Idéutveckling

Kanske är liberalismen en av de saker som var bättre förr

Text: Anders Hansson

Kanske är liberalismen en av de saker som var bättre förr. Åtminstone har den sett bättre dagar. Så det är väl ganska talande att liberalismens viktigaste ”moderna” källa i år fyller 50, och att dess upphovsman skulle ha fyllt 100. 

Det handlar förstås om A Theory of Justice från 1971 och den amerikanske filosofen John Rawls. Även om liberalismen har åldrats, och inte nödvändigtvis med värdighet, så har vi anledning att på nytt läsa Rawls. Han skulle nämligen kunna hjälpa oss att formulera en anständig liberalism igen, en som både liberaler och socialister kan tilltalas av. 

Rawls kallas ofta den viktigaste eller mest inflytelserika politiske filosofen på 1900-talet. Ett slitet grepp är att påpeka hur Rawls under 1960- och 1970-talen väckte moralfilosofin ur dess språkfilosofiska slummer och säga att det är tack vare honom som filosofer återigen ägnar sig åt moralfilosofi. Men likväl är det så. Rawls fick liv i de substantiella frågorna om rättvisa och moral. 

Och nu behövs hans insatser igen. Inte bara för att skaka liv i de nyliberaler som mer än något annat avskyr skatt utan även för att övertyga människor som lutar åt vänster att liberalismen, i sin rimligaste form, inte står i strid med deras jämlikhetsideal. Snarare tvärtom. 

De centrala poängerna 

För att bli klar över Rawls teori om rättvisa krävs tid. Rawls texter är inte sådana att de på egen hand trollbinder sin läsare. A Theory of Justice är 600 sidor knastertorr och krävande läsning. Själv arbetade Rawls med sin teori under mer än 40 år. Redan 1958 publicerade han en uppsats där de centrala tankarna fanns på plats. Där skriver han att enligt den ”vanliga” uppfattningen av rättvisa måste ett samhälle uppfylla grundläggande krav på opartiskhet, det vill säga inte göra godtycklig skillnad mellan människor. Och det övergripande målet för rättvisan är att finna en rimlig balans mellan olika individers anspråk (”Justice as Fairness”, s. 48). 

Under 1960-talet utvecklade Rawls en föreställning om hur en sådan balans skulle kunna se ut. Den måste vila på två principer. Enligt den första principen ska vi se till att var och en garanteras ett så omfattande system av friheter som möjligt. Den andra principen säger att om det uppstår ojämlikhet i ett samhälle så är detta godtagbart enbart om det är till allas fördel. 

Bakom dessa principer ligger tanken att ett rättvist samhälle är ett vars institutioner är sådana att alla kan ställa sig bakom dem, och detta oavsett vilken plats vi råkat få i den samhälleliga hierarkin. Det här tänker sig Rawls att vi skulle kunna inse om vi bara vore resonliga och uppriktiga. Så en viktig poäng, den han kanske är mest känd för, handlar om hur vi kan komma fram till vad en resonlig person skulle välja. Rawls väljer att illustrera detta med en idealisk beslutssituation, en opartisk ståndpunkt som vi ska försöka efterlikna varje gång vi på allvar försöker komma fram till svar i moraliska frågor. 

Detta skulle han senare komma att kalla ”ursprungspositionen”. Tanken med den är att åskådliggöra vilka restriktioner som aktualiseras när vi resonerar i moraliska frågor. Och en av de centrala komponenterna i denna hypotetiska beslutssituation är att parterna måste befinna sig bakom en ”slöja av okunnighet”, vilket helt enkelt är ett sätt att illustrera att vi ska bortse från allt som är irrelevant för moraliska beslut, som om vi är män eller kvinnor, smarta eller långsamma, rika eller fattiga, och så vidare. 

Jag tror dessutom att den impuls som präglade hans teori och formade hela hans livsprojekt var en grundläggande uppfattning om att vissa saker helt enkelt är felaktiga, eller orättvisa. Som slaveri. Det kan aldrig vara godtagbart. För Rawls är det avgörande att en teori på rätt sätt kan förklara varför det är så. 

Utilitarismen visar sig till exempel bristfällig för att den förklarar det felaktiga i slaveri, eller för den delen mord, förtryck och tortyr, och andra hemskheter som människor utsätter varandra för, genom att säga att detta är saker som har dåliga konsekvenser totalt sett. Men det kan inte vara rimligt, det förklarar inte vår intuitiva hållning, tycker Rawls. Vi invänder mot tortyr för att det är fel att tortera någon, inte för att de sammanlagda effekterna av tortyr är dåliga. 

Många nutida liberaler har nog svårt att ”känna” med Rawls. Kanske är det för att han ägnar sig åt vad som uppfattas som vänsterfrågor. Liberaler tycks i dag inte bry sig om ojämlikhet, i stället är de arga på Systembolaget. 

Rawls otidsenliga liberalism 

Rawls liberalism är av ett annat slag. Den är sträng och krävande. Det framgår bland annat av hans resonemang om att betrakta fördelningen av människors talanger som ”gemensamma resurser”. Och det framgår även av utgångspunkten att politik kräver att vi lägger band på oss själva och våra resonemang, att vi ofta måste bortse från vad som skulle gynna just oss. 

Man kan ju inte låta bli att undra hur Rawls skulle förhållit sig till Trump och den uppenbara nedmonteringen av demokratiska institutioner på många håll. Eller för den delen vår patetiska oförmåga att tillsammans minska våra utsläpp av växthusgaser. 

Jag tror att han skulle fråga varför vi plötsligt gav upp idén om gemensam nytta och ömsesidighet och i stället formade samhället till en tävling där vår uppgift är att klättra och ta oss fram i kamp om resurser. Han skulle vara starkt kritisk till ett samhälle där skolan blivit ett verktyg för att förbereda oss för kampen på marknaden och där utbildning blivit en individuell investering, inte ett gemensamt demokratiskt värde. I ett sådant samhälle blir även offentligt finansierad sjukvård svårbegriplig. Varför betala för andras läkarbesök när vi som har råd kan försäkra oss individuellt? 

För många kan Rawls formuleringar låta som en rest från en annan tid. Vilket de är. Inte blir det bättre av att Rawls tänker sig att ett rättvist samhälle skulle förverkliga ett medborgerligt ”vänskapsband”. Men trots det obekanta språkbruket finns mycket för dagens liberaler att ta till sig.

Broderskapsprincipen 

Idealet för Rawls är nämligen att resonliga och uppriktiga medborgare försöker komma fram till de bästa lösningarna, hela tiden vägledda av en önskan att låta rättvisan sätta gränser för vår strävan efter övriga mål. Detta bygger på en solidarisk princip han kallar broderskapsprincipen. 

Det här är inte riktigt i linje med hur liberaler brukar tala nu för tiden, men varje rimlig liberal teori bör ta den på allvar. En sådan princip förhindrar bland annat att vi försöker töja på regler, eller leta kryphål i systemet, för egen vinning. Och vinstjakt på alla områden hade för Rawls varit en avart, ovärdigt ett anständigt samhälle. Broderskapsprincipen skulle i stället kräva att de ”som befinner sig i bättre omständigheter är villiga att ta emot sina större förmåner endast i ett system där detta leder till att de mindre lyckligt lottade får det bättre” (En teori om rättvisa, s. 114). Detta är den så kallade differensprincipen. Den låter rätt krävande. 

Men det finns också de som menar att differensprincipen är för vek. Som den socialistiske filosofen G A Cohen som tyckte att Rawls borde ta klivet fullt ut och formulera en socialistisk teori. Och kanske har han en poäng. Borde Rawls åtminstone ha kallat sin teori för socialistisk liberalism?

Varför behöver vi alls incitament? 

Cohens vänsterkritik riktar in sig på en lite märklig aspekt av Rawls slutsats att ojämlikhet skulle kunna vara tillåten om den exempelvis motiverar talangfulla människor att bli mer produktiva, något vi mindre talangfulla skulle kunna dra nytta av. 

Detta incitamentargument håller inte. För Cohen menar att om vi vore hängivna broderskapsprincipen skulle vi inte behöva några extra incitament. De talangfulla skulle ju se till att göra bra ifrån sig ändå. Cohen påpekar att de talangfullas hänvisning till incitamentargumentet påminner om en kidnappares resonemang: ”Barn bör vara med sina föräldrar, så jag kommer att återlämna ditt barn om du betalar mig, inte annars”. 

Något liknande gäller alltså när talangfulla skulle kunna utföra högproduktiva jobb utan incitament, men håller tillbaka om de inte får mest betalt. Det är alltså en sorts utpressning som de tursamt talangfulla håller på med, menar Cohen. 

Denna vänsterkritik mot Rawls spelar roll i och med att en viktig poäng i hans egalitära liberalism är just ömsesidigheten som broderskapsprincipen kräver. Den utesluter att vi förlitar oss på marknadslogik med girighet och ängslan som drivkrafter, där andra enbart blir potentiella källor till berikning eller hot, som Cohen skriver (Varför inte socialism?, s. 51–52). I ett sådant samhälle skulle ömsesidighet endast vara en biprodukt av egenintresset. Vi skulle bistå andra enbart om det gynnade oss. Och i huvudsak håller väl Rawls med. 

Då kan man kanske tycka att han borde kallat sin teori socialistisk. Och faktum är att han (i princip) gör det. Han förtydligar detta i en förbisedd passage i hans sista, och underskattade, bok Justice as Fairness: A Restatement (sv. övers. Vad rättvisan kräver). Där underkänner han både ett rent kapitalistiskt system för att det avvisar politiska friheters skäliga värde, och även välfärdsstatskapitalismen för att den tillåter så stor ojämlikhet att ”kontrollen av ekonomin och stora delar av det politiska livet vilar i få händer”. 

Det här kan tyckas lite oväntat. Men Rawls är tydlig och menar att valet står mellan ”egendomsägande demokrati” och ”liberal socialism”. Detta för att båda dessa system ”etablerar en konstitutionell ram för demokratisk politik, de garanterar grundläggande friheter, inklusive de politiska friheternas skäliga värde, och skälig jämlikhet i möjligheter samt reglerar ekonomiska och sociala ojämlikheter genom en ömsesidighetsprincip…” (Vad rättvisan kräver, s. 193). 

Vilket av dessa två system vi väljer spelar inte så stor roll i och med att båda skulle fylla sin funktion, tillämpade på rätt sätt. Vilket som är det lämpliga systemet beror snarast på de kulturella och sociala förutsättningarna i enskilda samhällen. 

Godtycke och naturens lotteri 

För liberaler som hellre ser upp till Ayn Rand och utgår från tanken att ”ditt högsta moraliska syfte är att uppnå din egen lycka, dina pengar är dina egna” (”Etik i nödsituationer”, s. 79), är nog detta svårt att ta in. För Rawls liberalism är av ett annat slag. Han menar att det moraliska, eller opartiska, perspektivet, kräver att vi inte låter godtyckliga omständigheter avgöra människors öden. Framför allt måste vi inrätta samhället så att sådana godtyckligheter inte byggs in i dess grundläggande institutioner. Och till godtyckligheterna hör ju, som vi minns, allt sådant vi inte kan råda över, som våra talanger, vår hudfärg, klass, rikedom, och så vidare. Att just du är talangfull är knappast din förtjänst, lika lite som din hudfärg eller vilka dina föräldrar är. Rawls skriver så här: ”Den naturliga fördelningen är varken rättvis eller orättvis; inte heller är det orättvist att människor föds in i särskilda samhällspositioner. Detta är helt enkelt naturliga fakta. Vad som är rättvist och orättvist är institutionernas sätt att hantera dessa fakta” (En teori om rättvisa, s. 102). 

Rawls tanke är därför att rimliga rättviseprinciper innebär att vi kommer överens om att betrakta ”fördelningen av medfödda anlag som en gemensam tillgång och att gemensamt dra fördel av denna fördelning” (En teori om rättvisa, s. 111). 

Kanske hajar man till här och börjar, som Nozick, att tänka ut olika finurliga tankeexperiment som ska visa hur Rawls teori är motbjudande. Men om vi stannar upp en stund och tänker efter så skulle nog de flesta hålla med om att Rawls faktiskt har en poäng. För visst vore det konstigt att inrätta ett samhälle så att det gynnar vissa talanger, trots att de som har dessa talanger inte valt dem eller gjort sig förtjänta av dem. Det bör inte vara en vänsteruppfattning att vi måste försöka hitta samarbetsformer som är rimliga oavsett hur naturen råkat gynna oss. 

Rawls förtydligade i senare texter att tanken inte är att på något sätt betrakta individers förmågor som en gemensam tillgång. Det är inte så att vi alla har rätt till någons bättre syn, eller en annans starkare muskler eller snabbare hjärna. Och han menar heller inte att vi ska jämna ut dessa förmågor, så att vi skulle fördela seende ögon eller skarpare hjärnor mellan människor på ett mer jämlikt sätt. 

Vad han däremot menar är att om vi vore resonliga så skulle vi faktiskt gå med på att betrakta fördelarna som de naturliga eller sociala talangerna ger upphov till som gemensamma nyttigheter. Hans tes är att vi inser detta om vi utgår från ursprungspositionen där vi ska bestämma hur politiska institutioner ska inrättas, och där vi inte vet om just vi har några talanger. 

Rawls förslag är därför att ojämlikhet skulle kunna anses legitim, men bara givet att den gynnar de sämst ställda, och inte sker på bekostnad av våra fri- och rättigheter. 

För att komma fram till detta måste vi förstås ta hänsyn till opartiska skäl. Vi kan helt enkelt inte drivas av egoism eller egenintresse om vi ska kunna väga skälen mot varandra på ett godtagbart sätt. 

En avslutande fråga är därför kanske om vi alls kan resonera så. Är vi verkligen förmögna att vara resonliga? Det finns ju en hel del som talar för att vi kanske inte är några moraliskt kapabla varelser. Det är i så fall ett problem för alla moralteorier. 

Sannolikt hade Rawls varit djupt bekymrad över dagens politiska läge. Men han hade nog uppmanat oss att försöka hitta en väg ur polariseringen. I sin sista bok skrev han att det är vad vi ska ha den politiska filosofin till, som en ”realistisk utopi” som ”sonderar gränserna för vad som är praktiskt politiskt möjligt” (Vad rättvisan kräver, s. 25).

Anders Hansson är författare.
vadmoralenkraver@gmail.com

Fler artiklar av Anders Hansson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr