Emmanuel Macron höll sitt segertal på Champ-de-Mars framför Eiffeltornet, men det var inget jubeltal. Eric Luth och Matilda Molander analyserar budskapet och reaktionerna.
Emmanuel Macron ska alldeles strax börja tala. Tusentals människor har samlats på Champ-de-Mars, den stora parken jämte Eiffeltornet. Bredvid står en man från Hamburg.
– Jag har åkt hit för att se Macron besegra fascismen. För att fira Europa.
Att det är Europa som står i fokus för segern kan man knappast ta miste på. Överallt vajar EU-flaggan. Liksom 2017 tågar den nyvalde presidenten, den här gången omvald, långsamt fram mot scenen till tonerna av Europahymnen – men med Eiffeltornet som fond den här gången, inte Louvren.
Att det är mannen som vill ta på sig den europeiska ledartröjan efter Tysklands Angela Merkel kan man heller inte ta miste på under talet.
– Jag ska kämpa för ett självständigt Frankrike i ett starkt Europa, lovar Emmanuel Macron sina medborgare.
– Tack för att ni vill stödja mitt humana projekt, för ett starkt Frankrike, ett starkt Europa, för republikanska värden och ett socialt, kulturellt och ekologiskt projekt.
– Vi ska göra Frankrike till en stor miljönation, utropar han, varpå “vårt projekt” börjar skanderas runtom i publiken.
“Vårt projekt”, det är de ungas projekt. Medelåldern i publiken kan inte vara mycket mer än 22. Med några få undantag har alla över 35 år antingen en systemkamera eller en pressackreditering runt halsen.
Talet inleds med ett antal tack. Aktivisterna ska tackas, vars energi och övertygelse har rört vid hans hjärta. Väljarna ska också tackas. En särskilt stor applåd brister ut när Macron tackar alla de som har röstat på honom för att stänga ute extremhögern.
– Jag kommer att se till att er röst också kommer att höras, lovar han.
Något större förvirring råder i publiken när han vänder sig till de väljare som har röstat på Marine Le Pen.
– Jag hör att ni är besvikna, säger han. Men jag lovar att göra mitt bästa för att hitta svaren på era utmaningar.
”Jag är inte längre en kandidat för några, utan en president för alla.”
– Emmanuel Macron
Publiken börjar bua, varpå Macron hyssjar dem och påminner om att ingen buar åt någon.
– Jag är inte längre en kandidat för några, utan en president för alla. Ilskan och missnöjet hos dem som röstat på Marine Le Pen är mitt ansvar att möta.
– Jag ser att Frankrike är delat. Men jag ska fortsätta kämpa för ett rättvist, jämställt, jämlikt samhälle. Frankrike ska bli ett lyckligare land under åren framåt, och tillsammans ska vi skriva historia för vår generation.
Publiken är euforisk, men det går inte riktigt att säga att Emmannuel Macron är euforisk. Det är ett sobert, värdigt tal, av en märkbart tagen president. Dessutom ovanligt kort, inte mycket längre än tio minuter.
40 procent har ju trots allt röstat på extremhögern, han vill inte provocera och verka överlägsen.
– Aktivisten Taha
Den unge Macronaktivisten Taha berättar att de diskuterar i ungdomsförbundets WhatsApp-grupp vad det kan bero på:
– 40 procent har ju trots allt röstat på extremhögern, han vill inte provocera och verka överlägsen.
Genom hela talet har Macron en samlande ton, och det är tydligt att han vill ena nationen efter en mandatperiod som präglats av hårda konflikter och kriser: gula västarna, covid och ryska invasionen av Ukraina.
Att ena publiken är dock inte särskilt svårt. De hinner inte ens vänta på den ditkallade operasångaren, innan de stämmer upp i Marseljäsen med flaggorna vajande i luften.
– Marchons, marchons!
Matilda Molander och Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!