Ukraina strider för sin överlevnad framför ögonen på en hel värld. Karin H. Zelano ställer frågan vad man säger till den vars hemland invaderas. Sannolikt undrar många världen över något liknande, och famlar efter något sätt att visa medmänsklighet inför det nästan ofattbara som pågår.
När någon mister en närstående, är det viktigt att ta kontakt. Oavsett om det är psykisk sjukdom, ålder eller cancer som är orsaken till att denne någon sörjer. Det värsta som finns är tystnaden och de undvikande blickarna, heter det. Nu har Ryssland invaderat Ukraina, och jag undrar: Vad säger man till någon vars land just invaderats av ungefär världens största militärmakt?
”Jag beklagar invasionen”, kanske man kan säga, tänker jag, när en vän från Ukraina kommer på besök.
Ukraina antas ha en av världens största diasporor, så frågan ställs sannolikt av fler än mig just nu. 1,5 miljoner ukrainare i Polen, 350 000 i USA, närmare 250 000 i Italien, knappt 40 000 i Storbritannien, och runt 12 000 i Sverige. Därtill finns alla de som har vänner, kollegor, partner och släktingar i Ukraina, för vilka nyhetssändningarna från kriget har en direkt personlig dimension. Lägg till de hundratusentals som flyr Ukraina just nu, och det är rätt många som känner eller kommer möta en ukrainare eller till Ukraina närstående i vardagen.
”Jag beklagar invasionen”, kanske man kan säga, tänker jag, när en vän från Ukraina kommer på besök. ”Vi skänker pengar” eller ”Jag hoppas Putin dör” är andra alternativ jag överväger.
Jag och min familj lever tryggt och gott, medan bomberna faller kring vännens barndomsgator och föräldrahem.
Men jag kommer inte runt känslan av att inte räcka till. Det är så djupt orättvist. Jag och min familj lever tryggt och gott, medan bomberna faller kring vännens barndomsgator och föräldrahem. Jag kan inte göra något åt just den eller den bomben, som nu redan är i luften. Jag kan inte heller magiskt få Putin att försvinna eller övertala honom att kriget måste ta slut och att han måste lämna över makten. Jag och vännen äter middag. Sitter lite i soffan. Skämtar om det som är största allvar.
Alla ukrainska flaggor på Facebooks profilbilder. Blågula klädval. Manifestationer över hela världen med hemmagjorda plakat och ikoniska byggnader upplysta i Ukrainas färger. Gester som säger till alla ukrainare: ”Du är inte ensam”. Det stoppar inga tanks, får inga minor att försvinna, men kanske gör det stunden något mindre outhärdlig.
Karin H. Zelano