Avbefolkningen och flykten från landsbygden har varit ett evigt tema i samhällsdebatten sedan Karl-Oskar och Kristina lämnade Korpamoen för en ljusare framtid västerut, och Henning kom vandrande in till Södermalms industrier.
En del har lämnat landsbygden för storstadens kultur och nöjen, men de flesta har gjort det av samma skäl som 1800-talets migranter: man flyttar dit jobben finns.
Ska fler kunna leva utanför Stockholmsregionen behöver det helt enkelt finnas fler arbetstillfällen ute i landet.
Att flest arbeten finns i Stockholm beror självklart på en rad olika saker: Där många människor möts skapas fler nya idéer och innovationer, många människor betyder större efterfrågan på varor och tjänster, och så vidare. Men det stora antalet arbeten i Stockholm beror också på att företag och myndigheter har valt att placera sin verksamhet, och i synnerhet sina huvudkontor, där.
Var företag förlägger sin verksamhet är deras ensak, och det lämnar jag därför därhän. Men var myndigheter placerar sina kontor är däremot politikens och medborgarnas beslut.
»Åh nej, ska hon börja argumentera för att flytta myndigheter till Korpilombolo nu?« Men nej, det ska jag inte göra.
Att flytta ut myndigheter till ren landsbygd är sällan (aldrig) en god idé. En myndighet behöver kunna anställa fler kompetenta medarbetare än vad som finns i en svensk by. Däremot är det en god idé att flytta myndigheter till stora eller medelstora svenska städer, som Umeå, Västerås eller Växjö. De är tillräckligt stora för att kunna försörja en myndighet med personal, särskilt om de redan har industri inom samma sektor, eller ett universitet med forskning inom samma område.
Efter att pandemin tvingat i princip alla Sveriges tjänstemän att arbeta hemifrån och gjort de flesta möten digitala är det dessutom inte längre viktigt att ha kontoret i närheten av andra verksamheter för att enkelt kunna ha fysiska möten. Spetskompetens som eventuellt inte vill flytta med myndigheten kan arbeta hemma.
Trots att distansarbete numera är det nya normala, lär dock många även fortsättningsvis vilja åka in till kontoret åtminstone några dagar i veckan, och bo på ett rimligt pendlingsavstånd.
När en myndighet flyttar till exempelvis Gävle blir det därför möjligt för fler människor att bo inte bara i Gävle, utan i mindre orter och på landsbygden runtomkring. I stället för att pendla från Sollentuna till Stockholm, kan människor åka från Ockelbo till Gävle. Hela regionens arbetsmarknad stärks, på samma sätt som staten under lång tid stärkt Stockholm och dess kranskommuner.
Stockholms tillväxt är inte bara naturlig, den är också politiskt dopad. Om den statliga centraliseringspolitiken vänder om vinner hela Sverige, och dagens Kristina och Karl-Oskar kanske kan pendla till Växjö i stället för att emigrera till Farsta.