Tema

Vem vill bli lärare i dagens skola?

Text: Eric Luth

Eric Luth.

 

Felstavade veckobrev och lärare som googlar »vad är antiken?«. Läraryrkets status är körd i botten och en karriär inom skolvärlden är inte längre något för de begåvade. Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth skriver om en lärarkår som tappat det som ger dem auktoritet: kunskap.

Min lågstadielärare hette Britt-Marie, men alla kallade henne för Brittis. Det var en bestämd, medelålders kvinna. När hon talade, lyssnade jag andäktigt. Helt övertygad om att hon alltid hade rätt, vad hon än sade, för hon var ju lärare. Läraren har alltid rätt. Till och med när jag totalt hade missuppfattat vad hon hade sagt, hade hon rätt i det hon sade – eller åtminstone i min förståelse av vad hon hade sagt. För omgivningen blev det ibland närmast outhärdligt.

Jag vet exakt vilken dag som jag insåg att läraren inte alltid har rätt. Det var den 17 april 2008. Det tisslades och tasslades i skolbänkarna på min högstadieskola. Något stort skulle hända på kvällen. Man borde titta på Insider, Robert Aschbergs program på TV3, sades det. Programmet skulle handla om Huskvarna. Det är inte så ofta Huskvarna är i centrum för Sveriges uppmärksamhet. När det väl händer är det sällan positivt. 

I avsnittet får man följa med insidern till Huskvarna. I fokus står en av Huskvarna kommuns fältsekreterare. Ansvarig för att plocka ölburkar från minderåriga i stadens parker, typ. Redo att hängas ut. Det visar sig att han har varit God Människa på dagarna, men ägnat kvällarna åt nazistisk indoktrinering. I en kyrkokällare på en grannort har han lärt ut kampsport till ungdomar, så att de ska kunna gå till attack när det behövs för att försvara den ariska rasen, eller något i den stilen.

Han var dock inte bara fältsekreterare om dagarna, utan även lärare på skolan. Bland annat min lärare i livskunskap, detta flummiga ämne utan läroplan där man ska lära sig att vara god, rätt och hyvens. Av en lärare som indoktrinerar ungdomar med nazism.

Efter Insider-avsnittet var han plötsligt borta, från skolan och samhället. Huset var igenbommat.

Läraren har inte alltid rätt. Men vi behöver lärare som Brittis, som med kunskap som verktyg kan få elevernas förtroende.

***

Förhållandet mellan lärare och elev är en konstant dragkamp. Läraren anstränger sig för att upprätthålla sin auktoritet i klassrummet, medan eleverna allt som oftast anstränger sig för att sätta läraren på plats. Det är knappast ett nytt fenomen. Det räcker med att läsa om när Pippi börjar skolan för att inse att elever och lärare har kämpat om repet i årtionden, om inte århundraden. 

För några årtionden sedan hade läraren dock fler verktyg i verktygslådan, för att kunna upprätthålla auktoriteten. I dag har läraren bara kvar sin kunskap och sin kateder för att befästa sin plats, men såväl katedern som kunskapen är ifrågasatt. Är det inte viktigare att eleven lär sig att hitta kunskapen själv? Kvar står en naken lärare, utlämnad till sig själv och sin egen förmåga. Nuförtiden också i benhård konkurrens med datorer och mobiler. Lärarrollen hjälper inte längre till.

I februari utsågs feminiseringen av läraryrket i Sverige till den bästa nyskrivna artikeln på Wikipedia. Artikeln är ett resultat just av tanken att eleven ska lära sig att hitta kunskapen själv, eftersom den är skriven av en gymnasieelev som skolarbete. Icke desto mindre är den läsvärd. I fokus står de processer under andra halvan av artonhundratalet som medförde att läraryrket i småskolan kom att bli helt dominerat av kvinnor, kanske de processer som gjorde att »fröken« i lägre åldrar har kommit att bli synonymt med lärare. De flesta småskolelärarinnorna var just ogifta. 

Kvinnorna släpptes in i läraryrket, eftersom det rådde en så stor lärarbrist att folkskolestadgan höll på att misslyckas totalt. Lönerna för utbildade (manliga) folkskollärare var dessutom så höga, att staten inte hade råd därtill. Lågutbildade, billiga kvinnor som lärare var lösningen på det personella och ekonomiska underskottet. Det gjorde inte så mycket att de var lågutbildade, för när det kom till merparten av barnen på landsbygden var ändå minimikunskaper det enda som fordrades. 

I början av det förra århundradet pratade man om femininiseringen av läraryrket. I dag pratar utbildningsforskare om proletariseringen av läraryrket. De som söker till lärarutbildningen har allt lägre meritpoäng, kommer från delar av samhället med allt lägre utbildningsgrad, och har allt större utmaningar med det svenska språket. »Lärarstudenter kan inte läsa och skriva«, som man larmade från Lunds universitet 2017. »Jag är orolig för att vi utbildar lärare som dels hamnar i skolor som redan har problem med att rekrytera bra lärare. Då reproducerar vi ett utanförskap,« skrev universitetslektor Tünde Puskás på DN Debatt den 27/11 2017. Ett problem som inte gynnas av att man på vissa lärarprogram, enligt Lärarnas Tidning, kan komma in med 0,05 på högskoleprovet. Tünde Puskás förslag på lösning: ett obligatoriskt basår i det svenska språket. 

Lärarrollen har länge haft högt anseende, lockat de väl bemedlades barn, och medfört en ansenlig status i samhället. Anledningen till att man begränsade kvinnorna till små- och folkskolan var just att bevara lärarrollens status. Med proletariseringen av läraryrket, menar exempelvis utbildningssociologen Donald Broady, håller lärarrollen på att få ett allt lägre anseende. När ens barn kommer hem med den första felstavade lappen från skolan, skriver han i Svenska bildningstraditioner, byter överklassens föräldrar skola åt barnen. 

Medvetna, engagerade föräldrar har plötsligt fått auktoritet över skolgången. Dragkampen har gått betydligt åt elevsidans favör, eller åtminstone vissa av eleverna. De som har engagerade och medvetna föräldrar. 

***

Var någonstans ska man börja lirka, om man vill ändra på utvecklingen? Lärarrollen håller på att urholkas, lärarens auktoritet undergrävas och verktygen i lärarens verktygslåda töms. Vem vill bli lärare, med sådana förutsättningar? 

Det är åtminstone tre faktorer som bidrar till att urholka lärarrollen. Lärarutbildningen är lång, men ger låga löner för hårt arbete, få verktyg i dragkampen mot eleverna, och inte tillräckliga ämneskunskaper för att undervisa. När jag läste min kandidatexamen i litteraturvetenskap studerade jag tillsammans med flera svensklärarstudenter. De beklagade sig ofta över att de flesta övningarna gick ut på att genomföra kritiska analyser av läroplanen, inte att faktiskt lära sig att tillämpa den. När de väl kom ut till skolorna ställdes de inför att undervisa om exempelvis antikens Grekland, utan att ha lärt sig knappt något alls om antikens Grekland på lärarutbildningen. Det stod snabbt klart för dem att flera års studier i pedagogik inte är mycket värt om man inte har något att lära ut. 

Det finns en politisk vilja att få bukt med problemen. Januariavtalets femtiosjätte punkt pratar om en reformerad lärarutbildning. Det ska bli svårare att komma in, kraven på ämneskunskap ska skärpas och fler lärarledda timmar införas. Dessutom ska det bli lättare för akademiker att sadla om till lärare. Det är förslag som går i helt rätt riktning. I januari i år gick ett antal av dem ut på remiss. Remissrundan avslutades i april och förslagen är tänkta att börja gälla från och med årsskiftet.  

Ökat kunskapsfokus kommer att stärka lärarens självförtroende, och göra det lättare för vederbörande att möta eleverna. Men vad hjälper ett ökat kunskapsfokus, om inte de som söker till lärarutbildningen själva klarar av att ta till sig den? 

Den urholkade lärarrollen har fått de mest ambitiösa eleverna att söka sig till andra utbildningar än lärarutbildningen. Problemet som januariavtalet försöker lösa handlar om lärarutbildningen i sig. Problemet som skolan står inför är att det inte är de skarpaste hjärnorna som går den. Vad hjälper det att göra det svårare att komma in på utbildningen, om inte de med högre gymnasiebetyg söker? 

De remitterade förslagen är bra. Det går dock inte att komma ifrån att problemet med auktoriteten i skolan i lika hög grad har att göra med lärarrollen i sig, som själva lärarutbildningen. 

***

Det var såklart ganska bra att mitt yngre jag upptäckte att läraren inte alltid har rätt. Men bra undervisning bygger på att eleven känner en tilltro till läraren. Därför behöver vi fler Brittisar i skolan, som kan få eleverna att lyssna andäktigt. Under lång tid har dragkampen i skolbänkarna varit till elevernas favör. Det är en stor björntjänst, för både den enskilde eleven och skolan i stort. 

Läraren behöver vara den starka i klassrummet, om eleven ska ha någonting att lära. Det är politiska beslut som har fört oss dit vi är i dag. Med politiska beslut kan utvecklingen vändas, men det lär ta tid och kräva mer än högre intagningspoäng till lärarutbildningen. 

Eric Luth är Liberal Debatts kulturredaktör.

@lutheratur

eric.luth@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr