Skip to content
Foto: Sofia Runarsdotter
Foto: Sofia Runarsdotter
Debatt | Debatt

Replik: Ett liberalt samhälle behöver en stark stat

I hundratusentals år levde människan i små grupper där alla kände alla. Den som inte skötte sig fick snabbt en åthutning. Men hur upprätthåller man ordningen i ett samhälle med tiotusentals, eller till och med miljontals individer? Per Molander menar att Ingemund Hägg överskattar civilsamhället.

Det fundamentala problemet i allt samhällsbyggande är konflikten mellan individuell och kollektiv rationalitet. Om varje människa handlar utifrån vad som är fördelaktigast för henne, är risken stor att resultatet blir sämre för alla. Strukturen delas av många av vardagslivets moraliska problem – frestelsen att ljuga eller att stjäla – liksom politikens stora utmaningar – miljöförstöring och aggression inom eller mellan samhällen.

Det finns logiskt sett tre lösningar: Ibland, när berörda parter kommer att samspela under lång tid, räcker egennyttan för att garantera samarbete. I annat fall ger man antingen individerna frihet att agera och hoppas att normer ska räcka för att säkerställa den goda lösningen, eller också låter man en högre instans utöva någon form av tvång, om normer inte är tillräckliga. Något ytterligare gives inte.

De tre alternativen motsvarar grovt sett samhällets tre sfärer – marknad, civilsamhälle och offentlig sektor – där civilsamhället är det som inte ryms under de båda övriga rubrikerna. 

Jag har analyserat problemet i min bok Condorcets misstag från 2017. I nummer 5/2021 av Liberal debatt framförde Ingemund Hägg invändningar. Några av dessa bemöts redan i boken, och läsaren hänvisas till den för en djupare diskussion.

Låt oss först klara ut vad vi är eniga om. Alla tre sfärerna kommer att existera så länge det finns mänskliga samhällen, och de är ömsesidigt beroende. Marknaden behöver staten för att garantera respekt för ingångna avtal, myndighetsutövning förutsätter normer, och så vidare. Vi är också överens om att alla tre lösningarna innehåller risker. Diskussionen handlar om ansvarsfördelning och gränsdragning.

Civilsamhället

»Vart tog civilsamhället vägen?« frågar Hägg, och det är till detta han knyter sina största förhoppningar. Det går tillbaka ända till det romerska riket, konstaterar han. Civilsamhället är dock lika gammalt som den moderna människan, åtminstone 300 000 år enligt aktuella noteringar (Hublin et al. 2017, Schlebusch et al. 2017). Under mer än 290 000 år fanns varken stat eller marknad, och människor levde i små samhällen på högst 100–150 individer. Det som sedan har hänt är att stat och marknad har expanderat i allt snabbare takt. Det civilsamhälle vi lever med i dag är resterna av ett mycket större socialt rum.

Normer fungerar i små grupper där alla vet allt om alla och umgänget är långvarigt. Med urbaniseringen växte umgängeskretsen radikalt och blev samtidigt flyktigare. Eliternas svar på den ökande komplexiteten blev utvecklingen av moraliserande och bestraffande gudar, när informell social kontroll inte längre räckte till (Whitehouse et al. 2019).

Sheri Berman har visat att kombinationen av ett starkt civilsamhälle och en svag stat i Weimarrepubliken banade väg för nazismen.

Kommunistregimerna i Öst försökte aktivt undertrycka initiativ som inte kom från parti och regering. Efter Berlinmurens fall kom därför begreppet civilsamhälle att få en positiv laddning – problematiskt, eftersom civilsamhället omfattar också Ku Klux Klan och den neapolitanska maffian. Problemet går dock djupare än så. Mussolini betraktade Norditalien som fascismens vagga, samma landsdel som av Robert Putnam (1993) använts som ett skolboksexempel på ett väl fungerande civilsamhälle. Sheri Berman (1997) har visat att kombinationen av ett starkt civilsamhälle och en svag stat i Weimarrepubliken banade väg för nazismen.

 Hägg vill se en förstärkning av civilsamhället i dagens Sverige. Han noterar att samarbetet mellan offentlig sektor och idéburna organisationer stärkts inom vård, skola och omsorg och ser med viss oro på denna utveckling, som kan hota organisationernas självständighet. I stället förordar han ökade statliga subventioner till föreningar och välgörande ändamål genom skatteavdrag – något motsägelsefullt, kan det tyckas, eftersom samma fråga om autonomi måste resas här. Vad är altruism värd, om den är i behov av subsidier?

Marknaden

Min bild av marknadens huvudaktör, aktiebolaget, är ensidig enligt Hägg, som i positiva ordalag beskriver samarbete mellan företag: »Konkurrens är alltså inte den övergripande egenskapen för marknader.« Alla är inte lika positivt inställda; vissa samarbeten kallas karteller och bekämpas av konkurrensvårdande myndigheter.

 Viktigare för Hägg är dock att bolag kan ta hänsyn till andra intressen än aktieägarnas, och han hänvisar till några initiativ under rubriken corporate social responsibility (CSR). Nu är bilden av prioritet för aktieägarnas intressen inte mitt påhitt utan vad aktiebolagslagen föreskriver (3 kap. 3§): »Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.« Möjligheten till undantag finns alltså, men den utnyttjas sällan.

Intressant nog råder oenighet om huruvida företagsledningar ska beakta andra intressen än aktieägarnas. Idén om en bred intressentkrets finner man till exempel på större företags CSR-enheter. De brukar skickas fram när företaget har ertappats med sjaskigheter eller lagbrott och har då till uppgift att förklara att det aktuella agerandet strider mot företagets policy.

Opinionsbildare som Milton Friedman (1970) och David Henderson (2001) har tvärtom hävdat att företagsledningen inom lagens ramar bara ska se till aktieägarnas intressen och att andra hänsyn skadar samhällsintresset. »The business of business is business«, löd Friedmans kärnfulla sammanfattning.

Ett tredje alternativ är att gå ett steg längre och ställa frågan varför man ska hålla sig inom lagens ramar. Om risken – sannolikheten för upptäckt multiplicerad med företagsboten – är lägre än vinsten med en olaglig åtgärd, bör denna väljas. Konsultföretaget KPMG genomförde en sådan kalkyl i en intern PM som redovisades i ett senatsförhör i Washington 2005 (US Senate 2005), och förhållningssättet begränsar sig knappast till detta företag, som ju ironiskt nog i egenskap av revisor ska bidra till att upprätthålla respekten för normer i affärslivet.

Vilken av dessa tre strategier som kan förväntas dominera i det långa loppet är klart. En norm innebär en restriktion på handlandet och därmed en kostnad; om ingen restriktion föreligger, behövs ju ingen norm. Det kapital som styrs enligt alternativ 3 kommer därför att växa snabbare och därmed på sikt dominera.

Många hoppas liksom Hägg att företagen månar om sitt rykte och väljer alternativ 1. Redan Machiavelli menade att också en hänsynslös ledare måste beakta den allmänna opinionen. Det har tyvärr inte hindrat brutala regimer under de 500 år som gått sedan han tecknade ner sin tanke. Inte heller på marknader fungerar den här mekanismen särskilt väl ens då det gäller konsumtionsvaror. År 2013 avslöjades att Volkswagen i stor skala vilselett allmänhet och myndigheter om bilarnas kväveoxidemissioner. Man hade inte bara ljugit om halterna utan också försåtligt programmerat bilarnas datorer så att lögnen inte skulle upptäckas ens vid bilprovningen. Konsumentreaktionen uteblev. I själva verket stärktes koncernens ställning på marknaden efter avslöjandet.

Den offentliga sektorn

Statens uppgift handlade i början mest om väpnade styrkor, men med skolplikt, sjukvård och socialförsäkringar har sektorn breddats. De nordiska välfärdsstaterna kan ses som ett försök att realisera det förhistoriska samhällets sociala gemenskap inom moderna ramar.

1900-talets historia illustrerar risken för missbruk av statsmakten, men som exemplen Italien och Tyskland visar har det skett med bistånd från både civilsamhälle och kapitalägare. Hägg framhåller risken för korruption, men i de flesta fall involverar den två parter, där den ena är ett företag eller en privatperson. Högerekonomer som Gary Becker har hävdat att risken för korruption ökar med en stor stat, men det är i själva verket det motsatta som gäller (La Porta et al. 1999, Broms 2016).

Under de senaste fyra decennierna har marknadens aktörer systematiskt arbetat sig in i den offentliga sektorn, som har dränerats på kompetens och auktoritet till den grad att man talar om en ihålig stat (Howlett 2000), och de förutskickade vinsterna har ofta uteblivit. Det dominerande hotet mot den offentliga sfärens integritet härrör dock från ekonomiska makthavares försök att kontrollera de politiska beslutsprocesserna direkt, på det sätt som illustreras i USA. Den långsiktiga effekten blir inte en förstärkning av det liberala samhället utan en försvagning, när liberalismens ekonomiska gren breder ut sig på de andra grenarnas bekostnad.

Föreställningen att ett samhälle är mer liberalt ju mindre den offentliga sektorn är bör utmönstras; ett liberalt samhälle behöver en stark stat för att fortbestå.


Referenser:

  • Berman, S. (1997). World Politics 49, 401–429.
  • Broms, R. (2016). Taxation and Government Quality. Statsvet. inst., Göteborgs Universitet.
  • Friedman, M. (1970). The New York Times Magazine, 13 September 1970.
  • Henderson, D. (2001). Misguided Virtue. London.
  • Howlett, M. (2000). Canadian Public Administration 43(4), 412–431.
  • Hublin, J.-J. et al. (2017). Nature 546 (7657), 289–292.
  • La Porta, R. et al. (1999). Journal of Law, Economics and Organization 15(1), 222–279.
  • Molander, P. (2017). Condorcets misstag. Stockholm.
  • Putnam, R. (1993). Making Democracy Work. Princeton. 
  • Schlebusch, C.M. et al. (2017). Science 358, 652–655.
  • U.S. Senate (2005). S. Rep. No. 109–54, April 13, 2005.
  • Whitehouse, H. et al. (2019). Nature 20 March 2019.