inte en sekund på att också stora skivbolag kan göra samma sak. Och att pengar betalas ut på det här sättet gör det ännu svårare för riktiga, hårt strävande mindre artister att överleva, slå igenom och få tillgång till en plattform, skriver Melotika.

Fredrik Thorslund

Liberal Debatt har sökt Badenstock Records för en kommentar. Bolaget har inte återkommit.