De flesta skriver sina memoarer när de är betydligt yngre än 88 år. De flesta skriver också sina memoarer när de är färdiga med sitt värv. Men Barbro Westerholm var inte som alla andra. Liberal Debatts Karin Hjorthen Zelano och Matilda Molander har träffat henne för ett samtal om p-piller, trappor och liberalismens framtid.
– Hon arbetar hårdast av alla riksdagsledamöter.
Vi har avtalat träff med Barbro Westerholm för ett samtal med anledning av hennes självbiografi Om att aldrig ge upp, och förbereder oss genom att prata med ett antal partikamrater om deras bild av henne. Budskapet är detsamma; hon är en målmedveten person som gett sig in i politiken för att få resultat.
Det märks också under vårt samtal. Westerholm vill inte lägga fokus på personen Barbro, utan på politiska prioriteringar. Vi försöker att småprata lite men det tar bara ett par minuter innan Barbro vänder sig till oss och säger »Ja, men ni får väl bara sätta igång!«. Så det gör vi.
Kanske är Barbro Westerholm mest känd för att på posten som generaldirektör för Socialstyrelsen ha varit drivande i frågan om att avföra homosexualitet från listan över psykiska sjukdomar 1979. Under sitt yrkesliv har hon också kämpat för att p-piller skulle få säljas fritt och för rätten till abort. Såhär i efterhand är det de förändringarna som hon är mest stolt över.
– Jag förstod inte hur stort det var då, säger Westerholm, och fortsätter
– Men har man upplevt att här gick det ju att brotta ner ett hinder så blir man ju sugen på att göra det igen.
Få svenska liberaler har gjort så mycket konkret för att öka människors frihet, och som tillhörande en senare generation är det svårt att hysa något annat än djup beundran för denna den svenska liberalismens grand old lady.
Det är slående hur hon lyckats vara före sin tid, och vi är nyfikna på hur hon har lyckats med det. Svaret är folkpartistiskt: man läser på.
– För att få igenom förändring, särskilt som kvinna, måste man vara mer påläst än sina motståndare. Och så behöver man ha en strategi, men vara medveten om att den givetvis inte kommer att kunna följas till punkt och pricka. I stället ska man gripa möjligheter som ges.
Som exempel tar Westerholm upp hur hon som anställd på Medicinalstyrelsen fick höra att p-piller såldes svart i Kungsträdgården, vilket för henne blev en möjlighet att skapa debatt och driva igenom laglig försäljning av p-piller.
Att jämställdhetsfrågorna och sexualfrågorna går som en röd tråd genom hennes politiska engagemang är ingen slump.
– När jag gick i skolan var det många flickor som var tvungna att sluta skolan för att de blev gravida, i stället för att kunna satsa på sin utbildning. Vissa adopterade bort sina barn, någon annan åkte till Schweiz och kom tillbaka barnlös för att en änglamakerska hade tagit hand om barnet. Det var så mycket gruvligheter.
– Vi hade bara pessar och kondom, och det var ju inte så romantiskt alla gånger. Sen hamnade jag i en ställning på Socialstyrelsen där jag kunde göra någonting åt det, och då var jag ju bara tvungen, säger Westerholm med eftertryck, och fortsätter bestämt:
– Barn ska vara önskade och kvinnor ska själva kunna bestämma när de vill ta på sig ett föräldraskap, så är det bara.
Numera är huvudfrågan för Barbro Westerholm att bekämpa åldersdiskriminering, också det en fråga som drabbar kvinnor hårdast. Knappt är mammaledigheten slut förrän man anses vara passé, och ojämställdheten i arbetslivet får ekonomiska konsekvenser livet ut.
– Dagens kvinnliga pensionärer har mellan 60 och 70 procent av männens pensioner. När mannen sedan går bort blir det väldigt kämpigt.
Nästa år lämnar hon sin riksdagsplats, men hur gick det egentligen till när hon en gång blev politiker? När Westerholm slutade som generaldirektör skrev hon till Liberalernas dåvarande partiledare Bengt Westerberg och frågade om hon inte kunde få vara med i hans parti, eftersom politiken verkade som ett bra ställe för att driva igenom socialliberala reformer. Det fick hon. Westerholm kom alltså in i politiken utan att ha gått genom ungdomsförbund och valkampanjsharvande. Och kanske är det den enda vägen för någon så orädd som Barbro Westerholm. Att driva på när man »vet att man har rätt« ligger onekligen långt bort från mantrat om »att vara liberal är att vara kluven«.
Att vara en outsider har kostat på. Hon är visserligen Liberala ungdomsförbundets (LUF) favorit och har nära band med HBT-liberalerna. Men hon har inte alltid varit så populär i partiet.
– När jag lämnade riksdagen 1999 för att bli ordförande i SPF Seniorerna så var det bara LUF och HBT-liberalerna som tackade av mig. Partiet gjorde det först några år senare. En bidragande orsak var att flera i riksdagsgruppen menade att det var mitt fel att det gick så dåligt i 1998 års val för att jag hade drivit HBTQI-frågorna. Partiet var ju delat när det gällde partnerskapslagen.
I dag känns liberalt motstånd mot homosexuellas rättigheter som något av en oxymoron, och Westerholm menar att vi har HBT-liberalerna att tacka för det.
– HBT-liberalerna gjorde att man i partiet fick upp ögonen för att flera arbets- och partikamrater levde i en enkönad relation. Att de tydliggjorde det tror jag gjorde att rädslorna för det ovanliga försvann, förklarar Westerholm.
Andra skiften i det liberala partiet är hon dock mindre nöjd med.
– Liberalismen har ju förändrats från en så tydlig socialliberalism som Bengt Westerberg och tidigare Bertil Ohlin stod för, till att både snäva in sig till färre frågor och sedan, ja, det är inte längre det socialliberala stuket som det var när jag gick med i Folkpartiet 1985. Det är inte samma kraft i det längre.
– Samhället har ändrats och då måste även Liberalernas prioriteringar ändras, men jag tycker att man borde hålla i de sociala frågorna.
Det är ingen tvekan om att Westerholm är en tillgång för Liberalerna, men många i ledningen önskar nog att hon hade kunnat vara lite tystare, inte framfört sin kritik så starkt i ett svårt opinionsläge. Men det är inte Westerholms melodi.
Hon understryker gång på gång hur hennes läkarutbildning gjort det möjligt att fatta obekväma beslut, både som generaldirektör och politiker, eftersom hon alltid haft ett yrke att falla tillbaka på.
–Jag har hela tiden vetat att passar inte galoscherna så kan jag gå tillbaka till läkemedelsområdet och arbeta vidare där.
Nu handlar det inte om yrkeslivet längre, men det saknas knappast organisationer som vill ha hennes kraft.
Sanningen är kanske att hon är så bra att hon inte behöver något parti. Men nog behöver Liberalerna henne.
Karin H. Zelano och Matilda Molander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!