Intervju

Intervju med Mattias Svensson: Ny miljöpolitik för gamla moderater

Text: Klara Lidman

Sex år efter att boken Miljöpolitik för moderater publicerades för första gången söker Liberal Debatt svaren på vad en liberal miljöpolitik egentligen innebär och var Moderaterna står i klimat- och miljöfrågan i dag. LD:s Klara Lidman har träffat Mattias Svensson – en borgerlig ledarskribent som vurmar för klimatskatter och menar att kärnkraften är kostnadsmässigt ineffektiv.

Mattias Svensson. Borgerlig ledarskribent, miljödebattör och grön utvecklingsoptimist. Foto: Severus Tenenbaum

 

Vi möts upp på ett stökigt Vasagatan en onsdag i september. Platsen är vald av praktiska skäl men bidrar med en fond av myllrande stadspuls.

Kanske kan den ses som en metafor för moderat miljöpolitik: drömmar om täta städer, grön el och evig tillväxt, själva antitesen till gröna vågen-vurmande för självhushåll. Eller, vad tänker Mattias Svensson?

– Jag tänker att det finns två sätt att se på miljöpolitik: som en »grön politik« eller som en problemorienterad politik. Den gröna politiken är nästan ett estetiskt ideal – där man drömmer om det förnybara kretsloppssamhället. En problemorienterad miljöpolitik ser på miljöproblemen som en sidoeffekt av ett samhälle vi vill ha – med industriell produktion och ekonomisk tillväxt men där vi behöver hantera de problem som följer med det. Där är det borgerliga perspektivet definitivt det sistnämnda. Och miljöfrågans lösning handlar mycket om vetenskap, ekonomi och energi. Det är ju moderat hemmaplan, borgerlig hemmaplan.

År 2015 gav Mattias Svensson ut boken »Miljöpolitik för moderater« och diskussionsämnet för kvällen är just moderat miljöpolitik. Varför valde han att skriva en sådan bok?

– Jag provocerades av miljömänniskorna, Per Gahrton exempelvis, som menade att motstånd mot kärnkraft och GMO var det som förenade miljörörelsen. Alltså två tekniker som förvisso har sina risker men som framför allt har potential. Eller vänsterdebattörer som Göran Greider och Naomi Klein som letar efter möjligheter till förstatliganden och ser miljöfrågan som en av många anledningar till att expandera statens storlek: »Nu är det planekonomins tid!« skanderar de. Och så stötte jag på Stewart Brand, en fantastisk gröna-vågare från Kalifornien som är så där jättegrön men också utvecklingsoptimist: »Det är klart att vi ska ha kärnkraft, vi är gröna, vi bryr oss inte om vad det kostar, det är en utsläppssnål teknik och jättehäftigt.« Och jag tänkte att »det här är ett miljöperspektiv jag inte har sett i Sverige«. Jag ville visa att det finns en politik som inte är vänster. Inte nödvändigtvis som är otänkbar för vänstern, de flesta politiska åtgärderna är sådana jag tror att man kan enas ganska brett om, men som är fullt förenlig med ett fritt utvecklingssamhälle.

Mattias Svensson beställer en öl och en klassisk burgare, »en utomordentlig och ofta underskattad måltid« – alldeles i samklang med hans filosofi att man kan äta gott kött men i gengäld skippa slentrianköttätandet.

Var kommer då politikens roll in i en liberal miljöpolitik – har politiken rätt att intervenera? Skyldighet att intervenera?

– Det finns en skadeaspekt vad gäller miljöfrågor vilket gör att jag tycker att man kan härleda ett större mandat för staten att gripa in med skatter och annat än i andra frågor. Det är inte många skatter jag är förtjust i , han skrattar, men här tycker jag att det finns en poäng, också för att det är väldigt svårt att spåra effekterna. I klimatfrågan är de dels tidsfördröjda och så kan de uppstå i andra delar av världen. En ögonöppnare var vilken befolkning som har mest föroreningar i blodet, och det visade sig vara på Grönland. Och det beror ju inte på den tunga industrialiseringen på Grönland. Utan det beror på att många farliga ämnen bryts ner långsamt i kalla klimat och en kost med mycket fisk med anrikning av bly bland annat. Man vet inte riktigt var utsläppen kommer ifrån. Och de som gav upphov till utsläppen är förmodligen döda nu för det kan vara mycket länge sen.

– Dessutom vill vi undvika att över huvud taget konfronteras med en skada, vi vill undvika att komma över trösklar bland annat. Det finns ett försiktighetsargument vad gäller liv, hälsa och ekonomi. I Storbritannien exempelvis använder man sådana, mer konservativa argument, för att gå före med klimatåtgärder.

– Sedan finns det också sådant som ingen äger, som havsbotten och atmosfären. Ett svenskt exempel är Rönnskärsverken i Skellefteå som släppte ut arsenik rätt ut i Bottenviken. Resultatet var död havsbotten många kilometer utanför verken. Ingen kunde hävda någon ekonomisk skada, för havsbotten ägs inte av någon.

Det är uppenbart att det finns liberala och konservativa argument för klimatåtgärder, men vad vore liberala lösningar?

– Det finns en tendens inom kulturvänstern, men också i delar av miljörörelsen, att söka sig till alternativ ekonomi, vilket är idiotiskt eftersom de flesta ekonomer är oerhört engagerade i klimatfrågan. Milton Friedman var en av de första att föreslå prissättning på miljön. Från honom till vänsterfranska ekonomer som Jean Tirole via likaledes vänsterlutande William Nordhaus är de överens om att det är prissättning och liknande som gäller. Eftersom miljöpåverkan är en externalitet som det kallas på mainstream ekonomispråk. Men jag tror inte på en global koldioxidskatt, det vore omöjligt att administrera. Du har många länder där du inte kan beskatta företag för att du inte ens vet att de finns. Och när kostnaderna är en stor del av priset är incitamenten att fuska för stora.

Vad ska man göra i stället då?

– Lösningen är snarare nationella klimatskatter som indexeras upp successivt. Som det ser ut i dag har alla länder valt att vara miljöskatteparadis. Stora aktörer – exempelvis tung industri – är till exempel inte särskilt svåra att beskatta, man kan ju börja där. Ur ett liberalt perspektiv är miljöskatter dessutom fördelaktiga eftersom skattebasen urholkas i takt med att det eftersträvade målet, lägre utsläpp, uppnås. Sen måste man erkänna att det finns målkonflikter: ekonomiska intressen som förlorar på en grön omställning. Där blir den politiska knäckfrågan hastigheten i omställningen.

Vad anser du om statliga investeringar, i exempelvis höghastighetståg?

– Vad gäller höghastighetståg tror jag att de skulle ge en liten vinst till en hög kostnad – både miljömässigt och monetärt. Jag själv reser gärna med tåg, mellan Stockholm och Göteborg exempelvis, men det gör jag ju redan – det behövs inga höghastighetståg för det. En fara med statliga investeringar är att de blir ineffektiva. I Kina gjorde man exempelvis en storsatsning på vindkraft – och nådde utan problem femårsmålen angående hur många vindsnurror man skulle sätta upp. Men en tredjedel av dem var felkonstruerade och fungerar inte! Eller om man tittar på USA. Där gör Joe Biden en jättesatsning på klimatinvesteringar. Han motiverar dem med att det skapar gröna jobb och att det blir en samhällsekonomisk vinstaffär. Men det är ju fullkomligt vanvett, det blir det inte. Vad gäller kärnkraft anser jag att det är för dyrt. Däremot är jag hoppfull om vad som skulle kunna komma och glad att man fortsätter att investera i forskning på området.

Vad ska staten göra då, utöver beskattning?

– Min dröm vore ett knytkalas av länder som, av fåfänga, skulle skapa och driva genombrott på klimatområdet. Om ett visst land investerar mycket i en ny miljövänlig teknik får det globala följdverkningar. Ett aktuellt exempel är Tysklands investeringar i sol- och vindkraftsel som medfört drastiska prissänkningar på dessa energislag. Vilket, för att ta ett aktuellt exempel, lett till att bönder i Afghanistan använt solenergipaneler för att bevattna opiumplantage. Det är ett talande exempel för vilka oanade effekter miljösatsningar får på en global marknad.

Vad skulle ett svenskt bidrag till ett sådant knytkalas kunna vara?

– Det som är på gång nu är fossilfritt stål till ett överkomligt pris, även om det är en enorm chansning. Vi skulle behöva en hel massa vindkraftsel och som det ser ut nu är det långt kvar till en storskalig verksamhet. Koldioxidneutral cement har det också talats om. Dessa typer av projekt kräver så stora forsknings- och utvecklingssatsningar att statliga aktörer måste bidra till finansieringen, vilket också visar att inte ens rika länder mäktar med mer än ett eller två sådana genombrott. Därför behöver vi också handla fritt så vi kommer åt andras genombrott.

Vad vore tre klimatåtgärder Moderaterna borde driva om de menar allvar med att bli ett grönt parti?
– Allra mest självklart för ett marknadsvänligt parti vore att minska miljöskadliga subventioner i EU. Exempelvis inom jordbruk och fiske finns enorma bränslesubventioner. Och gruvdriften i Europa hålls under armarna med subventioner och skattelättnader.

– Det andra förslaget vore en ordentlig prissättning på utsläpp, att utvidga utsläppsrättssystemet så att fler branscher omfattas, flyg och transporter exempelvis.

– Det tredje vore att ge incitament till andra länder att införa miljöskatter, förslagsvis genom avskaffande av EU-tullar i utbyte mot att länder inför inhemska skatter på utsläpp.

Hamburgaren är uppäten, glasen tomma och skymningen har fallit. Jag stänger av inspelningen på min telefon och packar ner skrivblocket i väskan. Upplyfta av utbytet vi haft – en miljöintresserad liberal och en liberal miljöpartist – tar vi avsked och ger oss av åt varsitt håll i den täta men ännu inte så gröna staden.

Klara Lidman är läkarstudent, grön debattör och ledamot i Liberal Debatts redaktion.

@LidmanKlara

klara.lidman@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Klara Lidman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr