Högerns löften om en plats i »borgerligheten« lockar och pockar på liberaler. Men ett sekelgammalt förakt dröjer sig kvar. Föraktet mot det goda, mot att stå för sina principer. Per Svensson låter en dagboksanteckning från 1917 påminna om vilken strid som egentligen är den viktigaste.
Krig i världen, revolution i Ryssland. Det var ett dramatiskt år, 1917. Också i Sverige där hårda politiska och sociala konfrontationer hade kunnat mynna ut i blodigt kaos.
En av de aktörer som verkade för moderation och kompromisser under denna för svensk demokrati formativa period, präglad av slutstriden om rösträtten, var ämbetsmannen och politikern Oscar von Sydow. Han var civilminister i högerregeringarna 1914–1917, därefter landshövding i Göteborg med ett kort avbrott för tjänstgöring som statsminister 1921, och slutade som riksmarskalk.
Oscar von Sydow hade haft en mentor, den politiska räven Hugo Hamilton, talman i första kammaren. Hamilton började som liberal, men gled med tiden högerut, mot pragmatiskt konservativa positioner.
I juni 1917 gör Hamilton en misslynt anteckning i sin dagbok:
”Jag är högeligen förargad på min gamle vän Oscar v. Sydow. Han har tydligen på sista åren undergått – för att begagna det modernaste slagordet – en betänklig ’nyorientering’. Han är nog ej någon stark natur och hans lilla energiska, starkt salongsliberala fru har nog utövat stort inflytande på honom.”
Varför så sur? Inte helt klart. Men Hamilton verkar tycka att Oscar von Sydow varit för mjäkig både i rösträttsfrågan och under hanteringen av vårens hungerkravaller. Hur som helst, man kan inte undgå det aggressiva föraktet i ordet ”salongsliberal”. Man känner igen det. Fast i dag är det inte längre kvinnors och arbetares rättigheter det handlar om, och dagens höger favoriserar en synonym, ”finliberal”.
Oscar von Sydows ”lilla energiska, starkt salongsliberala fru” hette Mary, född Wijk, en förmögen och inflytelserik göteborgsfamilj. Hennes mors flicknamn var Dickson, också det en prominent släkt i Göteborg. Det är detta som göder hånet i epitetet ”salongsliberal”, att en privilegierad överklasskvinna som vuxit upp med sju pigor i sitt föräldrahem är förmäten nog att engagera sig för kvinnors rätt att rösta. Kan hon inte nöja sig med att ha tjänstefolk? På liknande sätt läggs det ”finliberalen” till last att hon trots att hon varken bor i Fittja eller Rosengård håller fast vid att högernationalistiska invandringsfientliga partier ska bekämpas, inte göras till allierade.
”Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig”. Kristdemokraten Sara Skyttedal la ut sin tweet den 11 januari 2019. Det var då riksdagens två liberala partier, Centern och Liberalerna, satte sina mest grundläggande värderingar i främsta rummet, och just därför accepterade ett röd-grönt regeringsinnehav. Januariavtalet innehöll, som ofta framhålls, en rad liberala reformer. Men det var ytterst en försvarspakt, till för att värna en liberal samhällsmodell. Det finns därför skäl också för liberaler att aldrig ”glömma” när kristdemokrater och moderater pockande och lockande talar om att ”komma hem till borgerligheten”. Det är ett hem där Jimmie Åkesson (SD) installerat sig i gästrummet och Liberalerna riskerar att få logera i hundkojan.
Det finns skäl att något reflektera kring begreppet ”borgerligheten”. Det används med påtaglig, och skulle jag säga växande, förtjusning av hemkomstivrarna. Det finns en övertalningskraft i själva ordet,” borgerligheten”. Det suggererar fram känslan av något organiskt, ett givet singulärt sammanhang, något stabilt och enhetlig.
”Allians” däremot, får en att tänka på i något av omständigheter framtvingat och tillfälligt. En allians ingår man med någon eller några vars intressen eller ambitioner för stunden sammanfaller med ens egna. Man behöver inte gilla varandra, man kan till och med vara långsiktiga motståndare, men man behöver just nu varandra, exempelvis för att hålla en gemensam fiende stången. ”Januariavtalet” var i så måtto en typisk allians.
I själva ordet ligger alltså att ”borgerligheten” inte är någon förhandlingsprodukt. Den är så att säga sitt eget upphov, lite som en familj, den mest primära av alla gemenskaper. Och kanske var det just därför som partiledarna i Alliansen ändå försökte framställa sitt samarbete i så familjär dager som möjligt, med överläggningar hemma hos Maud i Högfors och halva, inte infriade, löften om bonding i badtunna. Det handlade om att visa att Alliansen var något mer än just bara en allians, att det också fanns nära släktband,
Men om borgerligheten är en familj så är den numera en skilsmässofamilj, där den ena parten tror sig ha hittat en ny partner, som visserligen är lite oborstad, men som det säkert ska gå att få fason på. Kanske borde skilsmässan egentligen inte ha kommit som någon överraskning. Makarna var från början omaka, samlivet ofta konfliktfyllt och dysfunktionellt. Familjemyset under Alliansåren var snarast undantag än regel.
Slår man upp ”borgerliga partier” i Nationalencyklopedin hittar man följande definition: ”Politiska partier som har en marknadsekonomisk grundsyn och tar avstånd från socialismen.” Det förlägger den borgerliga familjebildningen mycket tydligt till tiden efter striden om rösträtten. Det är då budgeten, den ekonomiska politiken, blir lackmuspapperet, indikatorn på var partierna hör hemma på den politiska skalan, från vänster till höger, från rött till blått.
Dessförinnan var demokratin den avgörande frågan, och de naturliga allianserna därför andra. Liberalerna var en del av vänstern och slogs, i allians med arbetarrörelsen, mot en demokratifientlig höger.
Frontlinjerna förändrades när demokratin etablerats och erkänts som gemensam politisk plattform, men liberalers misstro mot högern stillades aldrig helt. Som Per Ahlmark (L) formulerade det: ”Vi som alltid ansett oss tillhöra det som man brukade kalla den ’borgerliga vänstern’ blir lika förbluffade varje gång som socialister betecknar oss som delar av ett ’högerblock’.”
Mittenpartiernas behov av att hålla distans till ”högerspöket” var så stort att det sägs ha varit svårt att inför det borgerliga segervalet 1976 samla de tre partiledarna på en och samma bild i tidningarna.
Inte bara kärnkraften utan också kulturella, och i grunden ideologiska skillnader mellan Folkpartiet, Centern och Moderaterna gjorde de borgerliga regeringsåren skakiga på 70-talet. Thorbjörn Fälldin (C) talade hellre om ”icke-socialistiska” partier än om borgerligheten.
Vad var det då som på 2000-talet fick de fyra ”icke-socialistiska” partiledarna att ändå likna det gamla tv-popbandet The Monkees, alla hade olika roller och personligheter, men var samtidigt bästa bussiga polarna? Två saker, skulle jag säga: Löntagarfonderna och Berlinmurens fall.
De förra aktualiserade den minsta gemensamma nämnaren, avståndstagandet från socialismen, gav den relevans och nödvändighet. Det senare, den största och mest euforiska händelsen under min livstid, skapade en illusion av att den liberala demokratin till sist blivit det globala normaltillståndet, defaultläget. Det påverkade också den svenska inrikespolitiken. En bred liberalism blev det tak under vilket allt fler tycktes kunna samsas. Den känslan förstärktes av medvetet ”ekumeniskt” arbete, exempelvis det Timbroprojekt som just gick under namnet ”ekumeniken”. Yngre politiker från de borgerliga partierna träffades och talade om det som förenade snarare än om det som splittrade. Stureakademien, plantskola för borgerliga opinionsbildare, var en annan satsning i samma anda.
Drivande i ekumeniken var Ulf Kristersson, i dag Moderaternas partiledare och ”borgerlighetens” statsministerkandidat. En annan ekumeniker var folkpartisten Johan Pehrson, i dag Liberalernas gruppledare i riksdagen. Pehrson sällade sig i augusti 2004 till de många som under åren pläderat för borgerliga strukturrationaliseringar, det vill säga partisammanslagningar. Sådana förslag brukar alltid väcka misslynt mummel bland partister. Man vill hellre vara tupp på en liten gödselstack än kyckling på en stor.
Inte heller Johans Pehrsons propå framkallade klang och jubel. Men redan två veckor senare, 30 augusti, hölls mötet i Högfors. Alliansen lanserades och i någon mening blev Pehrson därmed bönhörd.
Det geniala med Alliansen var att den kunde framstå och agera som ett gemensamt borgerligt parti, utan att ändå vara det. Ett stort marknadstält restes där de fyra partierna i egna stånd, men under gemensamt tak, kunde bjuda ut sina respektive specialiteter. Ett framgångskoncept. Det såg ut som om borgerlighet till sist hittat hem.
Dock skulle visa sig att ett tält kan vara ett ostadigt hem om och när det börjar blåsa från fel håll. Generationer av borgerliga partister och opinionsbildare har socialiserats in i ett dualistisk förhållningssätt till politiken. ”Vi” mot socialdemokraterna, borgerligheten mot jätten GluffGluff. En inte orimlig bild på den tiden socialdemokratin tycktes ha monopoliserat makten. Men i dag är verkligheten mer komplex, mer sammansatt, Som politikerna själva aldrig tröttnar på att framhålla har vi fått ett nytt politiskt landskap. Det är inte helt olikt det landskap Hugo Hamilton och Mary von Sydow agerade i för drygt hundra år sedan. Liksom då präglas det av andra stridsfrågor än de ekonomiska och liksom då befinner sig liberaler och konservativa på var sin sida om kullen.
Den en gång så allsmäktiga socialdemokratin (45 procent i riksdagsvalet så sent som 1994) krympte på 2010-talet till mindre skrämmande format, samtidigt som Sverigedemokraterna i rask takt växte ur sin källare och svällande av självförtroende gjorde anspråk på rollen som maktparti, storleksmässigt i nivå med S och M, men med betydligt större och mer långtgående ambitioner. Jimmie Åkesson (SD) nöjer sig inte med att få hjälpa Ulf Kristersson (M) att bli statsminister. Han vill själv gå till historien som nationens frälsare, den som vred klockan tillbaka och återskapade det folkhem som troddes förlorat.
Hur detta ”hem” för ”folket” kommer att inredas kan man fundera över. Men en sak är säkert: det blir inte något drömhem för en liberalt sinnad borgerlighet.
”Vår främsta uppgift är att snarast sparka ut sossarna från Rosenbad”, slår det kristdemokratiska ungdomsförbundet fast på sin webb. Andra företrädare för den gamla Alliansen ser snarare som sin främsta uppgift att värna den liberala demokratin. Betyder det att dessa andra borgerliga företrädare, låt oss kalla dem ”finliberaler”, inte skulle önska en annan regering än den nuvarande? Nej, det betyder bara att de kan skilja mellan det önskvärda och det möjliga.
Socialdemokraterna är borgerlighetens politiska motståndare, visst. Men Sverigedemokraterna är något annat; motståndare till den demokratisyn som borgerligheten och socialdemokraterna har gemensam. Liberaler och socialdemokrater är eniga om att demokratin är det skyddande ramverket kring produktiv oenighet, inte ett verktyg för att hyvla fram ett enigt folks ”sanna” vilja.
Marxister brukade på 70-talet tala om vikten av att i varje historisk situation identifiera ”huvudmotsättningen”, det vill säga den just då avgörande konflikten. När de populistiska och antiliberala vindarna började slita i det stora tältet visade sig den borgerliga högern oförmögen att göra en sådan analys. Istället klamrade den sig fast vid sin gamla dualism, sossarna som den ständiga huvudfienden.
På den högra sidan var det gemensamma borgerliga tältet för dåligt förankrat i den liberala värdegrunden. Nu är tältet är borta med vinden. Den borgerliga högern räknar i gengäld med att snart få flytta in i Rosenbad.
Hyran kommer att inkasseras av Sverigedemokraterna.
Per Svensson