Kultur/Essä

Majoritetens norm är mindre förtryckande än dagens normkritik

Text: Eric Luth

Skådespeleri handlar om att krypa in under huden på någon annan, inte om att berätta vem man själv är. I dag riskerar den amerikanska identitetspolitiken att ställa årtionden av frigörelse på ända, och följden blir en normkritik som sätter upp galler. Kulturredaktör Eric Luth skriver om vådan av autenticitetskraven på skådespelarkonsten.

För några år sedan hyllade Oliver Rosengren, moderat kommunalråd i Växjö, TV-serien Skam på Aftonbladet Debatt. Den tredje säsongens skildringar av samkönad kärlek, och huvudpersonen Isaks kamp för att våga vara öppen med sin sexuella läggning gentemot sin omgivning, var så välgjorda att Rosengren kunde identifiera sig med skådespelarnas rädslor och osäkerhet. Huvudpersonen, som man får följa genom hela säsongen, framstod enligt honom som en superhjälte.

Men om man resonerar som den amerikanska TV-kanalen NBC News bör serien ses som ett typexempel på dold homofobi. Bägge huvudpersonerna i den tredje säsongen, två homosexuella män, spelas nämligen av heterosexuella skådespelare. Det är problematiskt, resonerar frilansjournalisten Julie Compton i en artikel från början av 2021. Hon citerar bland annat skådespelaren Wilson Cruz, känd från Mitt så kallade liv och Star Trek: A Discovery, som konstaterar att homosexuella skådespelare i första hand bör få berätta sina egna berättelser. Ingen annan kan sätta sig in i hur det verkligen är att vara homosexuell.

Identitetspolitiken löper som en farsot över världen, och riskerar att ta död på all fantasi och föreställningsförmåga. Inom snart sagt alla konstarter förväntas man skildra genuina och självupplevda händelser, på ett trovärdigt och autentiskt sätt. Får man för sig att försöka krypa in under skinnet på sin mänskliga motsats – det man absolut inte är, eller för all del något som man bara är lite grann men inte tillräckligt mycket, blir man beskylld för appropriering.

En återkommande syndabock är skådespelaren Eddie Redmayne, nominerad till en Oscar för bästa manliga huvudroll för rollen som Lili Elbe i The Danish Girl. Där spelar han en man som under tidigt 1900-tal inser att han är fånge i fel kön – och därför, som första person, påbörjar försök till könskorrigering. Men den rollen borde ha spelats av en transperson, menar kritiker. Egentligen är Redmayne transfob, som tar en transpersons rättmätiga plats genom sitt skådespeleri. Enligt vissa kan det till och med jämföras med en form av övergrepp. Varför tror sig Redmayne ha rätt att spela något radikalt annorlundas historia? Man, bliv vid din läst!

Rosengren hyllar Skam för den trovärdiga skildringen av homosexuell frigörelse och samkönad kärlek. I den franska versionen, tillgänglig via UR Play, spelas huvudkaraktärerna av Axel Auriant och Maxence Danet-Fauvel. Den franska versionen är något råare och brutalare, men i likhet med Tarjei Sandvik Moe och Henrik Holm från det norska originalet står de för formidabla skådespelarinsatser.

Det räcker dock inte. När Auriant och Danet-Fauvel spelade huvudrollerna fick de så mycket kritik för att ha tagit huvudroller från homosexuella att de såg sig tvungna att bemöta kritiken i ett inspelat samtal. Samtalet, som går att se digitalt på franska, är sevärt – inte minst eftersom de två unga männen på ett vältaligt vis propagerar för föreställningsförmågan, och mot den förtryckande identitetspolitikens normskapande. Skådespeleri, menar de, handlar om att sätta sig in i den roll man spelar, och gå så långt att man närapå blir den roll man spelar. Om man spelar en fotbollsspelare måste man föreställa sig att man är en fotbollsspelare, även om man aldrig har sparkat på en boll förut. Om man spelar en homosexuell man måste man föreställa sig att man älskar andra män, även om man aldrig har legat med en man förut. Auriant och Danet-Fauvel konstaterar att de tämligen avklädda, till och med nakna, sexscener som de spelade in fick dem att lära sig mycket om kärlek och relationer i allmänhet, och det mänskliga i åtrå och attraktion bortom kön.

Skådespeleri handlar om att frigöra sig från sig själv, och att bli någon annan. Inte att berätta vem man redan är. Danet-Fauvel ställer sig den motsatta frågan: vad hade hänt om homosexuella bara fick spela homosexuella roller? Vilken grad av frigörelse hade det handlat om då, för HBTQ-personer världen över?

Uppenbarligen har Skam-skådespelarna på ett förtroendeingivande och känsloväckande sätt förmått skildra homosexuell förälskelse med alla de utmaningar som det innebär på ett övertygande sätt. Så övertygande att homosexuella personer känner igen sig i och finner styrka i deras skildringar, trots att ingen av de fyra nämnda skådespelarna själva är homosexuella.

Centralt för identitetspolitiken är viljan att kategorisera allt, att passa in allt i tydliga fack. På stora internationella institutioner ska anställda i sina mailsignaturer tydligt klargöra vilket pronomen de vill benämnas med.Världens största kapitalförvaltare, Blackrock, kräver köns- och rasregister hos bolagen de investerar i. Ett problem, konstaterar Compton i ovan nämnda artikel, är att det finns så lite data över vilka skådespelare som har kommit ut, vilket gör att man inte kan sammanställa listor över hur många HBTQ-skådespelare som har spelat HBTQ-roller. Kanske en bra lösning på det, om man resonerar som Compton, vore att upprätta ett centralt register över personers sexuella läggning, så att bolagen vet var de kan hämta HBTQ-skådespelare till HBTQ-roller? Tesen påminner om det upprop som gjordes av 39 anställda på Sveriges Radio, där man krävde att SR skulle sätta upp långsiktiga mångfaldsmål: minst en fjärdedel av de anställda skulle ha utländsk bakgrund och femton procent utomeuropeisk bakgrund. Det enda sättet att säkerställa att det råder är såklart att upprätta listor över vilka personer som är helt svenska och vilka personer som inte riktigt är det.

I identitetspolitikens tidevarv duger det inte att en person är en kompetent berättare, med förmåga att sätta sig in i och förmedla en fiktiv persons upplevelser. Föreställningsförmåga som begrepp har underminerats. För att komma runt detta ska man sätta upp listor, mäta, räkna och kvotera. Personer ska hänvisas till det ena eller det andra facket. Årtionden av kamp för ökad frigörelse från förtryckande normer har lett till en ny förtryckande norm, där andra bestämmer vem du är och vad du kan göra, och din frihet är begränsad till vilken samhällelig grupp du tillhör. Kanske är det ändå bäst att återvända till majoritetssamhället? Där tycks manöverutrymmet vara som störst. Åtminstone finns det sannolikt flest skådespelarroller kvar där att skildra.

Eric Luth är kulturredaktör för Liberal Debatt.

eric.luth@liberaldebatt.se

@lutheratur

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr