Tema

Presstöd – den fria journalistikens död?

Text: Carl-Vincent Reimers

När Martin Luther 1517 skickade sina 95 teser i ett brev till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz förseglades en epok i historien. Människan var inte längre auktoritetens slav, hon kunde tänka själv. Vad som däremot inte uppmärksammas lika ofta är att det som möjliggjorde förändringen var den nya teknologi som stod till Martin Luthers förfogande i form av tryckpressen.

I dag pågår en liknande transformation av vårt förhållande till spridningen av fria tankar. De tidningar som sedan slutet av 1700-talet verkat i Luthers anda och som definierat det offentliga samtalet möts av en hänsynslös konkurrens genom digitaliseringen. Tidningar köps upp, går under eller gör sitt bästa för att hänga med i utvecklingen, men ofta räcker det inte till. I Sverige och andra europeiska välfärdsländer har politikernas svar på denna utveckling varit att kraftigt bygga ut redan välgödda stödsystem. Det är ingen överdrift att påstå att många tidningshus, till och med de allra största, i dag lever på nåder av statens välvilja.

***

Det svenska presstödet är på intet sätt unikt utan har motsvarigheter i samtliga nordiska, och flera europeiska, länder. Frankrike är det land som har det största och mest komplexa presstödssystemet i Europa med ett 20-tal stöd och ett samlat värde på över en miljard euro. Dess historia går tillbaka till 1930-talet, vilket är betydligt äldre än dess nordiska varianter.

Merparten av det direkta presstödet i Sverige utgörs sedan länge av så kallat drifts- och distributionsstöd. Sommaren 2018 beslutade riksdagen dessutom om ett par nya så kallade »mediestöd« som även riktar sig till ljud- och rörliga bildmedier. Ett av dessa var ett stöd för lokaljournalistik, det så kallade »vita fläckar«-stödet som syftar till att stärka bevakningen i kommuner som i dag saknar redaktionell närvaro (»vita fläckar«). Den andra delen är ett innovations- och utvecklingsstöd som främst riktar sig att stötta medier i den digitala omställningen. Dessutom beslutade regeringen 2020 om ett särskilt redaktionsstöd på 500 miljoner kronor till följd av coronapandemin.

En stor principiell förändring med de nya mediestöden från 2018 samt redaktionsstödet 2020 är att staten för första gången beslutat om att införa kvalitativa kriterier för att kunna ta del av stöden, bortom objektiva och mätbara aspekter som täckningsgrad och intäkter. Mediestödsförordningen från 2018 kan man läsa att syftet är att stödja »oberoende nyhetsförmedling« av »hög kvalitet« och med »god medieetisk sed«.

I februari lade Myndigheten för press radio och TV (MPRT) fram nya regler för hur dessa kriterier ska tolkas i praktiken när mediestödsnämnden delar ut stöden. Reglerna förväntas träda i kraft den 15 april 2021 och slår bland annat fast att medier ska avstå »från publiceringar som vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap«. I en intervju med tidningen Journalisten säger generaldirektören Charlotte Ingvar-Nilsson att syftet är att diskvalificera de »allra mest extrema exemplen« från mediestöd. Men var går egentligen gränsen mellan »etablerad kunskap« och bara en hårt vinklad debatt eller kritik? Här öppnas dörren på vid gavel för ett enormt politiskt godtycke. I ljuset av detta klingar också regeringens vilja att grundlagsskydda public service från politisk kontroll påtagligt falskt.

Vid sidan av det principiellt problematiska med stater som ger sig in i att granska vad som är »etablerad kunskap« i journalistik finns en större fråga kring mediestöden. Nämligen, uppnår stöden sitt syfte att bidra till demokratin och ett medielandskap byggt på kvalitativ nyhetsförmedling?

Ett land som saknar tradition av direkt presstöd men som icke desto mindre har ett blomstrande och högkvalitativt medielandskap är Tyskland. I en artikel i Sydsvenskan redan 2009 skrev dåvarande kulturchefen för Süddeutsche Zeitung, Thomas Steinfeld, att »i Sverige är man van vid att det finns presstöd. I USA skulle tanken möta fullständig oförståelse och även i Tyskland var man förvånad när filosofen Jürgen Habermas för ett par år sedan krävde statliga subventioner för kvalitetstidningar«. Han ställde då också frågan om presstödet är rätt väg att gå för att rädda tidningar eller kommer omvandla dem till ett »permanent elände« likt »de europeiska kolgruvorna under trettio år innan staten slutade betala för en sedan länge död industri?«.

Nu verkar det ändå som att Habermas till slut vunnit striden. I juli 2020 beslutade nämligen tyska Bundestag om ett direkt mediestöd på 220 miljoner euro för att »stödja digitaliseringen av förlagen, för att kunna öka försäljningen och distribuering av tidningar, tidskrifter och reklamtidningar«. Detaljerna kring hur pengarna ska fördelas är dock fortfarande oklara. Det federala näringsministeriet utarbetar för närvarande ett koncept, men det måste fortfarande godkännas av bland annat Finansministeriet.

När jag ringer Steinfeld för att fråga vad han tycker om det nya tyska presstödet låter han inte särskilt övertygad.

– Jag är inte liberal i alla frågor, men i den här frågan är jag extremt liberal, säger han från sin bostad på Österlen.

Steinfeld har i den svenska debatten gjort sig till förespråkare för den klassiska typen av bildung som tidigare var en del av varje tidnings identitet men som i dag ter sig allt mer avlägsen. Trots det är den kvalitativa papperstidningen fortfarande nästan ett måste på varje tyskt café med självaktning. Är det bara kontinentaleuropeisk konservatism, eller ryms i papperstidningen ett värde som i Sverige håller på att gå förlorat?

– Den fysiska tidningen är alltid begränsad. För tidningen är »knapphet« nyckelordet, eftersom tidningen gör knapphet till en resurs. Den skiljer det intressanta från det ointressanta i ett begränsat format till skillnad från de sociala mediernas outsinliga flöden, poängterar han.

När det gäller tidningens innehåll vågar han gå emot de flesta svenska tidningshus som i allt högre grad talar om att fokusera på vad läsaren vill ha och likt en snäll dagisfröken inte sätta ribban alltför högt. Att utgå från läsaren är inte alltid rätt, menar han.

– Alltså, det är bra om läsaren inte förstår 15 procent av vad som står i tidningen, för då vet de att de lärt sig något. Det måste finnas en överlägsenhet från tidningen gentemot läsaren, annars finns det ingen anledning att läsa den.

Kritiken mot presstödet kommer också från lokalpressen. Gabriel Ehrling Perers, chefredaktör för Avesta Tidning och tidigare chefredaktör för Liberal Debatt, är en av de som vågar sticka ut hakan.

– Driftsstöd och distributionsstöd är väl en sak. Men det här »vita fläckar«-stödet, det förstör, säger han med eftertryck när han ringer från redaktionen i Avesta.

Det Ehrling Perers framförallt vänder sig emot är att »vita fläckar«-stödets utformning möjliggjort för gratistidningar att få stora statliga stöd för verksamhet inom prenumererade tidningars utgivningsområden. Gratistidningar som, enligt Ehrling Perers, inte är särskilt intresserade av kritiskt granskande journalistik.

– Gratistidningarna i Dalarna kvitterade 2020 ut mer än 6,5 miljoner kronor. Tio av elva beviljade ansökningar i länet gällde gratistidningar.

Ehrling Perers tar upp exemplet med Siljan News, en digital gratistidning som slutit ett avtal med Leksands kommun om kommunikationskampanjer. Enligt avtalet ska Siljan News göra podcast-avsnitt om Leksand och sedan sprida kommunreklamen på sin hemsida samt agera rådgivare i kommunikationsfrågor åt kommunen, något som Ehrling Perers själv kritiserat i en ledare 2017. Gratistidningen som agerat PR-byrå åt kommunen beviljades miljonbelopp i vita fläckar-stöd 2019 och 2020. Ett stöd som enligt kulturminister Amanda Lind alltså syftar till att upprätthålla det »demokratiska ekosystemet« i hela landet. Man undrar om Lind är nöjd över utfallet.

– Denna typ av tidningar har aldrig haft som idé att bedriva seriös granskning av privat och offentlig makt utan gör »mys-pys«-reportage som inte ska stöta sig med någon. Och staten skickar miljonbelopp in i detta, med hänvisning till den lokala demokratin. Ett annat exempel söder om oss är Norberg. Tätorten ligger 12 kilometer från Fagersta där Fagersta-Posten, en anrik gammal tidning, har sin redaktion. Trots att det bara tar 13 minuter med bil för journalisterna att åka till Norberg går staten in och stödjer gratistidningen Annonsbladet i Norberg med drygt 800 000 kronor, i det lokala sammanhanget en enorm siffra.

Förutom public service-bolagen finansierar staten alltså gratistidningar, vars journalistiska seriositet man i åtskilliga fall kan ifrågasätta, som konkurrenter till den seriösa betalpressen. Ehrling Perers kan ändå glädja sig åt att vara chefredaktör för en av de lokaltidningar i landet som faktiskt ökar i antal prenumeranter. Hur ser en sådan person på en möjlig avveckling av presstödet?

– När det gäller driftsstödet är det så daterat att man kan ifrågasätta vilken nytta det gör. Där bör man sätta en tidsram för utfasning och avveckling. Sedan kan det behövas specifika stöd, men då bör de vara tidsmässigt avgränsade och inte underminera andra redaktioner, vilket sker i dag. Inom den fria pressen måste målet alltid vara att verksamheten ska bära sig av läsarnas vilja att betala och/eller annonsintäkter, avslutar Ehrling Perers.

***

Vad säger då forskningen om presstödet? Redan i en artikel i Ekonomisk debatt 1997 skrev nationalekonomen Jonas Häckner att pressstödets konstruktion »ger tendenser till likriktning snarare än mångfald«, långt innan digitalisering och sociala medier på allvar blev ett hot. Om det dessutom hämmar innovation och gynnar oseriösa konkurrenter är det ännu värre.

Forskningen visar dessutom på att det som kulturminister Lind kallar det »demokratiska ekosystemet« knappast gynnas av presstöd. 2019 publicerades en studie vid Göteborgs Universitet som undersökt hur den lokala politiska bevakningen i Norge påverkades av presstödet mellan 2015 och 2017 och fann att det inte bidrog till någon mer omfattande bevakning av lokal politik. En kanske mer oväntad slutsats var att små, mindre och oberoende tidningar var sämre på att täcka lokal politik än större koncernägda tidningar. Större koncerntidningar behöver alltså inte vara dåligt för den lokalpolitiska bevakningen. Tvärtom gynnar det sannolikt bevakningen genom stordriftsfördelar inom exempelvis administration och redigering.

En av Sveriges största tidningskoncerner är Bonnier News, som också är den enskilt största mottagaren av statliga presstöd. 2020 fick man totalt 160 miljoner kronor ur statskassan. I en skriftlig kommentar till Liberal Debatt skriver vd:n Anders Eriksson att det finns anledning att se över mediestödens ålderdomliga utformning, inte minst vad gäller driftsstödet som fortfarande bygger på idén om »andratidningar« och täckningsgrad på orten.

På frågan om Sverige skulle kunna röra sig mot en modell utan presstöd svarar han: »det är avgörande för svensk demokrati att utgivning av fri och oberoende journalistik säkras även i ekonomiskt utmanande tider. Ur det perspektivet tycker vi att mediestödet är viktigt. Givet att public service årligen får 8 miljarder av staten ser vi också att det finns visst behov av att jämna ut det konkurrensförhållandet. Däremot skulle vi välkomna en förändring mot mer generella stöd än i dagens system. Vi ser gärna att man framöver skulle vidta mer strukturella åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för långsiktigt stabila medieföretag. Här står vi bakom bland annat Tidningsutgivarnas förslag om ett kvalificerat momsundantag för tidningar och tror att det vore ett sätt att över tid minska tidningsföretagens beroende av direkta och i viss mån skönsmässiga stöd.«

Att public service-bolagen som statligt finansierade konkurrenter till fri media skapar ett behov av att – som Bonnier News VD uttrycker det – »jämna ut« konkurrensförhållandet är såklart förståeligt. En betydligt enklare och ur liberalt hänseende rimligare åtgärd hade dock i stället för presstöd varit att verka för ett public service som inte konkurrerar med den redan hårt konkurrensutsatta lokal- och regionalpressen, vilket är fallet i dag.

Erikssons idé om momsundantag är desto mer intressant. Ett sådant undantag finns exempelvis redan i Estland, som till skillnad från Sverige saknar direkta presstöd. Kan vi lära oss något av våra baltiska vänner på andra sidan Östersjön? Mart Raudsaar, chefredaktör för Estlands största och äldsta tidning Postimees och tills för alldeles nyligen chef för Eesti Meediaettevõtete Liit (Estlands förening för medieföretag) tror det.

– Jag är skeptisk till direkt presstöd eftersom det skapar ett långvarigt beroende av staten. Det har naturligtvis också med vår historia att göra. Den affärsmässiga situationen i dag är också delvis en konsekvens av misstaget av många mediehus att i början av 2000-talet öppna upp allt material gratis, säger han i ett samtal från Tallinn.

Han menar att dagens största hot mot tidningshusens möjligheter att skapa en självständig, kommersiell modell kommer från de sociala medieplattformarna.

– I dag skördar de sociala medierna frukterna av tidningarnas arbete och delar våra nyheter men betalar ingen skatt i våra länder. Därför är jag en stor förespråkare av mer reglering på EU-nivå för att se till att Google och Facebook faktiskt tar sitt ansvar och betalar skatt i länderna där de verkar. Det är av största betydelse.

Raudsaar påminner också om riskerna med ett alltför dominant public service i samband med ett beslut av Europeiska kommissionen i somras, vilket Näringslivets medieinstitut har skrivit om. Då uppmanade kommissionen Finland att ändra sin radiolag till följd av att det finska public service-bolaget YLE utvecklat en separat app för textnyheter. Appen bröt, enligt kommissionen, mot EU:s statsstödsregler för public service, en påminnelse om hur även nordiska public service-bolag hela tiden drivs av att utöka sin mediala verksamhet även utanför kärnuppdraget. Den finska regeringen har nu lagt fram en ändring som ska tydliggöra YLE:s uppdrag att främst fokusera på rörlig ljud- och bild.

***

Den fria pressen står inför multipla utmaningar. Låt oss därför avslutningsvis återvända till Steinfelds idé om knapphet som tidningens främsta resurs. Omsätter vi det i ekonomiska termer kan vi se hur presstödet undergräver den affärsmodell som ger det begränsade, kvalitativa formatet dess värde för läsaren i form av prenumerationen. Dagens Nyheter är i det sammanhanget ett intressant undantag där man sedan flera år satsar mer på längre reportage och dyrare prenumerationer samtidigt som man konsekvent sagt nej till driftsstöd (även om man fortfarande tackar ja till distributionsstöd). Tillströmningen av nya prenumeranter ger vid handen att DN gör något rätt.

I debatten torgförs ofta idén att hemligheten bakom Dagens Nyheters framgång är dess högre grad av politisering på nyhetsplats som drar till sig nya prenumeranter, samtidigt som man stöter bort en traditionellt borgerlig läsekrets. Det finns dock skäl att ifrågasätta den teorin, som för övrigt också kan appliceras på DN:s storebror The New York Times. Snarare bör man kanske se politiseringen, i vilken form den än kommer, som en naturlig konsekvens av att man bereder plats för de djuplodande analyser och reportage som skapar betalningsvilja hos läsaren. I den stockholmska innerstad där många DN-skribenter rör sig resulterar ett sådant tillvägagångssätt utan svårighet i ett stort mått av progressivism, men det skulle lika gärna kunna resultera i en helt annan typ av journalistisk om den geografiska och ideologiska utgångspunkten var en annan.

Här borde vägen vara öppen för lokal- och regionalmedier som vill ta efter DN:s framgångsrika koncept utan att för den skull kopiera dess vänsterliberala profil. Dessvärre gynnar de nyare mediestödens regler knappast en sådan utveckling, utan driver prenumeranter mot public service och en oseriös gratispress samtidigt som det hindrar kreativ förstörelse från att äga rum. I slutänden upprätthålls då bara tidningarna som ett slags analogt socialt medium för PRO-medlemmar, kryddat med intetsägande »hemma hos«-reportage och lokalt bildmaterial.

Mycket talar alltså för att tidningarna, om man vill göra sig kvitt presstödet, bör gå just i den riktning mot mer fördjupning och mer kvalificerad analys som Steinfeld efterfrågar. Mer Dagens Nyheter, The Economist och Le Point och mindre Instagram, SVT Nyheter och The Kardashians. Där kan man också fråga sig om den traditionella murveln, som saknar ämneskunskap med bas i någon sakkunskap, akademisk disciplin eller humaniora, verkligen har en roll att spela i en framtida från staten oberoende tidningsbransch.

Det kanske innebär tidningar med betydligt mer slimmade redaktioner än i dag, men det är sannolikt tidningar med både kvalitet och lönsamhet.

Liberal Debatt har sökt Peter Wolodarski för att kommentera Dagens Nyheters syn på presstödet, men han har avböjt medverkan.

Carl-Vincent Reimers är ledarskribent på Blekinge Läns Tidning. Han har tidigare arbetat som mediegranskare vid Näringslivets medieinstitut och är bl.a. rapportförfattare till »Public service – en bastion för vänsterliberaler?« från 2019.

@CVReimers

carl.reimers@blt.se

Fler artiklar av Carl-Vincent Reimers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr