Tema

Äganderätt är liberalismens kärna

Text: Catarina Kärkkäinen

Catarina Kärkkäinen är programansvarig för borgerlig idéutveckling på tankesmedjan Timbro.

 

Utan äganderätt, ingen liberalism. Privat egendom hör till liberalismens själva natur, allt annat är tillägg. Det menar Timbros programansvariga för idéutveckling Catarina Kärkkäinen, som spårar äganderätten till filosofen John Locke och människans naturtillstånd.

Alla politiska teorier måste ha ett svar på hur ägandet i samhället ska vara beskaffat. Det sade en nationalekonomiskt orienterad lärare i statsvetenskap på ett seminarium där jag deltog för några år sedan. Jag minns att jag tänkte att det var bakvänt, att den eventuella äganderätten borde komma före politiken, och att syftet inte behöver skapas artificiellt. Det finns någonting där, tror jag, som handlar om våra inre bilder, och vad som är vår första tanke i idéer om samhället. Kanhända skiljer de sig åt helt eftersom vi alla är olika.

Likväl måste alla politiska och moraliska begrepp naturligtvis upptäckas, eller uppfinnas, av människan för att få någon egentlig mening. Så var börjar man för att undersöka ett begrepp som ägande? Vad är en rimlig utgångspunkt? Är rätten till ägandet frågan eller svaret?

På 1600- och 1700-talen gjorde filosofer och politiska tänkare naturtillståndet till sin utgångspunkt. Bland dem fanns Thomas Hobbes och Jean-Jacques Rousseau, och naturligtvis John Locke. I det andra kapitlet av Andra avhandlingen om styrelseskicket skriver han om naturtillståndet:

»För att förstå den politiska makten och härleda dess ursprung måste vi beakta i vilket tillstånd alla människor befinner sig av naturen. Det är ett tillstånd där de har full frihet att handla och förfoga över sin egendom och person som de finner för gott inom gränserna för den naturliga lagen, utan att be någon om lov eller vara beroende av någon annan människas vilja.«

Denna utgångspunkt och John Lockes tankar i stort har varit tongivande för den klassiska liberalismen. Om egendom skriver Locke i samma verk:

»Även om jorden och alla lägre varelser tillhör alla människor gemensamt äger varje människa sin egen person. Den har ingen någon rätt till utom hon själv. Hennes kropps arbete och hennes händers verk är, kan vi säga, i egentlig mening hennes. Vad hon än lösgör från det tillstånd naturen lämnat det i beblandar hon med sitt arbete och tillför något eget, och därmed gör hon det till sin egendom.«

Resonemanget handlar om den naturliga lagen, och genom den bör också äganderätten förstås, menar Locke. Det är en rättighet – moralfilosofins tyngsta artilleri – som springer ur det mänskliga självägandeskapet. Naturligtvis kan saker kompliceras, och visst påverkas människors rättighetsanspråk och rättighetsutövande av inträdet i samhället, sociala gemenskaper och gemensamma konventioner. Vi avstår de facto delar av vår frihet för att vinna till exempel civilisation – men det betyder inte att friheten aldrig fanns. Poängen med att gå tillbaka till det tänkta naturtillståndet är att göra tanken klar.

Hur hänger då äganderätten samman med liberalismen? För många är de en och samma. Friheten är det grundläggande värdet som inom liberalismen ska värnas och skyddas, och friheten betyder ägandet över och rätten till sin egen person. Därtill kan läggas gemensamma konventioner, möjligheter till självförverkligande och medborgerlig delaktighet i samhället; alltigenom positiva ting, men inte frihet i sig själva.

Detta är liberalismens grund – varken dess styrka eller svaghet – utan blott dess natur. Liberalismen förverkligad är ett ramverk inom vilket människor kan leva och verka. Det gör att den som söker svar på livets mening, samhällsgemenskapen eller vad det innebär att handla gott, behöver söka även annorstädes, och lägga fler delar till den moralfilosofiska helheten. Jag tror att vi genom detta kan förstå både den konservativa vågen och den socialliberala viljan att infoga diverse kommunitaristiska projekt i liberalismen. Samhället söker fler svar än de som den ursprungliga liberalismen ger. Det är på intet sätt svårt att förstå denna strävan, men min uppmaning är att inte glömma grunden på vägen.

Låt säga att vi ändå, i stället för naturtillståndet, tar samma utgångspunkt som läraren i statsvetenskap: Vi börjar i det politiska hantverket och formulerar sedan svaren som behövs för att vår teori ska vara någotsånär fullgod, och behöver därför ta ställning till frågan om egendom. Låt säga att vi håller den enskildes självständighet och möjligheter, och samhällets gemensamma välgång, för intrinsikala värden. Jag ser, givet dessa antaganden, åtminstone tre goda skäl att försvara den enskilda äganderätten: Frihet i bemärkelsen negativa rättigheter är en förutsättning för den enskilda människans agens. Möjligheten att förvärva egendom är en drivkraft för ansvarstagande, bevarande och förädling. Den enskilda äganderätten har lagt grunden för vårt samhälles välstånd.

Äganderätten är en grundläggande del av liberalismen, och bör också vara ett naturligt inslag i varje gott samhälle.

Catarina Kärkkäinen är programansvarig för borgerlig idéutveckling på Timbro.

@CatarinaKarkk

catarina.karkkainen@timbro.se

Fler artiklar av Catarina Kärkkäinen

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr