Välfärden står inför nya utmaningar, men lösningen kommer knappast att komma från tungrodda kommunala förvaltningar. Centerstudenters före detta ordförande Naod Habtemichael tror att det svenska samhället skulle bli bättre om filantroper tog större ansvar för det gemensamma.
Det går inte att nog understryka vikten av filantropins historiska roll för såväl samhällets framsteg som människans utveckling. Antikens rika kulturliv var beroende av mecenaters stöd till konstnärer. När upplysningens ideal spred sig och teknikutveckling, uppfinningar och effektiviseringar ledde till framsteg på flera områden, valde många i det svenska samhällets övre skikt att donera till viktiga projekt inom områden som hälsa, kultur, vetenskap och religion. Se bara på Nobelpriset, världens kanske mest kända filantropiska projekt.
Sedan industrialiseringen och upplysningstidens tid har filantropin fått ge vika för välfärdsstaten i Sverige. I dag är andelen av vår välfärd som utförs av den idéburna sektorn liten ur ett internationellt perspektiv. Till stor del beror det på Sveriges unika syn på det offentligas framträdande roll i bygget av samhället. De höga skatterna ger medborgarna mindre pengar att lägga på filantropi, samtidigt som den omfattande välfärden gör behovet av välgörenhet mindre.
Den svenska vänstern har inte heller varit sen i att misskreditera filantropins roll. Filantropiska resurser i form av tid och pengar har föraktfullt kallats för allmosor från förmögna. Och visst, det finns enskilda exempel på filantroper som enbart vill förbättra sitt renommé eller bildar en stiftelse för att kringgå ett komplext skattesystem. Men bakom engagemanget hos de allra flesta filantroper ligger ett genuint intresse för att lösa samhällsproblem som klimatförändringar eller psykisk ohälsa, ofta på nya och innovativa sätt. Kommunala stadshus och regionala förvaltningsbyggnader är bra på mycket, men de utgör knappast ett nav för ändamålsenliga och effektiva innovationer.
Filantropernas engagemang bidrar till pluralism och utmanar inkörda hjulspår, oavsett om det är ortens väletablerade hantverkare som sponsrar det lokala fotbollslaget, eller stiftelsen Knut och Alice Wallenberg som årligen stödjer svensk grundforskning med miljardtals kronor. Dessutom är det rimligt att tänka sig att exempelvis framgångsrika ledare som verkat i konkurrensutsatta företag, och besitter ett stort kontaktnät, är bättre lämpade att fördela forskningsmedel än en statlig förmedlare av medel med politiska inslag.
En stor fördel med filantropiska insatser är också att de kan prioritera områden där den offentliga sektorns dominans inte är önskvärd av rent ideologiska skäl. Ett sådant exempel är kultursfären, som skulle må bättre av ett större inslag av frihet och ett större avstånd till skattemedel. Ett annat exempel är den ideella sektorn. Där ser vi dessutom hur statens bristande kontroll av vem som får skattemedel har lett till utbrett bidragsfusk och finansiering av kriminell verksamhet.
Var den skarpa gränsen ska dras mellan staten och samhället är en svår fråga som förtjänar att diskuteras och debatteras. Den offentliga sektorns dominerande roll när det gäller välgörenhet utan motprestation, har lett till en stor maktförskjutning från individer till förtroendevalda. Statens övertagande av välfärden har även inneburit stora skillnader för mottagarna av medlen. De möter mer tungrodda och generella insatser än en gräsrotsdriven organisation eller företag skulle erbjuda. Samtidigt gör skattefinansieringen att insatserna blir mer förutsägbara och mottagarna slipper den oberäknelighet som är kopplad till frivillighet. Filantropin är därför inte lämpad att bidra i varje del av samhällssfären, utan bör i stället fungera som ett komplement till den offentliga välfärden.
Ekonomisk uppbackning från filantroper, oavsett om det rör sig om gräsrots- eller näringslivsfinansiering, leder i dagsläget förmodligen inte till mer pengar in än vad aktörerna skulle kunna få i statliga bidrag. Men med filantropin kommer ett engagemang som karaktäriseras av till exempel medlemsinitiativ eller råd och vägledning från erfarna ledare.
En högre grad av frihet från skattemedel, och en större makt för individer att själva välja att stötta ett önskvärt ändamål, skulle göra konsten, och föreningslivet friare.
Det är naivt att tro att skattemedel alltid används effektivt och till medborgarnas bästa. Lika naivt är att tro att varje skattesänkning skulle leda till en filantropisk högkonjunktur. Det finns betydligt bättre argument för skattesänkningar. Men om flit och strävsamhet skulle belönas i en större utsträckning än i dag, är det oundvikligt att mindre skatteintäkter skulle leda till en högre grad av politisk prioritering av våra gemensamma resurser. Fler företag och individer som ges förutsättningar att blomstra skulle dessutom leda till fler möjligheter, i form av resurser och nytänkande, för att möta de stora utmaningar som politiken saknar förutsättningar att lösa.
Naod Habtemichael är f.d. ordförande för Centerstudenter
@nHabtemichael
naodhabtemichael@gmail.com