Den 19-21 november möts Liberalerna för sitt årliga landsmöte. Liberala studenters tidigare vice ordförande Willhelm Sundman manar till enighet och varnar för att låta nostalgi över svunna tiders partiledare ta allt för stor plats i diskussionen om vägen framåt för Liberalerna.
Det går en varm känsla genom kroppen på en partitrogen liberal när man nämner Bertil Ohlin. Hans partiledarskap var en guldålder för Liberalerna där man samlade nästan en fjärdedel av den svenska väljarkåren under folkpartistiskt flagg. Dit vill Liberalerna tillbaka – eller vill de verkligen det?
Nostalgi är som politikens plutonium. Rätt hanterad kan den generera en enorm energi och kraft till partimedlemmar och förtroendevalda. Fel hanterad kan den orsaka stora uppehåll i idéutvecklingen. Används den i syfte att rättfärdiga den egna positionen och ställningen kan nostalgins destruktiva utbrott både förstöra och förgifta källa, mark och människa i ett svep, utan hopp om sanering i närtid.
På det sistnämnda sättet försöker nationalister och övervintrade kommunister att använda människans känsla av nostalgi. Romantiserade idéer om tillbakagång till en tid då Sverige var svenskt eller en tid då socialism fungerade är lika illa. Själva tanken om en svunnen idealtid gör det omöjligt att reflektera över vad som faktiskt gjorde den bra – och vad som gjorde den mindre bra. För visst har det funnits både bra och dåliga stunder i historien, men dessa stunder bör inte ses som binära i relation till varandra. I stället har de existerat samtidigt. För att ge ett krasst exempel: Det var nog rätt trevligt att leva under apartheid, förutsatt att du var vit.
Ska historiska exempel, händelser, personer eller epoker användas som inspiration för samtida utmaningar och vägval bör det ske med dels en försiktighetsprincip, dels på ett nyanserat sätt. Det måste bli ett stopp på utspel som hänvisar till hur tidigare politiker hade »vänt sig i graven« eller reagerat på hanteringen av politiska frågor i dag. Framför allt måste liberaler sluta använda historien nostalgiskt på ett sätt som riskerar att härdsmälta uppstår. Jag vill därför återkomma till Bertil Ohlin.
Att hitta en nutida kritiker inom liberala kretsar mot Folkpartiets mest framgångsrike ledare är inte enkelt, men så brukade det inte alltid vara. Det är lätt att få intrycket av att Bertil Ohlin tågade in som partiledare med förtroendesiffror av nordkoreanska proportioner. Verkligheten kunde inte vara mer annorlunda. Mer sanningsenligt är att Ohlin stötte på mycket motstånd när han presenterade sin plattform och sina tankar för i vilken riktning han ville att Folkpartiet skulle gå, särskilt från den gamla kadern av partitoppar.
Sven-Erik Larsson skriver i sin bok Bertil Ohlin. Ekonom och politiker (1988) hur dåvarande partiledare Gustav Anderson i Rasjön på en kongress 1943 vände sig starkt emot Ohlins tänkta efterkrigspolitik med motiveringar att »Någon förnyelse ifråga om idéprogrammet behövdes inte inom folkpartiet i så måntto att några nya idéer skulle inympas på den gamla stammen«. Man kan därför utan tvekan påstå att det fanns en viss skepsis mot både Ohlin och hans nya politiska program när han året efter valdes in som ny partiledare för Folkpartiet.
Nu i efterhand vet vi hur bra Bertil Ohlin var för Folkpartiet rent parlamentariskt men även inflytelsemässigt när det kom till att sätta agendan i svensk politik. På samma sätt kan vi krasst konstatera att Gustav Andersson i Rasjön nog var rätt fel ute. Den liberalt renläriga fredsvännen fortsatte trots detta att vända sig mot Ohlins ledarskap långt efter sitt eget partiledarskap. Som Ohlininstitutet beskriver:
»Som pensionär kom Rasjön att framträda som enskild debattör, friare än tidigare. Han varnade för vad han såg som en tilltagande korporatism genom att allmänintresset trängdes tillbaka till förmån för ekonomiska intresseorganisationer. Vid landsmötet 1958 var han den ende som förordade en kompromiss med socialdemokraterna i tjänstepensionsfrågan.«
Det låter inte allt för obekant även för Liberalerna i dagsläget – men man ska vara försiktig med att direkt applicera historien på nutiden. Visst, liberaler har ofta varit oense sinsemellan, men Gustav Andersson i Rasjön var även den partiledare som lyckades svetsa samman ett sargat och splittrat parti. Det var inte på grund av någon nostalgisk längtan tillbaka till det frisinnade partiet utan genom förståelsen att den parlamentariska närvaron av en sammansluten, men kanske inte alltid helt enad, grupp liberaler är den enda chansen att skaffa inflytande i politiken. Därför var han villig att kompromissa både internt och externt, bättre en parlamentariskt liberal röst än ingen alls. Eller för att citera Rasjön själv i det nybildade folkpartiets första valhandbok från 1934: »Demokratin lever och dör med tillvaron av en borgerlig vänster.«
Det är inte fel av liberaler att ta inspiration från varken Bertil Ohlin, Per Ahlmark, eller Carl Gustav Ekman för den delen. Däremot ska man vara försiktig med att förhärliga tiden då dessa liberaler satte den politiska agendan. Alla partiledare har fått utstå hård intern kritik av olika liberal falanger. Vad som gjort partiet starkt har aldrig varit likatänkande. Tvärtom har det varit den interna debatten och motsättningarna som vässat debattörernas argument mot varandra och byggt konsensus och medgivande inom sammanslutningarna. Även om politiken har ifrågasatts har partiet varit rörande överens om att driva den politik man beslutat. Enade i oenighet, förenade i mångfald. För vad är inte mer typiskt Liberalerna än att personifiera Europeiska unionens motto – United in diversity.
Vad vi kan lära av historien är att liberalismen förändras, och det måste den. Vill inte Liberalerna förändras med den finns inget hopp om att de själva ska kunna förändra samhället. Liberaler får gärna känna stolthet för partiet, Sverige, EU men bör aldrig låta sin stolthet sätta sig över ödmjukheten.
En uppmaning till alla frisinnade och liberaler ute i landet är därför att vara ödmjuka inför de liberala val som görs och se till samtidens utmaningar utan att dras ner i ett fördärv av nostalgi och dogmatisk antipati. Med tiden förändras liberalismen och så måste även Liberalerna, för tiden väntar inte på någon.