Svensk äganderätt är relativt stark, förutom när det kommer till minerallagen. Långa, otydliga processer, myndigheter som kommunicerar dubbla budskap och låga ersättningsnivåer är verkligheten vid gruvetableringar. Liberal Debatts Eric Luth letar svar på hur Sverige kan bli en gruvnation igen, och samtidigt respektera äganderätten.
»Personligen är jag kluven i äganderättsfrågan«, säger Filip Kozlowski, vd i gruvbolaget Leading Edge Materials. »Jag är helt för äganderätten. Men hur ska man bygga ett land? Råvaror som naturresurs är fundamentala för industriell utveckling. Och markägare har sällan de resurser eller kompetenser som krävs för att utvinna dem. Jag tror att vi måste ta ett kollektivt ansvar för vissa grundpelare som samhället kan stå på. Givetvis förutsatt rättvis kompensation.«
I många år har bolaget kämpat för att få tillstånd att bryta gruva i Norra Kärr, utanför Gränna. En kamp som har tagit sig ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen, och som har dragits i långbänk genom omständliga tillståndsprocesser.
Området är unikt i Europa. Skandinavien sitter på Europas viktigaste fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller, och Norra Kärr toppar ligan. Metallerna är helt nödvändiga för bland annat elbilar och vindkraftverk, men de bryts ingenstans i Europa. I stället importeras 98-99 procent av behovet från Kina.
Men Norra Kärr ligger också i ett viktigt naturlandskap strax jämte Vättern. Lokala motståndsgrupper bekämpar tillsammans med bland andra LRF och Naturskyddsföreningen gruvan, med argument som den negativa påverkan på ekosystemet eller det potentiella hotet mot Vättern. Argument som väcker starka känslor.
Något som Filip Kozlowski har lagt märke till är dock hur det är en annan typ av frågor som dominerar hos lokalbefolkningen:
»Det är ett brett spann på feedback från de som bor nära, men i de flesta fall kretsar frågorna kring vad som händer med fastigheten. Vi hade nog underskattat den sortens frågor så tidigt i processen. Man oroar sig för buller och damm. Vad som händer vid sprängningar. Den typen av frågor kommer egentligen sent i tillståndsprocessen, efter miljötillståndet när man har utrett effekterna i detalj. Men även om det egentligen är långt senare frågor är det tydligt att vi kan bli bättre på att informera närboende om dem redan på ett tidigt stadium för att minska onödig oro.«
Sverige har en relativt stark äganderätt. Det gäller dock inte minerallagen. Den som råkar stöta på mineral på sina egna marker kan inte vara säker på att bli dess ägare. En helt annan aktör kan få undersökningstillstånd, med ensamrätt till undersökning och företräde till alla eventuella fyndigheter. Dessutom kan en statlig myndighet ge rätten att utvinna mineralerna till någon helt annan än ägaren.
Innan beslut om undersökningstillstånd fattas tillfrågas varken markägare eller grannar, och om markägaren vill prioritera andra aspekter än mineralbrytning – såsom miljöhänsyn eller kulturarv – har man föga möjligheter att få sin vilja igenom. Förlorade intäkter från skogsbruk, jordbruk och turism ersätts inte. Dessutom blir det av förståeliga skäl svårt att sälja marken till någon annan än den som eventuellt har fått tillstånd.
I Vetenskapsradion Klotet den 13 oktober skildrar journalisten Niklas Zachrisson hur gruvprocessen får boende i trakterna kring Norra Kärr att må dåligt. Några har sålt sina fastigheter på grund av psykosocial ohälsa. En person fick genomgå en hjärtoperation efter många år av förhöjda stressnivåer som hon kopplar till gruvplanerna. Årtionden av osäkerhet kring fastigheternas framtid har satt sina spår i de idylliska omgivningarnas invånare.
Jag ringer upp centerpartisten Helena Lindahl, en av de främsta äganderättsförespråkarna i riksdagen, men också en ihärdig kritiker av regeringens saktfärdighet i gruvpolitiken.
»Vi måste se över tiden det tar för tillståndsprocesserna«, säger hon. »Kan man sätta tidsgränser, och göra det inte lättare men kortare? Alla skulle tjäna på ett snabbare svar.«
»Det handlar om industrins villkor, såklart. Sverige blir alltmer ointressant som industriland, när regeringen aldrig får tummen ur. Det driver industrin till andra länder, och vi ser hur Boliden investerar i Norge och Finland i stället. Men det handlar också om lokalinvånarna. De förtjänar ju att få ett svar. Att inte ständigt behöva leva i ovissheten.«
En av januariavtalets punkter handlade om att se över processer och ersättningsfrågor i minerallagen. Innan avtalet föll tillsattes en utredning, och den särskilda utredaren Helén Leijon ska senast oktober 2022 presentera sina förslag. Helena Lindahl hoppas att utredningen snabbar på och tydliggör processerna. Samtidigt riktar hon en hård känga mot regeringen:
»Det finns ju en anledning till att utredningen inte ska vara klar innan valet. Åtminstone fyra gruvärenden skvalpar runt hos regeringen för avgörande. De äldsta är sju år gamla. Men man ger varken ja eller nej. Miljöpartiet och Socialdemokraterna är helt enkelt inte överens.«
Men även i Centerpartiet är frågan om Norra Kärr svår. Partiets lokala företrädare är hårda motståndare, och Magnus Ek, tidigare ordförande i CUF samt kollega till Helena Lindahl i riksdagen, skrev i höstas i en riksdagsmotion att »det föreslagna gruvprojektet vore en ren miljökatastrof om det kom till stånd, och kommer förhoppningsvis aldrig få de erforderliga tillstånden.« Samtidigt skriver partiet i sin skuggbudget att Norra Kärr är ett principiellt viktigt fall, och ett typexempel på hur »statliga myndigheter försvårar etablering av ny gruvverksamhet«.
Den centerpartistiska oenigheten vad gäller mineralpolitiken kunde vara föremål för en egen artikel, kanske en längre Torbjörn Nilsson-drapa om dramatiken och oenigheten i Centerpartiets riksdagsgrupp. Men partiets kritik mot statliga myndigheter, och hur de försvårar etablering av ny gruvverksamhet, delar även Filip Kozlowski:
»Det är en stor diskrepans mellan hur processen sägs gå till och hur den faktiskt går till. Man hittar på nya saker utan att underbygga med fakta som inte kan eller ska bevisas. Ramverket är så öppet att det går att tolka hur som helst.«
Både Helena Lindahl och Filip Kozlowski hoppas att utredningen leder till nya möjligheter för gruvor i Sverige – i ett läge där ingen gruva har öppnat på snart tio år. Men någon ökad inkomst för staten eller markägarna lär utredningen inte leda fram till. Förändringarna får nämligen, enligt direktiven, inte innebära att det totala skattetrycket på gruvnäringen ökar, eller att klimatet för investeringar försämras.
I Sverige är ersättningen från gruvindustrin väldigt låg. 1,5 promille av mineralvärdet går till markägaren, och 0,5 promille till staten. 2014 fick svenska staten via mineralersättningen 1 miljon kronor i intäkter från gruvbolagen. Det kan jämföras med en av världens största gruvnationer, Australien, där gruvsektorn förra året bidrog med en tredjedel av landets federala bolagsskatteintäkter. Enligt en rapport från Tillväxtanalys 2016 skulle Sverige få en effektiv skattesats motsvarande Australiens, om mineralersättningen höjdes till omkring 5 procent.
Filip Kozlowski har dock i sig inga problem med att man omfördelar ersättningar, så att mer ges till markägare, kommuner eller regioner:
»Vi bidrar hellre till det område där man är verksam, än till staten. Om det kommer lagförslag om omfördelning till regioner och kommuner, vad kommer man att kunna göra då? Investera i skolan, investera i vården och därmed dela på de positiva resultaten av ett projekt.«
Det är lätt att sätta sig in i Norra Kärr-bornas situation. De bor i ett område som år ut och år in är föremål för gruvspekulation. De ingår i en process som är svår att påverka, och som blir desto mer otydlig när den ständigt ändrar förutsättningar längs vägens gång. Och de står inför hot om stora ekonomiska förluster, med försumbara ersättningar från stat och företag.
Till den ekvationen kan vi också tillföra myndigheternas dubbla budskap. Vill man ha fler gruvor, eller vill man inte ha fler gruvor?
Filip Kozlowski beklagar sig över myndigheternas frånvaro i diskussionen med lokalinvånarna:
»Det kommer alltid finnas en misstro mot vad företagen kommunicerar. Myndigheterna måste steppa upp. Om Sverige ser råvaruindustrin som strategiskt viktig behöver man också informera mer för att skapa förståelse och acceptans. Informera om att det kanske kommer en gruva, och hur man eventuellt kommer att påverkas och skyddas mot eventuella risker.«
Även Helena Lindahl är inne på behovet av klarare budskap från det offentligas håll:
»Vi behöver bli bättre på att lyfta gruvnäringens roll i omställningen, offentligt. På samma sätt som med vindkraft. Vi måste vara tydliga med att om vi vill ha ett klimatsmart samhälle behöver vi ha mer egen brytning. Så enkelt är det.«
Klotet-avsnittet avslutas med en intervju med markägaren på vars ägor Norra Kärr planeras. Till skillnad från sina grannar uttalar han försiktigt stöd till gruvan:
»Man måste kunna må bra i detta. Det är hemskt att folk mår dåligt. Det finns en allmän rädsla för förändring hos människor, och man måste jobba med det. Finns det något positivt man kan fånga upp? Det här skulle ju kunna vara en unik situation, som gör att Gränna står inför något intressant som kan bli ännu större än polkagrisarna.«
Men om Norra Kärr ska bli större än polkagrisarna behöver staten ta tag i ersättningsfrågorna och se till att lokalinvånarna får information, ersättning och snabba svar.