Människan har skapat lagen för att bestämma över det som ligger vid moralens ytterligheter. Juridiken ska försäkra alla människors likhet inför lagen och motverka partisk och jävig behandling. Men vad händer när lagens företrädare står på fel sida av rättvisan? Vem kan egentligen döma opartiskt om hela domarkåren känner den som ställs inför rätta? Företrädare för organisationen Fatta skriver om opartiskhet, rättsväsende och sambandet mellan jäv och samtycke.
Rätten till en rättvis rättegång stadgas i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Rättegången ska ske framför en opartisk domstol, och genom opartiskhet följer även kravet på frånvaron av jäv. Den svenska jävsbestämmelsen finns i rättegångsbalkens 4 kap 13 §. Att en domare är jävig innebär att den är partisk eller på annat sätt kan rubba förtroendet för domstolens objektivitet. Risken är någonting som domare och lekmannadomare måste ha i åtanke inför varje rättegång: Gör min relation eller position i förhållande till någon inblandad part att jag är olämplig att döma?
När före detta justitierådet och justitiekanslern Göran Lambertz i våras häktades misstänkt för våldtäkt (och sedan släpptes i brist på bevis) hamnade det svenska rättssystemet inför en möjlig framtida rättegång där en domare skulle döma en annan. Det finns inget självklart svar på om jäv skulle ha förelegat i en sådan situation. Exempelvis skulle en domare potentiellt kunna anses som jävig om denne är engagerad i en organisation eller fråga som bär koppling till någon av parterna. Det skulle därmed kunna hävdas att många domare inom Sveriges domstolar bär en koppling till Lambertz, dels med anledning av hans uppenbara maktposition, och dels med bakgrund i det gemensamma engagemanget inom rättsväsendet. Men jävsbestämmelsen i rättegångsbalken är svårtolkad. Finns det inte särskilda omständigheter som kan påverka domarens opartiskhet i målet, är domaren inte att anses som jävig i det här fallet, enligt 4 kapitlet 13 paragrafen punkt 10 i rättegångsbalken. Vad som räknas som särskild omständighet är öppet för tolkning och det måste göras en bedömning från fall till fall.
Europadomstolen har fastställt att personliga och professionella förhållanden och relationer mellan domare och part, eller parternas företrädare, kan trigga frågor gällande opartiskhet.1 Att domare känner varandra som kollegor eller till och med delar kontor är däremot inte tillräckligt.2 I dessa fall har Europadomstolen därför nått slutsatsen att klagomål gällande partiskhet i nationella domstolar inte bör resultera i att hela rättssystemet sätts på paus.
Även om lämpligheten går att diskutera är det sannolikt att det hypotetiska fallet ovan inte hade blivit en jävssituation eftersom det är troligt att en tydligare koppling än en domare som dömer en annan krävs. Därför är svaret på den inledande frågan – vem kan döma en domare? – antagligen i lagens mening: en domare, fast inte alla domare. Men låt oss backa bandet till den gamla brittiska maximen: »justice must not only be done, it must also be seen to be done«. Det innebär att det inte spelar någon roll om det objektivt finns jäv eller inte – varningsklockan ringer redan då det finns en risk att en utomstående kan uppfatta det som jäv.
Även om juridiken i många fall speglar moralen, eller åtminstone försöker spegla den, är det inte alltid moralen går i takt med samhällsutvecklingen. Ibland är det tvärtom. Både när barnaga blev olagligt i Sverige år 1979 och när samtyckeslagen trädde i kraft 2018 var det med förhoppningen att lagstiftningen skulle ändra människors moraliska uppfattning, att det skulle få normerande verkan. Att använda sig av lagstiftningen som ett facit för samhällets moral är därför inte särskilt vist. Lagen är inte, och kommer aldrig att vara, ett fullständigt register över den rådande moralen i samhället vid en specifik tid. Juridiken kan inte heller omfatta alla moraliska principer och dilemman. Den som gör någonting avskyvärt behöver inte alltid oroa sig för att bli åtalad men självrannsakan kan fortfarande vara på sin plats.
Vi talar till alla framstående jurister, till alla som plötsligt blivit kända och vill ligga med hundratals, till alla som mår så bra att de måste göra någonting för att förstöra för sig själva. Vi talar till alla kända, beundrade, högt uppsatta – alla som har fått en släng av megalomani.
Jävsbestämmelsen är en uppmaning till den dömande makten att vara vaksam på sin position i förhållande till aktörerna i målet. Här finns en hemläxa för alla som har såväl formell som informell makt. I jävsbestämmelsen går det att hämta inspiration, för när det gäller att inhämta samtycke handlar det nämligen i det stora hela om att förstå sin position. Den som är stark måste vara snäll, eller i varje fall inte mindre än medveten om sin maktposition och relation till andra. Det gäller att reflektera över den makt som positionen ger och i längden förstå hur makten och friheterna som kommer med den påverkar andra människor. Tänk om Lambertz hade inspirerats av jävsbedömningen, stannat upp för en sekund och bedömt sin makt och sin relation i förhållande till kvinnan som anmälde honom.
Juridiken är det system som människan har skapat för att bestämma över det som ligger vid moralens ytterligheter. Den ska försäkra alla människors likhet inför lagen. Den ska hjälpa dem i underläge och se till de skyddsvärdas intressen. Där håller nog Lambertz med oss. Vår uppmaning till alla som besitter en maktposition är att reflektera över sin position, fundera över dess innebörd och analysera dess verkan på andra människor. Det är något så radikalt som uttrycket »tänk efter före«. För liksom en jävig domare behöver lämna rättegången, behöver en person som inte förstår sin position lämna leken. Det är hög tid att fatta nu.
Sofia Rohdin är jurist, vice ordförande och juridisk talesperson för organisationen Fatta.
sofia.rohdin@fatta.nu
Tequila Wikinghielm är jurist och styrelseledamot i Fatta.
tequila.wikinghielm@fatta.nu
Agnes Gustavsson är juriststudent och aktivist i Fatta Tankesmedjan.
agnes.gustavsson@fatta.nu
@fattanu