De som växer upp på landsbygden vet att ingenting bygger sig självt. Vill man få något gjort måste man dra sitt strå till stacken. Liberaler borde se och lära, skriver Elin Larsson som tidigare varit vice förbundsordförande för Vi Unga och Centerstudenter.
Att den som vill få något gjort får göra det själv kan låta som en utsliten klyscha, men för den som är uppvuxen på landsbygden eller i ett mindre samhälle är det verkligheten. Landsbygden och mindre orter präglas av en tydlig organisationskultur, inte helt olik den som många får erfara i olika ungdomsförbund. Det är därför inte så konstigt att uppväxtens engagemang ofta fortsätter senare i livet men i andra former.
Det är inte kommunen som kommer att klippa gräsmattorna eller bygga klubbhuset om det ska spelas fotboll. Vill man etablera en ny skola, eller hindra att den nuvarande läggs ned, är det ingen annan än de få som bor där som kommer att engagera sig.
Den lägre tilltron till politikens förmåga har dessutom varit tydlig i opinionen. Sedan SOM-institutet vid Göteborgs universitet började mäta skillnaderna mellan storstads- och landsbygdsbor har landsbygden visat en relativt mindre nöjdhet med hur svensk demokrati fungerar. Det missnöjet förklarar det starka engagemanget hemmavid, den som är uppvuxen på landsbygden vet att ingen annan kommer lösa problemet.
Alla är dock medvetna om att evenemangen inte skapas ur tomma intet, utan att det också krävs motprestation och egna bidrag.
För om det som händer på större orter (eller Stockholm för den delen) tycks vara hela samhällets angelägenhet så är landsbygden ganska ofta just bara de enskildas angelägenhet. Därför engagerar man sig, startar föreningar, driver dem vidare och ser till att verksamheten fungerar. Om inte jag, så vem då?
Många är de politiker som berättat hur de började sitt engagemang i ett ungdomsförbund inte för just politiken utan för att det ordnades dans, idrottsaktiviteter och andra sällskapsaktiviteter. Alla är dock medvetna om att evenemangen inte skapas ur tomma intet, utan att det också krävs motprestation och egna bidrag.
Attityden som finns på mindre orter och som genomsyrar de flesta organisationer står lite på samma grund som liberalismen. Du, inte staten. Tillsammans, utan kollektivt tvång. Även om inte alla på landsbygden röstar liberalt så är de flesta medvetna om att de just här inte kan förlita sig på det offentliga. Och även om de flesta på landsbygden efterfrågar en starkare stat och mer stöd är de likväl medvetna om att de i väntan på det behöver hugga i själva.
Som liberal dras jag åt principen att var och en vet bäst själv och att staten inte står för alla lösningar. Den lokala fotbollsklubben är knappast att jämföra med hela det politiska systemet, men på mindre orter är vikten av att kunna reda sig själv avgörande för att lyckas. Det blir inte alltid bättre när staten ska in och pilla i civilsamhället. Den som vill börja utöva en sport får själv starta upp laget och hålla igång det, den som önskar se förbättring i sin förening eller inom politiken behöver arbeta för det.
Så vad gör det med en människa att växa upp med sådana här förutsättningar? Ser jag till min egen umgängeskrets eller det parti jag har engagerat mig i är svaret uppenbart: de fortsätter alla vara organisationsmänniskor som inte orkar sitta på sidan av och vänta.
Att engagera sig som ung är att aldrig sluta bry sig som vuxen. Om inte i politiken så i bygdegårdarna, studieförbunden eller bostadsrättsföreningarna.
Att engagera sig som ung är att aldrig sluta bry sig som vuxen. Om inte i politiken så i bygdegårdarna, studieförbunden eller bostadsrättsföreningarna. De som vuxit upp på landet vet att ingen annan kommer driva frågan om de inte gör det och de vet också att det krävs gemensamma insatser för att något ska bli av. Vana vid att aldrig vänta på att något ska hända engagerar vi oss även som vuxna. Det yttersta beviset på att varje människa borde vara liberal och att det är det mest förnuftiga att vara visar sig på landsbygden. Många var vi som lärde oss det av att växa upp på ett ställe där förutsättningarna aldrig var givna från början.
Vad som börjar i en längtan och ett driv att hitta fler med samma intresse och organisera sig blir senare ungdomens gemensamma röst bland de vuxna. I idrottsklubben, elevrådet, Vi Unga eller politiken. Nu sitter vi här och bryr oss om den lokala vägföreningen, bygdegården, politiska styrelsen, friluftsfrämjandet. Inte sällan med mötesformalian i minnet och stadgarna nära till hands.