På djupet

Radera eller ompröva? Karolinska Institutet gör upp med sin historia

Text: Göran Collste

 

Aula Medica, Karolinska Institutet. Foto: Pelle Sten, Wikimedia Commons

 

Borde minnesmärken efter nazister plockas bort? En arbetsgrupp på Karolinska Institutet har utrett frågan och tagit fram rekommendationer för nya namngivningspraktiker. Ett »talibanartat reningsbad«, enligt universitetets kritiker. Etikprofessorn Göran Collste skriver om det moraliska problemet och reder ut arbetsgruppens argument.

I kölvattnet av rörelsen Black Lives Matter har en rasistisk och kolonial historia uppmärksammats i en rad länder. Statyer och andra historiska minnesmärken i offentligheten har utsatts för skadegörelse eller tagits bort. Även flera universitet har granskat sin historia. Det har bland annat lett till att Universitetet i Glasgow, som till viss del byggdes upp med pengar från slavhandeln, inrättat en stipendiefond för studenter från Karibien och startat forskningsprojekt i samarbete med karibiska universitet. University College i London har tagit bort den ledande rasbiologiske forskaren Francis Galtons namn från en byggnad.

Denna rörelse har också nått Karolinska Institutet. Undervisningssalar och vägar på institutets campus bär namn efter framstående forskare från institutets historia. Problemet är att flera av dessa forskare också har en mörk sida. Mest kända är far och son Anders Retzius (1796-1860) och Gustaf Retzius (1842-1919) som båda var professorer i anatomi. De ägnade sig åt antropologisk rasforskning, som vid 1900-talets
början kom att utnyttjas av rasbiologer, rasister och eugeniker. Ett ytterligare exempel är von Eulers väg som fått namn av nobelpristagaren i kemi Hans von Euler-Chelpin (1873–1964) och hans son, nobelpristagaren i fysiologi, Ulf von Euler-Chelpin (1905–1983). Hans von Euler-Chelpin var aktiv nazist.

Frågan om hur Karolinska Institutet ska förhålla sig till sin historia har nu utretts av en kommitté tillsatt av institutets rektor. Kommitténs rekommendation är att flera salar och vägar bör byta namn:

»Arbetsgruppen föreslår att Karolinska Institutet avstår från att namnge de stora fixpunkterna, såsom byggnader, laboratorier, större salar och vägar, samt bokningsbara salar efter enskilda forskare eller andra personer – och att befintlig namngivning efter enskilda personer i enlighet med detta tas bort.

Arbetsgruppen föreslår vidare att samtliga minnesmärken kopplade till enskild person ställs undan och hålls i förvar för att kunna göras tillgängliga i kritiskt reflekterande utställningar om Karolinska Institutets historia.«

I november fattade rektor beslut om att namnet Retzius ska tas bort och uppmanade Solna stad att byta namn på von Eulers väg till Ulf von Eulers väg för att undvika sammanblandning med den nazistiske fadern.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Beslutet att ta bort namnen har av en debattör beskrivits som »talibanartat reningsbad på Karolinska Institutet« (Expressen 9/10), och som »historielöst« av en kollega på Karolinska Institutet.

Hur ska man då hantera historiska minnesmärken som påminner om en historia man i dag inte är stolt över? Ska vi låtsas som ingenting? Ska vi uppmärksamma dem? Ska vi radera dem?

Svaren beror givetvis på vilken typ av minnesmärke det handlar om och vad den person som hyllas har gjort sig skyldig till. En centralt placerad staty väcker större uppmärksamhet än namnet på en undervisningssal. En staty av den belgiske kungen Leopold II som under årtionden terroriserade Kongo i jakten på gummi och elfenben – vars staty fortfarande återfinns i flera belgiska städer – väcker större anstöt än namnet »van Eulers väg«.

En annan aspekt är vilken moralisk betydelse minnesmärket har i dag. Vi bör skilja mellan minnesmärken över personer som gjort en insats, som man av någon anledning vill minnas men som inte sårar människor i dag, och minnesmärken över personer vilkas verk också lämnar moraliskt relevanta spår i nutiden. Dessa senare har inte enbart en historisk betydelse utan också en betydelse i nutiden, genom att de
symboliserar en bestående orättvisa.

Låt mig ge några exempel för att illustrera skillnaden: Man kan ha synpunkter på kung Gustaf II Adolfs krigsinsatser och även ifrågasätta om han är värd att hyllas medelst en staty. Men hans insatser på 1600-talet har knappast någon moralisk betydelse i vår tid. Däremot innebär statyer av sydstatsgeneralen Robert E Lee i Charlottesville, (som efter protester monterades ned 2021) eller imperiebyggaren Cecil Rhodes (staty vid Oriel College i Oxford), att den rasism som fortfarande drabbar svarta i USA och Storbritannien ges legitimitet. För att låna ett begrepp från den franske filosofen Bruno Latour, kan man säga att dessa statyer är agenter i en närvarande och kontinuerlig rasistisk struktur.

Minnesmärken över personer – inklusive statyer, namn på byggnader och vägar – kan ha en viktig symbolisk betydelse. De påminner om en stolt historia eller om personer som uppfattas som förebilder. Samtidigt sker en ständig omprövning av historien. Forskning ger nya insikter och lyfter fram nya perspektiv. Det kan leda till att tidigare hyllade hjältekonungar snarare kan beskrivas som blodtörstiga imperialister, eller att man upptäcker att hyllade forskare har rättfärdigat förtryckande ideologier. Genom en ständig nytolkning av historiska skeenden och omprövning av hyllade gestalter i det förflutna blir historien meningsfull och intressant. »Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet«, som författaren William Faulkner uttryckte saken.

Frågan är om vi verkligen kan bedöma historiska personers insatser genom vår tids moraliska glasögon eller om vi bör bedöma deras insatser utifrån de uppfattningar och värderingar som var rådande i deras samtid. Det råder dock, enligt min mening, inte någon motsättning mellan att å ena sidan förstå den kontext inom vilken personen verkade och att å andra sidan bedöma och kritisera hans eller hennes uppfattningar och handlingar.

Vi måste noggrant sätta oss in i dåtidens uppfattningar och värderingar. Men vi bör också bedöma historiska personer utifrån våra värderingar i dag. Om de historiska personerna representerar uppfattningar som kommer i konflikt med centrala värden som frihet och människovärde, kan de inte framställas som förebilder i dag. Dessutom är det en förenkling att påstå att en viss tid representerar en viss uppsättning värderingar. Det har i varje tid funnits olika värderingar och värderingskonflikter. Exempelvis kritiserades kolonialismen av 1700-talsfilosofen Immanuel Kant, slavhandeln av abolitionisterna.

Det finns således moraliska argument för att ifrågasätta historiska minnesmärken och att flytta på statyer eller ändra namn på vägar och byggnader. Sådana moraliska argument finner vi dock inte i motiveringen för Karolinska Institutets beslut att ändra namngivningspraxis på byggnader och salar. Det är inte för att far och son Retzius eller Hans von Euler-Chepin ägnade sig åt en moraliskt problematisk forskning som deras namn ska bort. Argumenten är snarare pragmatiska.

Forskare kan i olika tider bedömas på olika grunder och när exempelvis far och son Retzius inte primärt bedöms som framstående forskare i anatomi, utan ses som föregångare till den rasbiologiska forskningen, kan denna forskning också förknippas med Karolinska Institutet, menar gruppen. En annan motivering till att inte låta enskilda forskare ge namn åt byggnader och undervisningssalar är att det ger en missvisande bild av medicinsk forskning genom att framhäva enskilda forskares insatser, medan dagens forskning utförs i forskargrupper.

Nästa steg i Karolinska Institutets bearbetning av sin historia är att ta sig an den anatomiska samlingen som bland annat innehåller skallar från samer och andra etniska minoriteter. Då kanske de moraliska argumenten får en större betydelse.

Göran Collste är professor emeritus i tillämpad etik vid Linköpings universitet och författare till boken Historisk rättvisa. Gottgörelse i en postkolonial tid (Daidalos 2018).

goran.collste@liu.se 

Fler artiklar av Göran Collste

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr