Det pratas mycket om välfärdsstatens kris, om vad som ska hända när allt färre ska försörja allt fler. För Liberal Debatts chefredaktörer Matilda Molander och Emma Høen Bustos, är det dock inte en abstrakt framtidsfråga – utan vardagen i arbetet som politiska redaktörer på tidningar i Västmanland och Dalarna. Genom att tala med ansvariga i kommuner runt om i Sverige har de sökt svar på frågan som hänger över varje lokalpolitiker: Vad händer när skattepengarna inte längre räcker till för att finansiera den välfärd vi har vant oss vid att ta del av?
Sverige får allt fler yngre och äldre, men antalet personer i arbetsför ålder ökar inte alls i samma utsträckning.
Problemen detta för med sig är flera. Dels handlar det om en rent numerär fråga, att det helt enkelt inte kommer att finnas tillräckligt många arbetsföra händer tillgängliga för välfärden framöver. Men det är också en fråga om finansiering och organisation. Vad ska kommunerna göra när skatteintäkterna inte ökar i samma takt som behoven? Från vilken politisk nivå ska välfärden styras? Och vem ska utföra den?
I den nationella debatten lyfts gärna de mest uppseendeväckande kommunala verkligheterna fram, statistiska utliggare som symboler för att bekräfta vissa teser. Filipstad får tjäna som exempel på ett kommunalt dystopia sönderslaget av flyktingkrisen, kommuner långt norrut som avfolkade stäpper där centralmakten har abdikerat från sitt ansvarstagande. Ändå är den samlade bilden av det kommunala Sverige långt mer komplex än så. För de flesta kommuner går det både bra och dåligt. Efter bästa förmåga lappas och lagas stora delar av Sveriges välfärd ihop av luttrade kommunpolitiker i helt »vanliga« kommuner som varken sticker ut åt det ena eller andra hållet. Hur ser framtiden ut för dessa samhällen, det småstädernas Sverige som tuffar på i det tysta och sällan får någon medial uppmärksamhet? Det ville vi ta reda på.
***
År 2015 var hon kommunalrådet som grät i radio för att hon inte visste hur kommunen skulle klara av det stora flyktingmottagandet. Nu är Åsa Eriksson från Norberg riksdagsledamot för Socialdemokraterna och ledamot i Kommunutredningen, som i början av året överlämnade sitt betänkande om kommunernas förutsättningar att klara av sitt välfärdsuppdrag.
– Nu vill folk bo glesare för att undkomma smittspridning, och forskare ser en ökad utflyttning från städer till mindre orter. Men även innan corona så har vi sagt i Norberg att det snart måste bli en avmattning på den här urbaniseringen. Folk vill bo bra och ha nära till naturen. I det lilla samhället med ett starkt föreningsliv är det lätt att skapa sociala kontakter, att hitta varandra.
Ett sådant samhälle som Norberg alltså. Den pittoreska bergslagsorten i norra Västmanlands skogar är som tagen ur en Astrid Lindgren-saga och till det västmanlandsberömda Elsa Anderssons konditori i centrum vallfärdar människor från när och fjärran för att äta napoleonbakelse, budapestrulle och tangotårta som om det var 1916. I trakterna har man framställt järn sedan 500-talet, och fram till 1981 var gruvnäringen samhällets bultande hjärta. Då lade industriföretaget ASEA ner masugnen i Spännarhyttan och sedan dess har Norberg tappat var sjunde invånare. I dag bor knappt 5 700 personer i kommunen. 5 700 personer som ska ha skola, äldrevård, barnomsorg, socialtjänst, bibliotek. Hur ska det gå ihop?
Åsa Eriksson är tydlig med att samarbete är den enda vägen framåt. Hon förklarar att kommunalförbundens större organisationer gör det möjligt att anställa experter inom olika områden, samtidigt som verksamheten blir billigare.
– Mindre kommuner klarar inte av att ha spetskompetens inom alla områden. Ta till exempel lönehanteringen som nu är gemensam mellan Norberg och fem andra kommuner. Kostnaderna har sjunkit drastiskt. Samverkansavtalen visar att vi får mer pang för pengarna.
Samtidigt är kommunalförbunden och samverkan inte utan problem.
– I Norberg vill folk att norbergspolitikerna ska stå till svars, de vill inte höra att det sitter en tjänsteman i en annan kommun som bestämmer. Ansvarsutkrävandet blir oklart och det blir svårare att påverka beslut demokratiskt när ärenden sköts i samverkansnämnder. Det är kanske inte ett problem när det gäller lönehantering, men när man kommer in på byggförvaltning och brandkår är det svårare.
Dessutom, menar Eriksson, finns det ofta ett bäst före-datum på den här typen av samarbeten.
– De fungerar jättebra i typ 10 år, när politikerna som ingått avtalen har förtroende för varandra. Sedan händer det saker, politiker byts ut. Eller så får en kommun kraftigt försämrade möjligheter att gå in med pengar i samverkan. Ska de andra kommunerna också gå in med mindre pengar då? Eller ska tjänstemännen ge sämre service till invånarna i den kommunen?
Men samarbete kan leda fram till det som Eriksson tror är oundvikligt: kommunsammanslagningar.
– Det här är det svåraste med kommunernas framtid. På en längre horisont så tror jag och de flesta forskare i Kommunutredningen inte att de mindre kommunerna kommer att ha kapacitet nog att leverera det man behöver utan att slås ihop. Inga kommunmedborgare vill det här och det vore politiskt självmord att driva igenom det, men jag tror att det är dit vi måste komma. Utmaningen är att i detta hitta sätt att behålla nära demokrati och styrning, så att avståndet mellan medborgare och styrande inte blir för stort. Vi måste bibehålla känslan av att de styrande är delar av medborgarna, att vi är representanter för folket.
Det är dock inte, som man kan tro, den krympande skattebasen som får Eriksson att förorda kommunsammanslagningar.
– Den svåraste utmaningen är inte ekonomin utan kompetensförsörjningen. Man kan höja skatter och statsbidrag men vi kan inte uppfinna fler människor som har rätt kompetens.
En av lösningarna är inflyttning, och här kanske coronapandemins omställning till distansjobb kan göra det möjligt för fler personer att flytta till en mindre ort som Norberg. När allt fler jobb kan skötas på distans, behövs det helt enkelt inte längre två passande arbeten på orten för att locka en familj att flytta.
Eriksson är övertygad om att digitaliseringen också kan bidra till att lösa andra utmaningar för kommunen.
– Allt som med fördel kan digitaliseras, ska digitaliseras. Så kan människorna klappa kinder och krama barn. Göra det mänskliga. Men det går för långsamt. En av anledningarna är att vi inte har tillräckliga resurser för att bygga upp en digitalisering. Man jobbar för att hålla näsan över vattenytan och klara uppdraget den här veckan och det här året. Det finns ingen tid att ta ett helikopterperspektiv: Hur skulle vi kunna organisera oss för att använda människor där de behövs mest?
Befolkningsminskningen, att tusen invånare försvunnit på 40 år, har också inneburit många tomma bostäder. 2012-2015 fylldes de igen.
Åsa Eriksson berättar om hur busslaster med asylsökande människor helt plötsligt kunde dyka upp i Norberg, om barn som över en natt behövde en skola att gå till. Kommunikationen från Migrationsverket var näst intill obefintlig och pressen på kommunens lärare och socialsekreterare enorm. Det handlade om att överleva.
– Under skogsbranden och flyktingkrisen stod vi inför till synes omöjliga uppdrag. När vi var på väg att brinna upp var det inte läge att bara sitta och läsa i regelverket utan jag sa till cheferna: ›Lös det! Bryter du mot någon lag så tar jag det. Tänj och testa, hur långt kan vi gå?‹ Jag uppmanade alla chefer att klättra upp på regelmuren och dingla med benen så långt de kunde. Ibland upplever jag att tjänstemän är så rädda för att bryta mot regelverket att de helst är en hel meter innanför. Då behövs det modiga politiker.
Eriksson, ett modigt kommunalråd som till slut bröt ihop i radio för att situationen blev henne övermäktig.
Såhär några år senare konstaterar Åsa Eriksson att Norberg klarade flyktingmottagandet, men frågar samtidigt retoriskt: »Vad har flyktingmottagandet kostat för anställda som bränt ut sig, för elever som inte fått den undervisning de borde ha fått när lärarna var tvungna att lägga tiden på de nya elever som ständigt strömmade in? Vi klarade det, men till ett väldigt högt pris för de verksamheter som skulle klara det.«
Både skogsbränderna och flyktingkrisen tvingade kommunen att prioritera och visade att frivilliga krafter kunde ta vid där kommunen och politiken inte räckte till.
– När vi hade som mest flyktingar 2012-2015 så varken kunde eller ville vi göra allt i kommunal regi. Pensionärer, frivilliga, barnorganisationer började samverka med kommunen. Där kommunen tog slut tog de frivilliga vid. Det gjorde faktiskt situationen bättre för flyktingarna. Frivilliga kan ge kärlek och omtanke på ett sätt som tjänstemän inte kan, inte ska.
Det är dock inte bara i kristider som civilsamhället och det frivilliga arbetet är närvarande i Norberg. Ett exempel är Karbenning, en liten by med strax över 100 invånare. Här drev tre kvinnor under en period ett mindre bibliotek, som varje vecka fick böcker levererade från huvudbiblioteket i Norberg. När förskolan och skolan i Karbenning lades ner för några år sedan var kommunen mån om att ändå upprätthålla någon slags service i byn, och gick in med ekonomiskt stöd till ett gym och en dagmammeverksamhet som drivs av invånare på orten.
– Om du frågar en norbergsbo vad som är bäst med kommunen så skulle de allra flesta säga föreningslivet, att det händer så mycket, att det finns så mycket engagemang. Om någon vill något ideellt frågar vi från kommunens sida: ›Hur kan vi hjälpa till?‹ Vi kanske kan fixa en kaffebryggare, eller låna ut en lokal. Något som inte kostar så mycket. Men vi varken kan eller vill ta över.
Samtidigt, menar Eriksson, är det en styrka för Sverige som välfärdsland att vi har en heltäckande välfärd.
– Vi stöttar lokala initiativ och hjälper till med finansiering inom vissa områden, men välfärden kan inte bygga på ›hoppas det finns en Röda Kors-krets, annars synd om dig‹.
Eriksson beskriver en kommunal verklighet präglad av pragmatism, samarbete och skarvande i stället för kvalitetsindex och kundnöjdhetsundersökningar. Det är ett annorlunda sätt att se på kommuninvånarna, jämfört med i många större kommuner.
– Säger du kund i Norberg så blir folk galna. Kund är man på Ica, vi är norbergare.
***
Ett par mil bort, i grannkommunen Avesta, är socialdemokraten Lars Isacsson inne på sitt tionde år som kommunstyrelsens ordförande. När Isacsson tillträdde 2010 var Avesta en bruksort på dekis. Ståljätten Outokumpu lade år 2011 ned sin verksamhet i grannorten Långshyttan och den lokala arbetsmarknaden förlorade nästan 1 000 jobb i tillverkningsindustrin. Hus stod tomma, framtidstron tynade bort. I dag har Isacsson en positiv syn på utvecklingen i kommunen och är stolt över Avestas bruksortsarv.
– Jag tycker att det är en nackdel i bruksorter, att man känner att det är lite för dålig självkänsla. Det var ingen slump att det var de här delarna av landet som byggde Sveriges välstånd. Det finns tillgång på kraft, man ligger bra till geografiskt. Det gäller bara att ta tillvara på det man är bra på och göra det ännu bättre. Och så få bort det som är dåligt.
Två finska industrijättar har länge dominerat arbetsmarknaden i kommunen: Stora Enso och Outokumpu. Som socialdemokrat vurmar Isacsson för industrin, men är tydlig med att det i längden inte är hållbart att vara beroende av en eller ett par stora privata arbetsgivare. Papper och stål har bidragit till jobb och välstånd, men också gjort kommunen sårbar för skiften i den globala konjunkturen.
– Är man uppväxt i en sån ort är man van vid att det svänger i ekonomin. Andra kommuner i Dalarna som har varit mer stabila har ju börjat känna på ekonomiska utmaningar först nu, men vi i Avesta har levt med den här typen av förändringar varje år. Det handlar hela tiden om att parera och kill your darlings. Om att ha de pengar vi har, och inte göra av med mer.
Chockvågor gick i november genom kommunen när Outokumpu, den största tillverkaren av rostfritt stål i Europa, meddelade att 95 tjänster kommer att skäras ner från järnverket i Avesta. Ändå understryker Isacsson att svensk industri går som tåget.
– När man räknar på det så går ju industrin rätt bra. Men vi måste bli bättre på att berätta det. Sedan jag blev kommunalråd 2010 har det varit varsel på Outokumpu 2011, 2014, 2016 och 2020. Men det är ändå fler som jobbar där nu än när jag började, för däremellan har det ju gått bra.
Trots varsel är kompetensbristen ett akut problem för företagen i Dalarna, och beskrivs av Svenskt Näringsliv som det största hotet mot tillväxten i länet. Här menar Isacsson att privata arbetsgivare har en viktig roll att spela i sina lokalsamhällen.
– Man har bilden av Bergslagen och bruksorterna som Sveriges badlands. Man säger att det är ett rostbälte, att man är ›drabbad‹ av industri. Lite så har arbetsgivarna också pratat om våra orter: ›Hur ska vi få folk att vilja komma och jobba på våra orter? Det är nedlagda bensinmackar där ogräset växer upp‹. Ja, men ni kanske ska sluta prata så om orterna där ni verkar och i stället hjälpa till att lyfta det här, kan man tycka.
Isacsson tycker sig se en utveckling där företag har fått ökad förståelse för att de verkar i en helhet, att en säkrad kompetensförsörjning är beroende av välfungerande kommuner som lockar till inflytt.
– För 10-15 år sen tyckte företagen att det lokala inte var någonting, man skulle synas på en global marknad. Men man kan inte komma och klaga över brist på elektriker, när man två år tidigare inte ville ta emot praktikanter från det lokala elprogrammet.
– Generellt sett tycker jag att det är bra med corporate social responsibility, jag tycker att man kan gå tillbaka till det lite. Det fanns ju mycket som var bra med brukssamhället, att man hade fabriksägare som brydde sig om samhällsutvecklingen. Det som var negativt var ju att man styrde hela samhällsutvecklingen och att samhället blev väldigt beroende.
Isacsson målar upp en bild av en ny generation bruksortsföretag, som aktivt arbetar för att profilera sig och göra avtryck i lokalsamhället. Han nämner AB Karl Hedin som ett exempel, där tydliga signaler från företagsledningen får konsekvenser för hur personalen verkar i sin hembygd.
– AB Karl Hedin har varit väldigt duktiga på det här. Ska du jobba på sågverket i Krylbo så ska du bo här. Du ska gärna köpa hus, gå med i föreningar och barnen ska gå i skolorna. De var tidiga med det, tron att du blir bättre på ditt jobb om du är engagerad i samhällsutvecklingen.
Trots att de privata företagens behov av arbetskraft har väckt ett nygammalt intresse för lokalsamhället efterlyser Isacsson större utjämningsambitioner från statligt håll. Att ett socialdemokratiskt kommunalråd betonar vikten av en stor stat som säkrar välfärden för hela befolkningen kommer väl knappast som någon överraskning. Men Isacsson är också kritisk mot statens misslyckade arbetsmarknads- och migrationspolitik, som kommunerna i stor utsträckning har behövt kompensera för. Staten borde, enligt Isacsson, till exempel ta över ansvaret för försörjningsstöd.
– Så kommer det inte bli, men vi behöver ändå väcka den debatten. Man säger att kommunerna själva kan styra över försörjningsstödet, och det stämmer till viss del. Men det hänger så väldigt mycket ihop med arbetsmarknadspolitiken. När staten inte tar sitt ansvar, påverkar det också försörjningsstödet.
Isacsson delar Åsa Erikssons frustration över statens agerande i migrationsfrågor.
– Under 20 års tid har 80 procent av alla asylsökande i Dalarna varit i Avesta-Hedemora. De senaste åren har Migrationsverket riktat in sig på barnfamiljer som ska vara här en kort tid. Förra året så ökade antalet elever i en av våra skolor i Horndal med fyra elever på ett läsår, men genomströmningen var 100 elever som hade börjat och slutat på ett år. Hur ska man som lärare kunna jobba långsiktigt när man vet att en elev ska flytta om två månader?
Både staten och privata företag bör alltså ta större ansvar för välfärden, enligt Isacsson. Men när det kommer till att omtolka välfärdsuppdraget i sig är han mer skeptisk, liksom till att överlåta delar av kärnverksamheten på frivilliga krafter.
– Om man tittar på den totala ekonomin har vi inte mindre medel nu än vad vi har haft tidigare. Jag tror att vi behöver ha en diskussion om vad välfärden får kosta. Ett grundutbud där medborgare själva kan lägga till tjänster urholkar systemet, efter ett tag kommer diskussionen ›varför ska jag vara med och betala för grundutbudet?‹ Som socialdemokrat ser jag att man behöver ha en hög generell välfärd. Endast det bästa är gott nog åt folket. Sen måste vi titta på hur vi ska finansiera det, för mig är den andra vägen ett sluttande plan.
***
Många mil söderut, i Borgholm på norra Öland, sitter det socialdemokratiske kommunalrådet Ilko Corkovic i kommunhuset med utsikt över torget, grillen och den gula kyrkan.
Han kom till ön som flykting undan kriget i forna Jugoslavien för 28 år sedan och vill aldrig flytta härifrån.
– Här lever man gott. Luften är bra, det är ingen stress, människor har tid.
Om man får tro Ilko Corkovic är det också förklaringen till varför kommunens kostnader för äldrevården inte är så höga, trots att Borgholm har Sveriges äldsta befolkning – medelåldern är 52 år. Folk är helt enkelt friska, långt upp i åren.
Det må vara som det vill med ölandsluften, men faktum är att Borgholm är en kommun som har lyckats hålla i pengarna.
»Vi har lägre kommunalskatt än Kalmar«, säger Corkovic stolt och berättar om hur kommunen sedan han tillträdde 2014 målmedvetet har arbetat för att hålla utgifterna nere.
– Det handlar om att göra kloka investeringar. Vi ser över våra lokaler och när vi bygger nytt så ser vi till att minska energikostnaderna. Vi kommer väl kanske att behöva höja skatten så småningom, men vi försöker att hålla emot så länge som möjligt. Vi ska inte höja skatten förrän det är absolut nödvändigt.
Sparsamheten gör också att kommunen får möjlighet att lägga pengar på det som Corkovic menar är viktigast: välfärden och framför allt skolan.
– Vi har valt att ha en lite dyrare skola. Vi har till exempel en högre lärartäthet än andra kommuner, och har behållit flera av byskolorna eftersom det är viktigt för att barnfamiljer ska vilja flytta hit.
Att få fler att flytta till ön är helt avgörande för att öka skatteintäkterna och säkra Borgholms framtid menar Corkovic. Förutom bra skolor arbetar kommunen aktivt med att bygga hyresbostäder i hela kommunen. Gör man det möjligt för äldre att lämna stora hus för ett mer bekvämt boende, frigörs attraktiva boenden för barnfamiljer.
Närheten till Kalmar spelar en nyckelroll för Borgholms framtidsutsikter, liksom den stora andelen deltidsboende. På sommaren ökar befolkningen i Borgholm från cirka 11 000 till 200 000. Att människor handlar på Ica, går på restauranger och köper byggmaterial på Beijers bidrar till att skapa arbetstillfällen i det lokala näringslivet.
– På Öland har man möjlighet att leva pulserande stadsliv på sommaren, och landsbygdsliv på vintern, man kan få båda. Med corona och distansarbete ser vi att många som vanligtvis bara är här på sommaren och storhelger har valt att vara på ön mycket mer i år än tidigare. Det betyder mycket. Möjligheterna att arbeta på distans helt eller delvis kommer ju antagligen att finnas kvar även efter corona, och jag är övertygad om att många som i dag är deltidsboende på Öland kommer att flytta hit på heltid.
Den livliga sommarsäsongen är inte bara bra för Ölands ekonomi, den gör också att Borgholm har goda förutsättningar att ta emot och integrera människor på flykt, förklarar Corkovic.
– Det är lätt att integrera sig här, alla vet vem man är och det finns många enkla jobb i turistnäringen. Även om det bara är säsongsjobb så innebär det att man kan få en första rad i cv:t. Jag säger åt de som kommer hit att de inte får vara för fina utan måste hugga i, inget jobb är för dåligt. Så pekar jag på mig själv, jag kom också hit som flykting och började med att städa toaletter på Kapelluddens camping i Borgholm. Sedan utbildade jag mig till civilekonom.
Migrationsverkets agerande under senaste flyktingvågen har Ilko Corkovic däremot inte mycket till övers för.
– Plötsligt en dag skulle människor som rotat sig här, som hade fått vänner och vars barn börjat i skolan sättas på en buss till Piteå. Det fanns ingen långsiktighet, Migrationsverket tänkte bara på vad som var billigast för dem. Det förstörde mycket bra integration och gjorde att de frivilliga här tappade sugen. Människor som de hade engagerat sig för och lärt känna kunde plötsligt försvinna till Norrland från en dag till en annan.
För en kommun som Borgholm är det ideella engagemanget nödvändigt, inte bara i mottagandet av flyktingar.
– Kommunen har inte råd att ordna allt som medborgarna vill ha, därför är frivilliga och företag jätteviktiga när det kommer till att göra det där extra, utöver kommunens kärnuppdrag. Om du går in i Borgholms bowlsarena exempelvis så sitter det rader med företagsnamn på väggen, företag som har gett bidrag för att hallen ska byggas och drivas. Klubbens medlemmar och frivilliga har dessutom lagt ner tusentals timmar på att färdigställa denna. Så är det i Borgholm, det finns mycket engagemang. Även om man ska komma ihåg att det ofta är samma personer som driver projekt efter projekt. Mannen som varit spindeln i nätet bakom bowlsarenan är till exempel samma person som för 30 år sedan var drivande i att vi fick en tennishall.
***
I förordet till jubileumsboken Centerpartiet i Dalarna under 100 år beskriver Annie Lööf Siljanstrakten som en »grön äng av centerklöver«. Partiet får i Mora, Rättvik och Leksand runt 30 procent av väljarnas röster, i Orsa så mycket som 42,4 procent. Här förkroppsligas centerdrömmen: byar med faluröda trähus, småföretag, föreningsliv och lokal mat- och hantverkstradition.
I de här delarna av Dalarna finns en tradition av ansvarsfördelning mellan kommuner och föreningar. Upplägget har varit en förutsättning för att kommunerna ska kunna hålla sig med fotbollsplaner, ishallar, badhus och samlingslokaler, menar Fredrik Jarl, kommunstyrelsens ordförande i Gagnef sedan valet 2018.
– Det här är en finansieringsmodell som är etablerad sedan lång tid tillbaka men är svår att införa. Har man den kulturen från början är den lättare att upprätthålla. Det ser vi till exempel med våra vägföreningar. I grannkommunen Leksand har förslag att införa vägföreningar mötts av stora protester. Hos oss är det så det fungerar, det är det man är van vid.
Gagnef kommun äger ytterst få idrottshallar, ideella föreningar får i stället underhållsbidrag för att hålla igång infrastrukturen för sin verksamhet.
– Det handlar i första hand egentligen om ett annat utförande. Jag är övertygad om att det kommer att kosta kommunen mer, och inte bli särskilt mycket bättre, om vi skulle ta över de här verksamheterna.
Jarl menar att föreningar har »örat mot marken« på ett annat sätt än kommunen, och därför kan vara mer flexibla än en offentlig aktör. Ideella föreningar har till exempel möjlighet att köpa in tjänster från lokala leverantörer på ett helt annat sätt än kommunala tjänstemän som måste följa lagen om offentlig upphandling. Att kommunen i princip lägger ut delar av sin verksamhet på entreprenad är dock inte helt problemfritt.
– Vi ser till exempel att vissa lekplatser som skötts av intresseföreningar har blivit dåligt underhållna och farliga att leka på. Då kanske vi måste inse att vi inte kommer att kunna ha fullt så många lekplatser, kommunen måste ju ändå kunna garantera skötseln. Vi brottas verkligen med hur vi ska hantera de här sakerna, vi kommer ju inte ifrån ansvaret även om vi låter någon annan sköta driften. Äger vi inte lekplatserna kan vi inte heller gå in och stänga dem, men vi måste med driftsbidrag se till att de sköts på ett säkert sätt.
Som kommunalråd har Fredrik Jarl nyligen drivit igenom en skattesänkning i Gagnef, med brett politiskt stöd. – Vi ska komma ihåg att vi redan var uppe på höga nivåer. Skatten höjdes 2018, för att förbereda kommunen för stora kostnader de kommande åren. Sänkningen handlar snarare om att återställa skattesatsen till ursprungliga nivåer. Det har varit ett viktigt arbete att inte göra av med de pengarna.
Att allt fler söker en annan tillvaro än den i storstaden har gynnat Gagnef, vars växande befolkning inte bara utgörs av invandring.
– Det har varit något av en överraskning, var bosätter sig folk? Men vi ser att många sommarhus som har stått tomma stora delar av året har blivit permanentboende och att folk i större utsträckning skriver sig i kommunen.
Trots skattesänkningen, det lokala engagemanget och den växande befolkningen har Jarl ändå en nykter inställning till framtiden.
– Vi är en så kallad timglaskommun, med många barn, många äldre och några stackare i mitten som ska försörja resten. Lägger vi coronakrisen åt sidan hade vi ändå stått i en mycket svår situation. Det handlar inte bara om att färre ska försörja fler utan att färre också måste göra mer. Vi kan helt enkelt inte anställa lika mycket personal som det finns behov för. Här måste vi titta på digitala system som gör att vi till exempel inte behöver lika mycket personal på natten inom äldreomsorgen.
Även Avestas kommunalråd Lars Isacsson och Åsa Eriksson i Norberg talar om vikten av att våga digitalisera fullt ut. Men Jarl menar också att svenskar måste anpassa sig till en ny välfärdsverklighet.
– Vad gäller äldreomsorgen kommer vi att behöva anpassa oss till en ny vardag där äldre förväntas klara sig längre hemma. Vi behöver också titta på andra lösningar som trygghets- och seniorboenden.
Äldreboendet är inte vad det var för 20-30 år sen, folk är skröpliga när de kommer in. Kan vi hitta andra boenden är det bra.
Jarl pekar också på komplexiteten i att kraven på vad en kommun förväntas erbjuda sina medborgare tenderar att öka, medan underlaget för att finansiera välfärden krymper.
– Många pensionärer har det i dag ganska gott ställt, med helt ok inkomster och låga boendekostnader. Här behöver vi kanske titta på alternativa finansieringsmodeller, kanske är det bättre att erbjuda en smal verksamhet där medborgarna kan välja till och betala för tjänster än att kommunen ska stå för ett större paket.
Att sammanslagningar och centraliseringar skulle vara den enda vägen framåt, vänder sig Jarl emot. Stora kommuner och centraliserade myndigheter gör inte nödvändigtvis saker bättre. I stället bör man fokusera på att göra välfärden billigare och mer effektiv.
– Man kan säga vad man vill om fristående skolor men om de nu gör så stora vinster så gör de ju någonting mer effektivt än vad vi gör. Vi behöver lära oss av det i stället för att gnälla på att andra gör vinster. Hur mycket pengar försvinner av kommunala investeringar för att vi inte är tillräckligt bra på det vi gör?
***
Är det detta som är samhällskollapsen? Dystopin som reportage från landets kommuner utanför storstadsregionerna vanligtvis osar av? Ja, utmaningarna finns ju där. Men kommunalråden i Norberg, Avesta, Borgholm och Gagnef förmedlar också en annan bild. Av pragmatism, framtidstro och överlevnadsinstinkt. En bild av ett Småstadssverige som inte bara kan reduceras till en pittoresk semesterfond eller skräpytor befolkade av bittra stackare som blev kvar.
Det här är platser som människor vill bo på, som ligger bra till geografiskt, där det finns gott om arbetstillfällen. Platser som har förutsättningar att lyckas, men axlar ett ojämnt fördelat välfärdsok som stundvis blir kommunerna övermäktigt.
Ojämlikheten i välfärden mellan olika delar av Sverige sticker i ögonen på många, men vad är alternativet?
Det kommunala utjämningssystemet som är nödvändigt för att mindre kommuner ska kunna fullgöra sina uppgifter är utskällt och avskytt av storstadskommunerna. De vill inte betala för resten av Sverige, men glömmer att vad utjämningen egentligen innebär är att deras invånare betalar för sina föräldrar och morföräldrars omsorg. De unga flyttade till storstaden för att arbeta, de äldre är kvar.
Jämte, eller i stället för, ökad utjämning nämns ofta höjda generella statsbidrag som en väg framåt. Men för skattebetalarna är det ingen större skillnad om skattepengarna som skickas till mindre kommuner tas ut av staten eller kommunen. Det totala skattetrycket ligger trots reformer i början av 2000-talet fortsatt högt.
Mer pengar är inte heller den enda lösningen. SKR:s ekonomirapport visar att bristen på resurser i välfärden till stor del är ett ledningsproblem. Välfärden är för ineffektiv och trots mer pengar in kommer inte mer välfärd ut.
Över detta hänger coronakrisen som en mörk skugga. Ingen vet ännu hur stora de ekonomiska effekterna kommer att bli, eller hur mycket skatteunderlaget kommer att svika. Samtidigt har pandemin accelererat utvecklingen mot hemmakontorssamhället och spätt på trenden där allt fler unga familjer söker sig bortom storstadsregionerna. Urbaniseringen saktar ned, kommer den också att vändas?
Under intervjuerna slås vi av kommunernas olika förutsättningar och vikten av att anpassa välfärdens infrastruktur efter lokalbefolkningens kynne. Bruksortens sociala och ekonomiska infrastruktur skapar andra förutsättningar för att organisera välfärden än bysamhällets eller turistortens, ett abstrakt förhållningssätt som kräver politisk fingertoppskänsla och knappast kan sammanfattas i centrala rekommendationer från Sveriges kommuner och regioner, SKR.
Samtidigt är det tydligt att enskilda personer, föreningar och företag kan spela avgörande roller för en kommuns utveckling. Individens känsla av tillhörighet och makt över det egna lokalsamhället är därför en ovärderlig kraft som riskerar att slås sönder ju längre bort makten flyttas från medborgaren.
Ska vi värna den kraften, och i förlängningen det kommunala självstyret, kanske vi får acceptera att välfärden både kommer att se ut och organiseras på olika sätt. Samhällsbygget behöver inte se likadant ut i hela Sverige för att vara lika bra.
Matilda Molander och Emma Høen Bustos är chefredaktörer för Liberal Debatt.
Matilda Molander är också politisk redaktör för Vestmanlands Läns Tidning, Sala Allehanda, Fagersta-Posten, Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.
Emma Høen Bustos är politisk redaktör för Falu-Kuriren och Mora Tidning.
@liberaldebatt