Intervju

Lars Calmfors: »Man utmålades som en fruktansvärd reaktionär«

Text: Naod Habtemichael

 

Lars Calmfors har retat upp mer än en folkvald politiker. Foto: Naod Habtemichael

 

För EU-nördar är han känd för sitt ordförandeskap i den svenska EMU-utredningen. I LO-kretsar blev han på 90-talet mer känd för sina »oetiska ståndpunkter« efter att ha kritiserat svällande arbetmarknadspolitiska insatser. Lars Calmfors är en av landets tyngsta ekonomer och aktuell med sina memoarer. Naod Habtemichael har träffat honom för en intervju.

Boken är tung. Det är det första som slår mig. Mellan forskning och politik: 50 år av samhällsdebatt (Ekerlids förlag, 2021) är tung både sett till omfånget och till dess innehåll. Som professor emeritus och erfaren samhällsdebattör har Lars Calmfors gedigen erfarenhet från gränslandet mellan akademi och politik. När han sammanfattar sina slutsatser från ett halvt sekel som verksam inom politik och policy, är det således inte förvånande att han uttrycker sig oerhört nyanserat. Han är trots allt forskare.

– Det ligger på båda parter.

Det drar inte ut på tiden innan han börjar besvara frågan om akademin respektive politiken bör vidta åtgärder för att fler forskare ska nå ut med sin expertis, och i sådana fall vilka.

– Inom nationalekonomisk forskning är erfarenhet av samhällsdebatt inte någonting som premieras. Jag har aldrig varit med om att den tredje uppgiften (att sprida kunskap i samhället reds. anm.) betraktas som en merit, det är snarare tvärtom. Man ställer frågan om den sökande har tid att ägna sig åt seriös forskning. Även om strikt vetenskaplig kompetens ska vara det viktigaste, bör insatser i samhällsdebatten tillmätas betydelse.

Anser du att fler forskare borde eftersträva politiska uppdrag?

– Det är en svår fråga. Förmodligen skulle det tillföra mer kunskap i den politiska debatten. Det finns flera duktiga politiker med en bakgrund inom forskning, exempelvis Magdalena Andersson (S) och Mats Persson (L). De har en förståelse för forskning och en god överblick inom sitt fält. Men det jag argumenterar för är att det behövs fler forskare i samhällsdebatten som har en självständig ställning. Då skulle det innebära en nackdel om man var starkt förknippad med ett politiskt parti.

Vidare menar han att det är naturligt att det övergripande målet för en politiker är att få genomslag för de egna idéerna och att det ska gå bra för det egna partiet. Det leder till att man betraktar forskningsresultat mer som ett medel för att uppnå det, medan målet för Calmfors och hans kollegor är att förmedla en objektiv redovisning av forskningsläget. Om en forskare missbrukar sin forskningskunskap genom att ge en snedvriden bild på grund av ideologiska skäl, blir konsekvenserna kännbara.

När samtalet leder oss in på reformutveckling blir svaren betydligt längre. Som tidigare expert och rådgivare till flera regeringar sitter Calmfors på stor erfarenhet inom området.

I sin bok ställer sig Calmfors mycket kritisk till den pågående reformeringen av Arbetsförmedlingen. Flera inom borgerligheten skulle hävda att man inte nödvändigtvis bör stirra sig blind på mindre förändringar, vare sig till det bättre eller sämre, när det gäller valfrihetsreformer, utan att det finns ett egenvärde i att låta individer välja själva. Jag frågar Calmfors vad han anser om sådana ideologiska uppfattningar inom reformpolitiken?

– Även om man tycker att det finns ett värde i sig självt, måste man ställa det mot effekterna. Man bör ha en uppfattning om hur man tror att det kommer att fungera. Jag har stor respekt för Martin Ådahl (C) (som anses ha varit en av hjärnorna bakom reformen reds. anm.). Han har en passion för att bygga på forskning. Men AF-reformen borde ha genomförts gradvis och utvärderats kontinuerligt i stället för att genomföra en så pass stor förändring i ett svep.

I boken skriver Calmfors också om Finanspolitiska rådet, ett expertorgan som han tog initiativ till på DN Debatt redan innan millennieskiftet och efter Alliansens maktskifte blev ordförande för. Dåvarande finansminister Anders Borg (M) blev rosenrasande när rådet överlämnade sin första rapport hösten 2007. Var det första gången Calmfors så tydligt fick erfara den politiska bias som man ibland kan se hos politiker?

– Nej, jag hade mött det under diskussionerna om arbetsmarknadspolitiken på 1990-talet. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken sågs då närmast som sakrosankt och man hade en enorm övertro på vad den kunde åstadkomma. Det var därför vi hamnade i en situation då mer än 5 procent av arbetskraften befann sig i olika arbetsmarknadsprogram – under en borgerlig regering dessutom. Att då argumentera för att det var ineffektiv politik, som jag gjorde, var väldigt svårt att vinna gehör för. Man utmålades som en fruktansvärd reaktionär och där lärde jag mig hur svårt det kunde vara att ta till sig av forskningsresultat.

I ett av kapitlen som beskriver nämnda period framstår tonen i samhällsdebatten som oerhört hård, särskilt från arbetarrörelsen. I början av 90-talet ska LO:s dåvarande ordförande Stig Malm ha sagt att ekonomer som Calmfors borde låsas in i en nedlagd fabrikslokal i Hallstahammar. Den nytillträdda arbetsmarknadsministern Mona Sahlin (S) ska ha ägnat stor kraft åt att misskreditera Calmfors forskning och kallat hans ståndpunkter i frågan för »oetiska«. För att inte tala om den statliga Arbetsmarknadsstyrelsen som svingade med full kraft. Att myndigheten var politiserad verkade knappast ha undgått någon. Från 1950-talet till dess omvandling till Arbetsförmedlingen 2007 hade samtliga generaldirektörer en bakgrund inom socialdemokratin.

– För att besvara frågan så var vi positiva till mycket av det alliansregeringen genomförde. Men vi var negativt inställda till vissa förändringar som till exempel de höjda och differentierade avgifterna till a-kassan och de sänkta sociala avgifterna för unga. De tuffare reglerna för sjukskrivningar som man införde var för inflexibla.

– Vi konstaterade att när det gällde arbetsmarknadsreformer så hänvisade regeringen flitigt till forskning medan fastighetsskatten avskaffades utan någon som helst hänvisning till forskningsunderlag. Borgs oproportionerliga kritik av oss var dessutom ett taktiskt misstag. Om han inte hade reagerat så kraftigt hade media nog inte uppmärksammat vår kritik av delar av hans politik på sättet som nu skedde.

Det var dock inte sista gången Lars Calmfors klev in genom entrén på Finansdepartementet. I fjol ingick han i regeringens referensgrupp för ekonomiska frågor relaterade till pandemin. På senare tid har han ägnat en del utrymme åt att understryka att de penningpolitiska verktygen blir allt färre under en längre period av låga räntor. Fler än jag är nog nyfikna på vad Calmfors tycker om de finanspolitiska stimulanserna under coronakrisen.

– I stort sett har finanspolitiken skötts väl. Regeringen var lite väl försiktig i början, där pressade både ekonomer och oppositionen på. Men sedan gjorde den vad som behövdes. Man tog höjd för att stöden skulle kunna bli mycket större än vad som senare visade sig behövas. Men den förda krispolitiken måste i huvudsak få ett gott betyg.

– Sett i efterhand var det olyckligt att stöden för korttidsarbete i princip krävde att företagen gjorde sig av med visstidsanställda som inte var väsentliga för verksamheten. Korttidspermitteringarna blev ett stöd för »insiders«, men krisen kom att slå hårt mot svagare grupper på arbetsmarknaden som exempelvis lågutbildade i allmänhet och lågutbildade utrikes födda i synnerhet. Där kommer vi få problem med att få ner arbetslösheten igen.

– Sedan tycker jag att nystartsjobben borde ha blivit mer generösa redan under pandemin. Där har Moderaterna och Kristdemokraterna haft bra förslag om att höja subventionsnivån som nu genomförs i den antagna budgeten. Det är egentligen en no–brainer för att motverka långtidsarbetslösheten. Det framförde jag i referensgruppen som leddes av dåvarande finansminister Magdalena Andersson (S). Men där verkade det ha funnits en ideologisk låsning i och med att regeringen vill ha fler av de så kallade extratjänsterna inom offentlig sektor.

För att övergå till en annan kris, närmare sagt 1990-talskrisen, spelade Calmfors även en roll där. Dåvarande finansminister Anne Wibble utsåg honom till ordförande i Ekonomiska rådet som bestod av en grupp av nationalekonomer som verkade i Finansdepartementet. De ordnade återkommande lunchmöten och drev en tidskrift där främst framstående utländska ekonomer bjöds in att skriva om problem som var relevanta för svensk ekonomisk politik.

Så småningom fick Wibble och regeringen Bildt tacka för sig. Under våren 1995 höll Calmfors en genomgång för finansminister Göran Persson (S) och hans ledande tjänstemän om EMU-frågan. Det var en svårmanövrerad genomgång eftersom det endast fanns en föråldrad overheadprojektorer i sammanträdesrummet.

När den slitna overheadprojektorn hade svårt att visa hela bilden anmärkte Calmfors på att Finansdepartementet trots de ansträngda statsfinanserna kanske kunde kosta på sig en ny projektor. Persson hade inte haft några synpunkter på själva EMU-frågan under genomgången men var rapp med att svara att ekonomers teorier var så uråldriga att de mycket väl kunde klara sig med en gammalmodig overheadprojektor. I boken beklagar Calmfors att han inte då kom på det uppenbara svaret att även gamla teorier förmodligen var nya för en nytillträdd finansminister. Typisk esprit d’éscalier, konstaterar han, men noterar skämtsamt att han nu – 26 år senare – gett svar på tal.

Naod Habtemichael är liberal skribent och ledamot i Liberal Debatts redaktion.

@nHabtemichael

naod.habtemichael@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Naod Habtemichael

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr