Skip to content
Tema

In Sweden talar vi svenska

Tema Språkkrav, språktest, och språkförskola. Hur står det till med svenskan i Sverige egentligen? Liberal Debatt bad forskaren i språkteknologi Jussi Karlgren att reda ut varför vi pratar svenska i Sverige, och fick veta varför vi borde vara oroliga över universiteten men inte över språkdöd.

 

Jussi Karlgren. Foto: Privat

 

Det faller sig naturligt att tala för människor. Hur det kommer sig att vi gör det är forskningen inte ense om. Det finns forskningstraditioner som anser att vi lär oss språk ungefär som vi lär oss andra färdigheter och att det är ett uttryck för den generella kognitiva förmågan hos människan; det finns andra forskningstraditioner som anser att språket är ett särskilt mänskligt organ, ungefär som vingar hos flygande fåglar. Och nog är det så att språket är det som mest särskiljer oss från andra varelser. När vi tänker oss varelser från andra världar ingår det alltid funderingar om språk och om svårigheter att tolka de andra, men aldrig tänker vi oss att andra intelligenta varelser helt skulle sakna språk.

Men trots att språket kommer naturligt till oss eller åtminstone förefaller göra det så är det inte lätt att lära sig språk, inte ens sitt eget. Det är lätt att tro det eftersom vi tillägnar oss det första språket innan vi ännu lär oss minnas saker i detalj. I själva verket lade vi i princip hela vår vakna tid under våra första tre-fyra-fem år på att öva oss på språkligt beteende.

Denna avsevärda insats gör vi inte för ro skull. Vi lär oss språket för att använda det som verktyg. Det är ett tecken på bildning och andlig resning att kunna formulera sig väl och en väg till framgång att kunna formulera sig övertygande. Många hyllar till och med språket i sig och beskriver det med vördnad och respekt som ett levande väsen.

Att språket skulle vara ett levande väsen är en tacksam metafor men leder tankarna fel. Det är inte sällan vi hör om språkdöd och utdöda språk. Den som använder ett språk och övergår till att använda ett för hens liv mer ändamålsenligt verktyg håller inte på med att »döda ett språk« utan med att leva sitt liv på ett vettigt sätt. Det kan vara tråkigt för de andra som använder språket och för det kulturella sammanhang som bärs upp av språket, men om ett verktyg inte är användbart för att det inte fungerar för sina uppgifter är det inte död utan irrelevans vi talar om. Och relevans och irrelevans för språk är inte något som bara händer utan något som går att arbeta med.

»I Sverige talar vi svenska« sägs det lite då och då med varierande tonfall och varierande avsikter. Det är i stora drag sant. I Sverige talar de allra flesta invånare svenska som förstaspråk och i stort sett alla av dem som inte talar svenska som förstaspråk använder svenska dagligdags.

Men »I Sverige talar vi svenska« räcker inte för att beskriva var svenskan används. Det talas och har talats svenska på andra ställen också. Nationsgränser är sällan exakta språkgränser och hav och vatten har historiskt inte varit naturliga gränser, utan tvärtom trafikleder. Svenska talas sedan åtminstone ett tusental år också på andra sidan Östersjön. Över Kvarken på andra stranden mittemot Västerbotten talas svenska på Österbottens kust. På Åland talas svenska. I Egentliga Finland – den del av det finländska fastlandet som ligger närmast Sverige – talas svenska i skärgården och på kusten, och längs den nyländska kusten – det finländska fastlandets sydkust – talas svenska hela vägen till Helsingfors och vidare förbi Borgå ända till Lovisa. Dessutom talas förstås svenska lite här och där även i de finskspråkiga delarna av Finland dit svensktalande råkat flytta. I dag är svenskan ett av de två nationalspråken i Finland och det enda ämbetsspråket på Åland. Den åländska självstyrelselagen uttrycker saken kärvt och tydligt: »Landskapet är enspråkigt svenskt«.

Söder om Finland, i det som i dag är Estland, fanns tidigare en ansenlig svenskspråkig befolkning längs kusten och på öarna, ända till Runö som ligger mitt inne i Rigabukten. Estland hade svenskspråkiga församlingar och svenskspråkiga skolor och den svenska befolkningen hade tack vare sin svenskhet särskilda rättigheter. I det feodala Estland hade den svenska befolkningsgruppen bättre lagligt skydd mot feodalherrarnas godtycke än den estniska befolkningen, och det blev därför värdefullt att vara svensk. Svenskheten var viktig att förete för att behålla rättigheterna och bars upp av språket: när den estniskspråkiga allmogen gifte in sig i svenskspråkiga byar antog de en svensk identitet. Inför Sovjetunionens ockupation år 1944 flydde de flesta estlandssvenskarna till Sverige, men ännu i dag finns det några som bor kvar längs kusterna och på öarna, och hembygdsintresset för estlandssvenskheten är stort.

En särskilt spännande estlandsvensk historia är Gammalsvenskbyborna som i slutet av 1700-talet tvångsflyttades från Dagö i dagens Estland till södra Ukraina under stora umbäranden. De som överlevde resan byggde sig en by vid floden Dnjepr och det sätt på vilket de bevarat sin östsvenska dialekt och vissa sedvänjor gjorde att byn besöktes av flera delegationer med nationalromantiska förtecken och en del forskare. På 1920-talet flyttade de flesta gammalsvenskbysvenskarna till Sverige, men det sätt som svenskan fungerat i Gammalsvenskby illustrerar en av språkets funktioner mycket väl. När Gammalsvenskbyborna sades upp från sina gårdar på Dagö och fick löfte om ny mark i det avlägsna södra Ukraina tog de med sig sin språkliga särart och sin kulturhistoria som tjänat dem väl i generationer.

När de till sist anlände till sin nya hemort berättar skildringarna om hur de noga höll sig skilda från tyska kolonister och rysk allmoge i närliggande byar genom både sitt språk och sin lutherska tro. De besökande delegationerna från Sverige berättar om hur den svenska församlingen kämpade för att få en kyrkoherde som var kunnig i svenska språket. Den gemensamhetsmarkör som språket utgör är en av dess viktigaste funktioner.

De svenskar som på 1800-talet flyttade västerut hade inte samma behov av en gemensamhetsmarkör, åtminstone inte efter ett tag i det nya landet, och svenskan har inte gjort några större avtryck på den språkliga miljön ens i svenskbygderna (det hävdas dock ibland att en del av den underhållande och särpräglade intonationen i norra Mellanvästern är ett arv från nordiska invandrare). Det går att uppställa många samhällsvetenskapliga hypoteser om hur och varför det är så, men svenskheten som särart har inte haft samma instrumentella värde för emigranterna i väst. De materiella och sociala förutsättningarna har varit annorlunda, och längtan efter det gamla hemlandets torvor har sannolikt varit varierande stor och inte odelat positiv hos emigranterna. Då har det också funnits mindre värde i att ta sig an ansträngningen att tala ett språk i hemmet och ett annat språk i det omgivande samhället.

»I Sverige talar vi svenska« räcker förstås inte för att beskriva språkmiljön i Sverige. Svenskan är inte enhetlig och vissa av de regionala varianterna vi kan höra i landet är så särpräglade att de kan vara svåra att begripa för den som inte är van vid dem, samtidigt som våra närmaste grannspråk är förståeliga för de flesta med en ganska liten initial ansträngning (bara viljan finns). Svenskans många dialekter samlas dock bekvämt under rubriken svenska språket och sammalunda görs med norskans och danskans var för sig många dialekter vilket ger oss tre språk, fyra länder, fyra skriftspråk (eftersom norsktalande nordbor valt att skapa sig två skriftspråk) och ett otal i varierande grad begripliga dialekter. När bestämmer vi oss då för att en dialekt utgör ett särskilt språk och när bestämmer vi att ett antal språk kallas för dialekter av varandra? Det finns inga enkla språkvetenskapliga kriterier för att avgöra saken. Språkvetare brukar dock gilla att citera den litauiskjudiske lingvisten Max Weinreich som sägs ha sagt »A shprakh iz a dialekt mit an armey un flot« på ett av Sveriges numera officiella språk, jiddisch. (»Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta« på ett av de andra). Det ska förstås som att skillnaden är en politisk och inte en språkteoretisk fråga. Det finns fog för en språkpolitik.
»I Sverige talar vi svenska« är grunden för den språklag vi fick år 2009. Den slår fast att »svenska är huvudspråk i Sverige. Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden«. Lagtexten fortsätter med att »Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas« och med att »Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.« De här skrivningarna sätter fokus på kommunikation och språkets användbarhet i offentligheten och på att det är myndigheters uppgift att utveckla goda språkliga redskap för sitt arbete. Detta är språkets mest uppenbara funktioner.

Språket ger oss också möjlighet att fundera på saker som inte går att ta på och peka på, saker som inte finns just här och just nu, saker som kanske inte finns alls eller kanske absolut inte ens kan finnas. Denna kapacitet att tillåta oss formulera och pröva idéer och infall är något vi har glädje av även utan samtalet. Det är något vi kan använda och använder när vi vrider på saker även när vi är alldeles ensamma. I mötet med andra prövas och slipas språket, men om vi inte har andra till hands eller om de andra vi har tillgång till inte är hjälpsamma kan vi med språkets hjälp skapa samtalsparter åt oss själva.

Språket har alltså flera verktygsfunktioner. Den uppenbara som handlar om kommunikation och idéutbyte, den tydliga och lättigenkännliga som handlar om att bygga gemenskap och skapa sociala sammanhang, den hyllade att bära och bevara kultur över generationer och tid och rum, den expressiva som tillåter oss att skapa en förståelse av oss själva och berätta om den för andra, och den skapande som låter oss bygga nytt av gamla samtal, som låter oss mynta uttryck som används bara för stunden, som låter oss se bortom här-och-nu-horisonten. Som med alla komplicerade verktyg och som med alla mänskliga beteenden är inte funktionerna oberoende av varandra.

Hur ska vi hantera det? Mår språket som verktyg bäst om språket får växa fritt utan handpåläggning och manipulation av förståsigpåare? Eller bör verktyget anpassas och modifieras av sakkunniga? Är språkets förändringstakt något som vi behöver stävja eller till och med vända?

Språklagens något vaga föreskrift säger att alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till språket och att svenskan ska kunna användas i alla samhällsområden. Det är en lovvärd ambition, men lämnar implementationsdetaljerna öppna. Om vi vill ge alla i landet samma möjligheter att gripa sig an de utmaningar och möjligheter ett liv i landet där vi talar svenska innebär så måste vi se till alla har tillgång till de intellektuella, kulturella, sociala och expressiva verktyg som behövs.

Om alla som bor i Sverige ska kunna använda svenska för att tala om svåra och lätta saker inom alla samhällsområden måste vi lägga tid på att bygga språkets uttryckskraft. Att skapa termer och uttryckssätt för nya tankar, begrepp och företeelser, eller nya sätt att vrida och vända på sådant som redan är känt, är inte gjort i en handvändning.

Det är inte ovanligt att höra svenskspråkiga experter inom ett forskningsområde famla efter orden när de ska beskriva vad de gör på svenska. Att skapa uttryckskraft görs inte bäst vid precis det tillfälle där språket behövs. Visst går det att tala om vad man än vill på varje språk: det är så språk fungerar. Men om vi måste mynta termer för svåra saker som oftast pratas om på internationella språk varje gång en sak kommer till tals blir det otydligt och bökigt och det kanske inte blir av alls att ta upp saken.

En intellektuell infrastruktur i form av ord och begrepp på det gemensamma språket är bra att reda ut en gång för alla. Görs det inte reder det mesta ut sig ändå, men till en kostnad för både talare och lyssnare, och språket riskerar att förlora hela ämnesområden. Att vissa fackområden är svårhanterliga är nog ofrånkomligt, men om det systematiskt är så att hela verksamheter måste skötas på ett annat språk är det första steg mot ett samhälle där olika språk används i olika sammanhang och där hela samhällsområden därmed är svåråtkomliga för delar av befolkningen. Att motverka detta är en samhällelig språkpolitisk uppgift.

Den kulturella gemenskapen i ett land bygger mycket på en gemensam kulturverksamhet, gemensamma kulturella referenser och en gemensam historia. Det är skolans uppgift att göra kulturskatten känd, det offentliga samtalets uppgift att göra den relevant, uppskattad och värdefull, och minnesinstitutionernas och mediehusens uppgift att göra den tillgänglig. Det här är en samhällelig språkpolitisk uppgift.

Språket är det vi använder för att övertyga och förklara och dokumentera och sälja och komma överens och det kan vara svårt nog att lyckas med sådant. Men den allra svåraste språkliga utmaningen är att kunna uttrycka sig om sig själv. Utan finkorniga språkliga uttrycksmöjligheter om känslor och beteende är det svårt att förklara och tolka sig själv, vad man vill och hur man vill ha det. Precis som med tekniska saker och samhällsmekanismer så går allt att uttrycka på varje språk med viss ansträngning, men ju mer svårfångade saker är, desto större ansträngning blir det att skapa uttrycket i stunden.

De uttrycksmekanismer språket erbjuder för att tala om erfarenheter, sinnesstämningar och känslor, om oro och glädje och ilska och fantasier och besvikelse och kärlek, är en del av den språkliga skatt vi hittar i berättelser, sånger och diktverk. Det är en språkpolitisk utmaning att ge alla som är bosatta i Sverige möjlighet att kunna tala om sig själva på ett levande sätt. Kulturskatten, om den är känd, tillgänglig och relevant är den nyckel som behövs.

Människans språk är olika men människor är sig lika. Ska vi lära oss att uttrycka oss på ett nytt språk är det snabbaste sättet att börja med det språk man har tillgång till. Det är nämligen så finurligt att det allmänmänskliga finns i alla språk och att det särskilda går att utföra på vart och ett av dem. Det är egentligen bara de trivialaste delarna av den språkliga kompetensen som är svåra att nöta in: hur sje-ljudet uttalas och stavas, vilken preposition som används för att ange tidsperioder längre än en dag och i vilken ordning subjektet och huvudverbet förekommer i underordnade bisatser. De stora frågorna handlar om hur språket används, inte hur det utförs.

»I Sverige talar vi svenska« – Det går att förstå som en beskrivning av sakernas tillstånd, en viljeyttring, en otrevlig förmaning, eller en anmodan till handling. Jag föredrar det sista.

Jussi Karlgren är forskare i språkteknologi och docent i samma ämne vid Helsingfors universitet. För närvarande forskar han om poddar.
@jussikarlgren
jussi@lingvi.st