Linjetext

Det är invandrare som drabbas när liberaler fegar om svensk kultur

Text: Réka Tolnai

Réka Tolnai. Foto: Lucas Persson/Centerpartiet

 

Jag heter Réka Tolnai och i dag är jag svensk. När vi kom till Sverige hamnade vi bland miljonprogrammet Fisksätras flerbostadshus i en välmående kommun. Överklassområdena Saltsjöbaden och Solsidan låg ett svagt stenkast bort. Saltis-ungarna spelade fotboll på våra fotbollsplaner och Samskolan var högstadiet där de olika socioekonomiska grupperna kom i klinch med varandra. Det var en tydlig uppdelning, vi och dem. Invandrare mot svenskar. Rika mot fattiga. Bråk mestadels av tiden och glåpord som slängdes runt. 

Jag gick inte på Samskolan, utan i en annan högstadieklass mitt i Solsidan. Där var uppdelningen inte lika tydlig, förmodligen för att det var en mindre skola och att det var lite töntigt att gå där. Tönteriet enade oss trots att grabbarna kastade runt Rolex-klockor och att min mamma råkade vara städerska hos vissa av mina klasskamrater. 

Komiskt nog märkte jag av min invandrarbakgrund som mest hemma i förorten. Jag var inte »blatte« nog. Jag försökte för mycket att bli svensk. »Varför leker du svensk för?« var en återkommande spydig fråga. Hemma hos oss i förorten var det fult att vilja vara svensk. Hemlängtan speglad i parabolen på balkongen, som Erik Lundin rappar i en av sina låtar.

Fisksätra är fylld med paraboler. Grabbarnas inställning har länge stört mig, men till slut slog det mig att hemlängtan och illviljan att kalla sig svensk grundar sig i okunskapen om vad svenskt är. 

Vi pratar mycket om integration. Men trots alla vackra slagord och stora satsningar blundar dagens liberaler i Sverige för att definiera den svenska kulturen. Diskussionen om vad det är vi ska integreras oss i förs aldrig. Det är som att dialogen om vad svensk kultur är skulle vara stämplad med en SD-logga och därför orörlig för liberaler. 

Men sanningen är att det finns en svensk kultur. Den svenska kulturen är att desperat titta ner i telefonen när man råkar gå förbi någon man känner på gatan. Att sitta så långt ifrån varandra på kollektivtrafiken som möjligt och att inte ta konflikter öppet. Trots att konflikträddheten bidrar till skitsnack och ryktesspridning, ska man aldrig ställa raka frågor eller säga saker öppet. Det är osvenskt. Den svenska kulturen är att vara jante – »Lilla gumman du ska väl inte ta så mycket plats?« Den svenska kulturen är att ta en fikapaus klockan tre varje dag för att landa och andas. Den svenska kulturen är att inte vilja prata med främlingar, och gud hjälpe oss ifall någon vill starta en konversation medan vi väntar på bussen.

Jag förstår att liberaler drar sig för att prata om en svensk kultur. Det är obekvämt, kulturen ska inte finnas. Vi svenskar är så välkomnande, hos oss får alla vara som de vill! Men den stora konsekvensen av att inte våga ta diskussionen om svensk kultur är inte den eventuellt stela stämningen. Det är utanförskapet som så många av oss invandrare upplever. Känslan att man gör fel, att man inte hör hemma i det här landet. Känslan av att trots att man försöker att bli svensk aldrig kommer att kunna bli det då ingen förklarar för en vad svenskhet är. 

Jag kommer så tydligt ihåg den dagen då jag och min mamma pratade om SFI-undervisningen. Min mamma har läst alla nivåer av svenska för invandrare som hon någonsin blivit erbjuden att läsa. Trots alla grammatiska regler hon fick lära sig har hon alltid saknat samma sak: »De vill lära mig hur jag ska prata men de lär mig inte hur jag ska agera. De säger inte vad som är rätt och vad som är fel. Hur ska jag kunna bli svensk om de inte berättar för mig hur jag ska göra?«

Min mamma satte så fint ord på bristen med den svenska integrationen: Vårt samhälle förväntar sig att invandrare ska integreras men tar inte tiden att förklarar de där små oskrivna reglerna som integration faktiskt innebär. Det är att ge hälften av undervisningen och förvänta sig hela resultatet. Det lägger grunden till att känna utanförskap, till att inte vilja vara svensk. Det ligger grunden till att uppgivna förortsgrabbar såg ner på mig för att jag försökte bli svensk. För hur kan du bli svensk om ingen berättar för dig vad svensk är? 

Det är dags för liberalt sinnade att våga ta orden »svensk kultur« i sina munnar. Jag vet inte vad svensk kultur är och det är något som är individuellt för alla. Men diskussionen är för viktigt för att enbart ägas av konservativa. Vi behöver en ny liberalism, för Sverige. 

Réka Tolnai är nyvald ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, CUF.

@TolnaiReka

reka.tolnai@centerpartiet.se

Fler artiklar av Réka Tolnai

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr