Redan under alliansåren var Moderaternas ideologiska riktning föremål för diskussion. Det gemensamma borgerliga projektet hyllades av många som ett paradigmskifte, men både konservativa och liberala röster inifrån partiet varnade för att det ensidiga fokuset på gemensam maktutövning tog uppmärksamhet från den egna idéutvecklingen.
Sedan dess har diskussionen om partiets ideologiska resa fortsatt. Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs arbetslinje är fortfarande levande. Men när lag och ordning, migration, kultur- och nationsfrågor de senaste åren getts allt större utrymme har det skett utifrån en konservativ grundsyn. Framtidstron och öppenheten mot omvärlden har minskat, röster från Christofer Fjellners, Gunnar Hökmarks och Carl Bildts Moderaterna tonat ut.
Närmandet till Sverigedemokraterna kom inte plötsligt, ändå har många gräsrotsmoderater förvånats över intensiteten i sökandet efter en ideologisk gemenskap med högerpopulismen. Förståelsen är utbredd för behovet av en ny SD-linje, men det är skillnad på samarbete och att aktivt söka samsyn och ideologisk sammanhållning.
Ulf Kristerssons partiledarskap har präglats av en strävan att bana väg för ett socialkonservativt högerprojekt där Sverigedemokraterna har en naturlig plats vid bordet. Vid flera tillfällen de senaste månaderna har partiledningen visat sig villig att sätta sin egen politik åt sidan för att värna samarbetet med SD – ett parti som öppet avfärdar och tar avstånd från liberalismen och bedriver en ekonomisk politik till vänster om S.
Hur den ideologiska klyftan mellan SD och M ska hanteras i ett eventuellt regeringssamarbete är en fråga som Ulf Kristersson hittills har skjutit på framtiden. Men förr eller senare kommer Moderaterna att behöva ta ställning till om och i så fall hur partiet avser värna sitt liberala arv i ett politiskt samarbete med ett kristdemokratiskt och högerpopulistiskt parti. SD kommer aldrig att vilja bygga ett liberalt land, men M:s liberalism behövs i det svenska samhället.
Emma Høen Bustos och Matilda Molander