Nyamko Sabuni blev vald på löftet att göra precis det hon har gjort. Ändå har partiet skakats av inre stridigheter. Matilda Molander skriver om en partiledare som inte lyckades leda sitt parti.
Knappt hade chocken hunnit lägga sig efter Nyamko Sabunis meddelande att hon avgår, innan striden var igång: Vems fel är det?
Partikamrater som motarbetat henne och “huggit henne i ryggen”, säger vissa bittert. Andra hävdar, lite segervisst, att hon har sig själv att skylla.
Ingen lojalitet till partiet eller rörelsen, kan få en äkta folkpartist att svika sin egen övertygelse. Liberalerna är inte Centerpartiet.
Att styra Liberalerna är självklart ingen lätt uppgift. Hon tog över ett djupt splittrat parti, och de som inte tycker om hennes vägval har inte snällt suttit still i båten, accepterat beslutet och bidat sin tid, utan högljutt försökt att få henne att ändra kurs. Ingen lojalitet till partiet eller rörelsen, kan få en äkta folkpartist att svika sin egen övertygelse. Liberalerna är inte Centerpartiet.
Samtidigt var hon tydlig redan när hon valdes med i vilken riktning hon ville föra partiet. Ut ur januariavtalet och in i den moderata famnen. Hon visste från början att en stor del av partiet inte höll med henne, och en skicklig ledare hade i det läget koncentrerat sig på att få med sig hela partiet. Men i stället för att vinna förtroende hos de som hellre hade sett Ullenhag i täten, klampade hon rakt på.
Bristen på fingertoppskänsla har varit slående. Mest anmärkningsvärt kanske när Liberalernas landsmöte efter mycket vånda lyckats komma fram till en linje om SD-samarbete som till och med hennes motståndare verkade någorlunda nöjda med, och hon sedan gick ut i en DN-intervju och öppnade för att släppa fram en SD-regering. Precis det man kommit överens om att inte göra.
Vilken framgångsrik företagsledare skulle få för sig att leda sina medarbetare så?
Under Sabunis partiledarskap har fokus alltid hamnat på henne och partiets konflikter, i stället för på Liberalernas politik.
Under Sabunis partiledarskap har fokus alltid hamnat på henne och partiets konflikter, i stället för på Liberalernas politik.
Det är synd, för den sistnämnda är som vanligt i stora delar bra. Under Sabunis ledning märks särskilt det ambitiösa förortsprogrammet som tar ett helhetsgrepp på en av vår tids stora samhällsutmaningar.
Särskilt konstigt, och särskilt synd, är det att man har misslyckats hämta hem stöd när frågor som Liberalerna har drivit i decennier fått stöd av allt fler väljare: Nato-medlemskap, försvarsupprustning och kärnkraft. En skicklig partiledning hade lyckats omvandla det till procentenheter i opinionsmätningar.
Nu har Liberalerna en ny partiledare. Om han ska lyckas rädda partiet kvar i riksdagen behöver han förtjäna motståndarnas förtroende att bedriva en valrörelse för hela partiet.
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!