Varje torsdag är det marknad i Vitry-le-François. Liberal Debatts redaktionsledning följer med Rassemblement Nationals lokale kommunalråd, när han samtalar med potentiella väljare. Vad säger de som röstar på Marine Le Pen – här i ett av Rassemblement Nationals starkaste fästen?
Det är blåsigt, jämngrått och duggregn när dörren till baren Le Bon Cap slår igen bakom oss. I över en timme har vi suttit i hörnet under tv:n och pratat om köpkraften, invandringen och allt annat som Nationell samlings lokalpolitiker tycker är fel. Med var sin rejäl näve flygblad är de nu på väg till torsdagens marknad för att försöka övertyga väljarna om att rösta för ett Frankrike “med henne, utan honom”.
Men de är inte särskilt hoppfulla. “Med det här vädret… det kommer inte att vara mycket folk…” suckar aktivisten Bertrand. Och när vi kommer till marknaden står det snabbt klart att han har rätt. “Det är nästan fler handlare än kunder här”, utbrister partiets kommunalråd Monsieur Erre.
Men man får jobba med det man har, och Erre styr snabbt stegen mot en pimpinett äldre kvinna som står vid ett stånd med kläder och tittar.
– Jag har röstat på FN i 20 år. De är de enda som har kapaciteten att förändra. Den nuvarande presidenten tänker bara på de rika, säger Marie-Lyse bestämt.
Hon är pensionär och tycker inte att någonting fungerar i samhället längre.
– Jag är pensionär och får inte ens 1 000 euro i månaden! Dessutom känner man sig inte som hos sig själv längre, det är så mycket invandring. Det finns områden där det är för farligt att vara.
Här i Vitry-le-Francois? frågar jag förvånat.
– Nej, här är det lugnt. Men man hör ju om hur det är på andra ställen…
Efter att vi försäkrat henne om att hon är fin i håret trots att det blåser ställer hon upp på bild; hon vill gärna stå bredvid Monsieur Erre.
Egentligen får politiker inte dela ut flygblad inne under själva marknadstaket, men när dropparna börjar falla allt tyngre säger Monsieur Erre “strunt samma”, och vi går in.
Efter några fruktlösa försök att få en liten tant med munskydd att ta emot hans broschyr med Le Pens ansikte på ser Monsieur Erre lite moloken ut, men blir direkt på bättre humör när den pensionerade lastbilschauffören Monsieur Paganessi kommer förbi. Han har röstat på Nationell samling, eller Nationella fronten som han säger, sedan 1981. Precis som Marie-Lyse tycker han att allt är för dyrt och att allt behöver förändras.
– Om man inte har en egendom i Frankrike i dag så är man dödens. Marine vill sänka skatten och momsen, det kommer att ge oss köpkraften tillbaka!
Han berättar att han avskyr socialisterna som han tycker har lurat byxorna av fransmännen och gett för mycket pengar till hela världen.
– Ta bara ukrainarna, tror ni att de kommer att åka tillbaka? Nä, nä… Vi måste prioritera fransmännen!
Den skeptiska inställningen till att hjälpa ukrainarna delas av de flesta vi träffar tillsammans med Nationell samling.
Lite längre bort står Madame och Monsieur Guerinot och säljer ost från lokala producenter. De pratar om köpkraften, och om en pandemi som slagit hårt mot deras företag. Medan stormarknaderna fick hålla öppet var marknaderna tvungna att stänga.
– Trots att vi håller till utomhus! utbrister Monsieur upprört och fortsätter: Macron tänker bara på storföretagen och aldrig på oss småföretagare.
De kommer att rösta på Le Pen båda två. Madame förklarar att de är trötta på att sakna socialt skyddsnät och får medhåll av sin man.
– Om vi blir sjuka måste vi arbeta i alla fall. Det måste förändras.
Madame nickar och tillägger:
– Man måste tänka på oss fransmän först, sedan kan man tänka på andra. Det är klart att vi ska hjälpa ukrainarna, de har förlorat allt, men när man samtidigt säger att det inte finns något boende till våra hemlösa…
Monsieur håller dock inte helt med.
– Nej, men vi måste hjälpa ukrainarna. Våra föräldrar och farföräldrar upplevde samma sak. Vi har hört historierna… 1940 förstördes hela staden. Kyrkan och ett par hus till fanns kvar, resten låg i ruiner.
Den lilla staden Vitry-le-Francois har hamnat i frontlinjen i en lång rad europeiska krig och totalförstörts minst två gånger. Senaste gången var under andra världskriget då 90 procent av staden förvandlades till grus av tyska och allierade bomber.
Vi frågar vad de tycker om att Marine Le Pen är en vän till Putin som skapat samma förstörelse i Ukraina.
– Äh, alla har varit vänner till Putin, säger Monsieur och slår ut med händerna. Till och med Macron har varit i Moskva och skakat hand med honom. Det är som med Hitler, innan kriget var alla vänner med honom, men när han invaderade Polen fick man ändra sin syn på honom.
Alla vi träffar tänker dock inte rösta på Le Pen, trots att vi är ute med Nationell samling. Den jovialiske och lilaklädde Monsieur Savarin är mer socialist.
– Om de nu fortfarande finns, säger han och gapskrattar.
Jag undrar varför han tror att det går så dåligt för Parti Socialiste och han har diagnosen klar för sig.
– De hade för många kandidater som inte kunde komma överens. Och att det sedan slutade med att partiet hade två kandidater, Anne Hidalgo och Christiane Taubira, det är ju galenskap. Nej, det har varit för mycket inre stridigheter.
Han berättar att han för första gången inte vet vad han ska rösta på, med bara dagar kvar till valet.
– Som gammal militär tycker jag inte att man ska byta ledning under ett pågående krig. Men som människa tycker jag att det finns en hel del saker som Macron hade kunnat göra bättre. Macrons idé om att förena människor från olika politiska läger var bra. Men det har inte fungerat. Samtidigt, hade det varit bättre med någon annan? Jag vet inte.
Vi säger hejdå och går vidare. Några stånd bort står Monsieur Bernard och säljer handgjord choklad inslagen i cellofan: harar, ägg, klockor. Han har helt gett upp.
– Jag bryr mig inte om valet. Allt är redan avgjort. Det blir Macron och Le Pen som går vidare från första omgången och sedan vinner Macron allt. Det tjänar inget till att rösta. Jag känner bara avsmak inför det här valet.
Monsieur Erre tittar oroligt på honom och undrar om han inte ska rösta på Le Pen trots allt?
– Jag ska rösta på Marine i andra omgången, såklart, men jag tror inte att hon vinner. Alla kritiserade Macron förra gången också, men sedan uppmanar de sina väljare att rösta på honom i alla fall.
Han berättar att han alltid har röstat på Front National.
– När man åker runt på marknader så inser man att vi är invaderade av araber och dåliga knallar. Men det är inte bara invandringen som är viktig för mig, jag håller med Nationella fronten i allt.
Han berättar att kriget i Ukraina gjort honom riktigt rädd.
– Jag ser till att alltid ha bilen tankad så att jag kan dra till Portugal, så långt bort som möjligt, om något händer.
Apropå den iberiska halvön står Monsieur Ricardo några stånd bort och rör i en enorm panna med paella.
– Den viktiga frågan är köpkraften. Jag var ett fan av Nicolas Sarkozy (republikanen som var president 2007-2012, reds. anm.), säger Ricardo.
Han släpper sleven, sträcker armarna upp i luften, gör segertecknet och utbrister I love Sarko!
– Han är den enda av de senaste fem presidenterna som har gett köpkraft till fransmännen. Men folk var idioter och röstade bort honom för Hollande (socialisten som vann över Sarkozy i presidentvalet 2012, reds. anm.). Suck.
Monsieur Ricardo tycker att det är svårt att veta vad han ska rösta på eftersom det inte varit någon ordentlig debatt.
– Jag tycker om Marine på vissa sätt, men inte på andra. Zemmour är definitivt inte ett alternativ. Hans program är bara invandring, invandring, invandring. Det är inte det viktiga nu. Folk har inte tillräckligt att äta. När de börjar hungra på riktigt kommer de att gå ut på gatorna och då kan vad som helst hända!
Han förklarar att han är republikan och alltid har röstat höger.
– Jag var för Pécresse först, men hon har gjort mig riktigt besviken. Hennes tal är dåliga, hon saknar karisma och personlighet. Hon känns inte som en riktig människa, hon känns som en stereotyp.
Det gamla högerpartiets kandidat Valérie Pécresse har sjunkit stadigt i opinionen i två månaders tid och samlar enligt de senaste mätningarna inte mer än 8 procent av väljarna. Särskilt hennes tal har fått kritik för att vara opersonliga och stela. Hon övertygar inte, går inte genom rutan.
Pécresse är dock inte den enda politiker som Monsieur Ricardo är besviken på.
– Nu är ni politiker här, men så snart valet är över är ni borta allihopa, säger han till Nationell samlings kommunalråd, och fortsätter: Ni måste vara närvarande i medborgarnas liv!
Monsieur Erre blir obekväm och försöker att förklara att han inte kan ta ledigt en dag i veckan för att gå på marknaden och prata med folk. Ricardo förstår honom men verkar ändå inte helt övertygad. Kanske är det också en del av förklaringen till att Nationell samling lokalt inte fick mer än 8 procent i senaste kommunvalet. Vitryaterna vill bli ledda av Marine Le Pen, men inte av Pascal Erre. Politik handlar om idéer, men också om personer.
Medan vi stått och pratat har klockan börjat närma sig halv ett och knallarna packar ihop sina stånd. Vi passar på att köpa en låda paella och några ostar till lunch innan vi skyndar hemåt i snålblåsten.