Meddelande från Ryssland

Det kommer allt fler rapporter om den tilltagande repressionen av politiska motståndare i Ryssland. Liberal Debatt kontaktade Nikolaj Artemenko, ledaren för demokratirörelsen Vremja (på svenska: Tid), och bad honom berätta om situationen i Ryssland. Det här är hans svar.  

Kriget har pågått i över en månad, och ju längre tiden går, desto mer verkar det som att det kommer pågå under lång, lång tid. Jag vill verkligen ha fel. 

Under krigets första dag gick jag till ett av de största torgen i Sankt Petersburg, precis som hundratals andra ryssar i Sankt Petersburg och i andra städer. Jag skrev ”net voyny” (på svenska: inget krig) på en banderoll, jag visste helt enkelt inte vad annat jag kunde göra. Jag var i chock, det kändes som att allt var en dröm, att allt det här  inte hade med oss att göra, att vi fortfarande lever i en civiliserad värld. Men jag kunde bara inte stanna hemma. 

Jag greps av polis i samma stund jag närmade mig torget. Tydligen hade de följt efter mig, eftersom jag är ledare för en motståndsorganisation, och bestämt sig för att isolera mig i preventivt syfte. Det är ett standardförfarande i dagens Ryssland. Innan protestaktionen höll polisen kvar många i sina hem, så att de inte kunde gå ut. 

Bara i Sankt Petersburg greps över 3 000 personer under krigets första dagar. 

Domstolen beslöt att jag skulle sitta inlåst i 14 dagar. För vad? Formellt påstods jag ha brutit mot sanitära regler, genom att organisera en folksamling. Samma formulering kom att användas av myndigheterna i alla de fall där människor anhölls för protestaktioner, såväl under den dagen som de efterföljande. Bara i Sankt Petersburg greps över 3 000 personer under krigets första dagar. 

Låt mig berätta för er om de skrämseltaktiker som ryska myndigheter använder för att skrämma meningsmotståndare. Utöver gripanden, preventiva husarrester, misshandel under demonstrationer och avstängningar från universitetet, har de börjat använda en ny metod – fabricerade brottmål. Följaktligen inleddes, under tiden jag var arresterad, ett brottmål i Sankt Petersburg gällande telefonterrorism: någon påstods ha ringt en av stadens domstolar och berättat om ett explosivt föremål. 

Nästa dag, utan några vidare efterforskningar, fick 40 politiska aktivister sina hem genomsökta och all utrustning, telefoner och pass konfiskerades. 

Något av det mest absurda med hela operationen var att en av aktivisterna vars hus genomsöktes satt i cellen bredvid min, och kunde omöjligt ha placerat sprängmedel vid någon domstol. 

I vårt land finns enormt många personer som är förskräckta över det som händer och som kategoriskt fördömer Rysslands invasion av ukrainskt territorium. 

I det fallet har nu flera människor kallats in som vittnen och flera misstänkta sitter häktade. Allt för att förhindra människor från att gå ut på gatorna och protestera mot kriget. 

I väst finns ofta uppfattningen att alla ryssar stödjer kriget; jag hör det både från enskilda och i media. Detta är givetvis inte sant. I vårt land finns enormt många personer som är förskräckta över det som händer och som kategoriskt fördömer Rysslands invasion av ukrainskt territorium. 

Låt mig ge er ett exempel. När jag fick handfängsel i en piketbuss från domstolen till fängelsecellen, satt polisen i passagerarsätet och under 30 minuter tittade de på en YouTube-kanal där en välkänd oppositionell bloggare pratade om krigets fasor och Putins brott. De tittade, förstod allt, och det stod klart att de också var emot kriget och förstod det absurda och vidriga i hela situationen. 

Jag betraktade många poliser när jag satt i fängelse, och vet ni vad, många pratar om kriget i väldigt negativa termer. De förstår allt, men kan ingenting göra, för de är fast på systemets insida. Det är dock ett obestridbart faktum att samma system håller på att ruttna från insidan.

Men inga politiska eller imperialistiska ambitioner hos en person eller grupp kan rättfärdiga att barn och mödrar dör, att sjukhus, förskolor och hundratals, tusentals oskyldiga liv förstörs. Detta är ett krigsbrott.

Min personliga uppfattning är att det som händer är ett krigsbrott för vilket den sittande regeringen absolut kommer att bestraffas. Putin har historiskt betraktat Ukraina som sin förläning, därför hände Krim, därför hände Donbass och därför startar de krig nu. Men inga politiska eller imperialistiska ambitioner hos en person eller grupp kan rättfärdiga att barn och mödrar dör, att sjukhus, förskolor och hundratals, tusentals oskyldiga liv förstörs. Detta är ett krigsbrott. Inga men. 

Vad händer härnäst? Att ställa prognoser om den politiska situationen i Ryssland är generellt en otacksam uppgift, som nu är närmast absurd. Men jag kan med desto större säkerhet säga vad som kommer att hända med mig och vad jag och mina förtrogna kommer att göra. Vi kommer inte att upphöra med våra aktiviteter en enda sekund – vi går ut på gatorna, vi kampanjar på nätet, vi berättar för folk i Ryssland och utomlands vad som verkligen pågår. 

Det är idag lättare att hamna i fängelse än att gå över gatan, men om det är priset för att stoppa kriget, är det försumbart.

Det är idag lättare att hamna i fängelse än att gå över gatan, men om det är priset för att stoppa kriget, är det försumbart. Ja, det är en droppe i havet, men det är allt vi kan göra nu. När kriget är slut, när explosionerna tystnat, ska jag personligen åka till Ukraina och hjälpa till att återuppbygga städer. Ger de mig en hammare, en spatel eller tegelstenar, ska jag använda dem tills huset är byggt, tills barnen är tillbaka i förskolan, och tills mödrar åter föder barn på förlossningskliniken.

Och det är inte bara en vacker gest, men vad alla vi, ryssar, som förstår vad som händer nu, bör göra. Jag känner mig inte skyldig till vad som händer, jag har ingen del i något kollektivt ansvar, eftersom jag i likhet med mina förtrogna har kämpat mot Putins regim de senaste 15 åren. Men likaväl är vi helt enkelt skyldiga att bygga upp det våra soldater förstört. 

Jag skulle vilja vädja till världen, särskilt er svenskar. Folk i Ryssland är inte Putin. Lyssna och tro inte på rysk propaganda, tro inte att vi stödjer kriget fullt ut. Det är inte sant. Så många människor i vårt land är emot detta fruktansvärda och gör allt i vår makt för att stoppa det! 

Nej till kriget!

Nikolaj Artemenko