Le Point är en av Frankrikes största veckotidningar, och verkar i samma anda som tidningar som Time Magazine och Newsweek. Högertidningen har gjort sig känd för sina seriösa kultursidor. Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth har intervjuat sin dito, Christophe Ono-Dit-Biot.
Som kulturredaktion anstränger vi oss i Liberal Debatt för att hitta en jämvikt mellan det folkliga och det kulturella, det breda och det djupa, det som alla kan förstå och det som kräver komplexitet. Hur ser du, som Le Points kulturredaktör, på kulturjournalistikens roll?
– På Le Points kultursidor hänger vi oss åt en slags självpåtagen schizofreni: uppslagen är allmänt tillgängliga och samtidigt väldigt smala, »elitistiska« och samtidigt »folkliga«. Vår elitism är till för alla!
Det viktiga, vilket också förenar Le Points kultursidor, är att det folkliga behandlas på samma sätt som det smala: pedagogiskt snarare än förledande, och på ett sätt som bjuder in våra läsare till att utforska och förstå samtiden genom kulturen. Vi inviger dem i det som de ännu inte känner till (det smalaste och mest experimentella) samtidigt som vi arbetar tillsammans med dem för en fördjupad förståelse av det som de tror sig känna till (det vi kallar för »folkligt«). Kulturen, såsom böcker, filmer, scenkonst, bildkonst, tv-serier, är nämligen inte bara underhållning, undanflykt eller förströelse, utan också ett medel för att bättre kunna förstå vad som präglar vår tid och vårt samhälle. Dess besattheter, tabun, egenskaper och idéer. Vi behandlar det elitistiska och det folkliga med samma kritiska vapen, utan att stänga in våra läsare i endera läger. Nej till det binära, leve nyanserna!
Vi behandlar det elitistiska och det folkliga med samma kritiska vapen, utan att stänga in våra läsare i endera läger. Nej till det binära, leve nyanserna!
Vi vägrar att bidra till motsättningen mellan dessa kulturens olika läger, och försöker motverka den genom hur vi arbetar: med öppna sinnen, utan förakt för mainstreamkulturen (som i egenskap av kulturellt fenomen sannerligen är intressant att utforska), men samtidigt utan att stänga ute den smalaste och mest krävande kulturen, som vi strävar efter att föra våra läsare mot. Vår utgångspunkt är alltid att dela med oss till läsarna av det som engagerar oss – snarare än att utfärda påbud mot den ene konstnären efter den andra, alltmedan vi låtsas att vi sitter inne på sanningen. Vi är inte en tribunal, utan snarare en resonanslåda.
Vi lever i en alltmer polariserad värld. Politiseringen och polariseringen sipprar in i alla delar av samhället, även kulturen. I Sverige ser vi hur progressiva krafter, i synnerhet i den vänsterstyrda regeringen, ofta tvingar kultursektorn att anpassa sig till dess progressiva agenda, inte minst genom kriterier för olika kulturstöd och utlysningar. Det kan handla om jämställdhet, HBTQ-rättigheter eller miljöfrågor. Ser du en liknande utveckling i Frankrike? Vad tycker du om det här fenomenet?
– Vi är liberala i Tocquevilles anda, och förespråkar en debattkultur där idéer får stötas och blötas. Det är – precis som med två flintastenar – det bästa sättet för att skapa gnistor. Därför är vi för en total yttrandefrihet för konstnärer, även om deras idéer är chockerande. Självklart omfattas de av lagen, varken mer eller mindre än någon annan. Staten måste också slå vakt om att kulturen inte går i stöpet, och klart och tydligt förmedla hur viktig kulturen är för att människan ska kunna vara just mänsklig. Men kulturstöd får inte ges ideologiska eller politiska förbehåll, för då hänfaller vi till någon sorts »statskultur«, en officiell kultur, vilket aldrig är bra.
Det vore fruktansvärt om Europa föll ner i samma fallgrop som exempelvis USA, där man tenderar att bedöma konstverk enbart utifrån moraliska eller ideologiska kriterier.
I dag blir ingen överraskad om en film, en bok eller en pjäs behandlar teman som jämställdhet, HBTQ-rättigheter eller miljöfrågor – eftersom kulturen, vilket jag redan har konstaterat, speglar vad som präglar en viss tid och ett visst samhälle. Och dessa frågor är viktiga i vår tid. Det är också fascinerande frågor i sig. Men kriterierna för kulturstöd, och även för kulturkritiken, måste baseras på estetik och inte ideologi. Det vore fruktansvärt om Europa föll ner i samma fallgrop som exempelvis USA, där man tenderar att bedöma konstverk enbart utifrån moraliska eller ideologiska kriterier, eller genom en kvasiobligatorisk användning av någon form av kulturella »kravlistor«. Vi delar helt och fullt budskapet i det öppna brev som Thomas Chatterton Williams tog initiativ till i Harper’s Magazine. Att så många författare, från alla politiska läger och många olika genrer, skrev under brevet är väldigt viktigt. Det visar på våra demokratiers goda hälsa: ingen person eller grupp i maktställning ska få tillåtelse att utöva någon form av skrämseltaktik mot konstnärer, eller – låt oss säga ordet – censur.
För övrigt är ett konstverk, en film, ett teaterstycke inte något »politiskt manifest«. Hur man uttrycker något, hur man betraktar något, ens visuella eller litterära stil och poesi, betyder oerhört mycket. Det får man aldrig glömma, annars är vi illa ute. Jag är väldigt fientligt inställd, för att ge ett exempel, till anklagelser om »kulturell appropriering«. En konstnär måste få behandla alla sorters ämnen, tillåtas glida in i vilket skinn som helst, oavsett genre eller hudfärg. Om det inte hade varit möjligt för konstnärer att ge uttryck för många olika perspektiv, eller att kunna berätta om vad de vill (givet att de gör det bra), med subtilitet, ironi och humor, hade Upplysningen aldrig ägt rum. Kultur är frigörelse: en frihetens skola. Och ibland är den också provocerande. Det måste vi tolerera från konstnärerna.
En kulturskapare, oavsett om det är en författare eller en skulptör, är en frihetens lärare, hon lär oss att använda våra kritiska sinnen, och kan inte föras till något särskilt läger. Hon kan inte vara »villkorligt frigiven«. Hennes enda imperativ är kvaliteten i uttrycket. Hennes värdighet består i att ge det bästa av sig själv. Journalistiken måste sträva efter att föra vidare detta till allmänheten, som också förväntar sig att vi gör vad vi kan för att bidra med upplysning och klarsynthet, och respekt för friheten att skapa.
Ser du några effekter av polariseringen och politiseringen på kulturjournalistiken? Hur har journalistiken och kritiken utvecklats i Frankrike under de senaste årtiondena? Finns det plats för en icke-politisk kulturjournalistik? Eller är kulturen alltid politisk?
– I dagsläget ser jag inga effekter på kulturjournalistiken, åtminstone inte i Frankrike, där verk fortfarande tas emot för vad de är, utan att dömas utifrån politiska förväntningar, eller till och med utifrån vad som vore förbjudet att säga… Men jag tror att vi måste bli mer på vår vakt för att det inte ska bli så, och bekämpa alla former av censur (eller censurtänkande) och självcensur hos konstnärer. Anklagelser om »kulturell appropriering« har ännu inte fått fäste i Frankrike, vilket är desto bättre eftersom »appropriering« är ett meningslöst begrepp inom kulturens domäner. Martin Amis säger i en intervju som jag precis har gjort för Le Point att »om jag behandlar ett ämne finns ämnet enligt mig alltid där, jag approprierar alltså inte ämnet, det finns där att använda, för alla.« Så nej, jag ser inga särskilda sådana effekter för tillfället. Författare som Michel Houellebecq, Pascal Bruckner, eller för all del Vanessa Springora, har satt igång mestadels viktiga och intelligenta debatter i Frankrike, men det är helt och hållet på grund av deras böckers anseende, de journalister och kritiker som har förmedlat dem, och de läsare som har läst dem.
Anklagelser om »kulturell appropriering« har ännu inte fått fäste i Frankrike, vilket är desto bättre eftersom »appropriering« är ett meningslöst begrepp inom kulturens domäner.
Vad gäller förhållandet mellan kultur och politik är jag för närvarande ganska ointresserad av l’art pour l’art, konst för konstens skull. Jag brukar föreställa mig att författare, regissörer, skulptörer och kulturskapare i allmänhet blir än mer betydelsefulla när de får oss att betänka och begrunda Staden (»polis« på grekiska) vari de bor, verkar och skapar. I dess vidaste bemärkelse undgår de på så vis aldrig politik i någon mån. Men de är bättre när de gör det indirekt, som exempelvis genom fiktionen. I synnerhet eftersom deras begåvning, deras »sjätte sinne« – förmågan att känna, observera – gör att de med sina verk kan få oss att se, känna och förstå vad som händer. De fungerar helt enkelt som barometrar. Därför får konstverk för mig som störst värde när de lyckas omfatta sin epok – även om de såklart också ofta tycks dra sig undan från den, undkomma den, framstå som »inaktuella« såsom i fallet med dystopin, där exempelvis Orwell i 1984 pratar om sin egen tid via omvägar. Jag gillar den subtiliteten.
Jag gillar också hur det intima och det politiska kan samexistera i romanen. Salman Rushdie har en gång sagt att »vi inte längre lever i samma tid som Jane Austen, som kunde skriva hela sina verk under Napoleonkrigen utan att någonsin ens nämna dem«. Detsamma gäller otvivelaktigt för en författare som Michel Houellebecq, men också för Bret Easton Ellis texter, Nanni Morettis filmer eller min vän Adel Abdessemeds verk: de berättar historien om sin epok med såväl hjärnan som hjärtat, visar på dess skönhet och dess absurditet, och vänder sig modigt emot den när så krävs. På så vis skulle jag instämma i att viktiga verk alltid är politiska.
Intervju av Eric Luth
Översättning: Eric Luth och Fredrik Thorslund.