Intervju

En förvrängd rättvisa – möte med Nina Björk

Text: Klara Lidman

Vad är frihet? Vad är rättvisa? Vad förenar och skiljer liberaler från socialister? Liberal Debatts Klara Lidman har träffat författaren och debattören Nina Björk för att diskutera hennes nyutkomna bok. Ett genuint möte i en tid av politisk polemik.

Nina Björk, den feministiska vänsterprofilen som tidigare skrivit Under det rosa täcket och Drömmen om det röda, har nyligen gett ut boken Om man älskar frihet – tankar kring det politiska. I den avhandlar hon hur det kapitalistiska systemet leder till ofrihet och orättvisa. Hur hon skulle vilja avskaffa ekonomisk ojämlikhet med argumentet att alla människor, oavsett förmågor, borde ha rätt till lika bra liv.

Vi träffas en varm sensommardag på en uteservering i Stockholm. Den jag möter är en nyfiken ideolog med nära till skratt. Som koncentrerat kisar när hon efterfrågar mina åsikter om hennes text. En värdig meningsmotståndare med andra ord.

Varför ville du skriva den här boken?

– Det var egentligen tre skäl. Det första handlar om bokens innehåll. Många av de värden som den liberala ideologin omfamnar: individualism, frihet, rättvisa och demokrati, omfamnar även jag. Dessa värden bör socialister och liberaler gemensamt vara vaksamma om att värna, speciellt i en samtid med en högerpopulism på framfart.

– Det andra skälet handlar om formen för den politiska diskussionen. Jag frustreras av det offentliga samtalets brist på möjlighet till konstruktiva samtal, samtal som bygger på fakta och logik, där diskussionen och inte avsändaren står i centrum. Jag ville skriva en bok där jag fick utrymme att ta min motståndare på allvar.

– Det tredje skälet var existentiellt; jag tror det beror på att jag blir äldre och har börjat tänka på att livet en dag kommer att ta slut. Med tanke på hur kort tid vi lever förtjänar vi väl alla att få ut det bästa av livet? Varför ska ens prestationer avgöra hur bra liv man får. Nån är lite sämre på matte eller lite trög i huvudet, so what? Vi har bara ett liv.

Om du blev statsminister i morgon, vad skulle du då göra?

– Det skulle bli en gammaldags sossepolitik med höga skatter. Återinföranden av förmögenhetsskatten, gåvoskatten och arvsskatten. Återförstatliganden av apoteken, bilprovningen, vården och omsorgen. På lång sikt skulle jag vilja ha lika lön oberoende av arbete. Att vi skulle kunna säga: »Vad behöver vi?«. Att det får vara nog och att vi, för att uppnå det, belastar kroppar och natur så lite som möjligt.

Du nämnde att du omfamnar samma värden som många liberaler. Hur skiljer sig din syn på implementeringen av dem?

– Jag anser att dessa värden i praktiken inte kan infrias i det kapitalistiska systemet. I stället blir det det kapitalistiska systemets behov som styr. Det gör att vi inte kan ställa den mest mänskliga frågan: »Hur vill vi leva?« Den frågan blir irrelevant, för vi anser oss inte ha något val. »Ekonomin kräver det här«; den är vår tids gud som inte kan ifrågasättas. Vi måste hela tiden öka produktionen, konsumtionen, uppnå treprocentig tillväxt. Vi blir slavar åt marknaden.

Du skriver en del i din bok om rättvisa och jämlikhet, vad innebär de för dig?

– Med jämlikhet menar jag likhet i utfall. Många liberaler legitimerar ojämlikhet med att det är mer rättvist än likhet i utfall. Genom att exempelvis framhålla skolans kompensatoriska uppdrag vill ni försöka få till rättvisa. Ni säger att ni vill ge alla barn samma chanser att lyckas. Men jag menar att det är omöjligt. Barn har olika genetik och befinner sig i olika uppväxtmiljöer. För att åstadkomma lika förutsättningar skulle man behöva klona barnen för att de alla skulle ha samma genetik och ta barn från sina föräldrar och institutionalisera dem direkt från födseln. Men det är det ingen som föreslår. Kan vi inte i stället acceptera att vi är olika? Men utan att vi accepterar att ens plats i den ekonomiska hierarkin avgör hur bra liv man får – ens livslängd, huruvida man drabbas av sjukdom, ens möjligheter i livet.

Hur tänker du kring att även andra saker än pengar avgör hur bra liv man får?

– Självklart finns det andra aspekter av livet som avgör hur bra man får det. Vänskap och kärlek till exempel, eller läggning, om man tänker att allt kommer att gå åt helvete eller att allt kommer ordna sig. Jag är inte utopist, jag tänker inte att vi alla kommer att ha lika många glada dagar och lika många ledsna dagar. Skillnaden är att ingen har planerat för den orättvisan, däremot har vi planerat för ojämlikhet.

I mötet med Nina Björk frustreras jag över samma sak med hennes argumentation som hon frustreras över med liberalers: man kan inte få allt. Det får mig att tänka på Isaiah Berlins tankar kring värdepluralism: det finns många värden som är eftersträvansvärda och dessa är ofta oförenliga. Jag tror att det skulle vara svårt att få ihop den rättvisa Björk vill se med individuell frihet och troligen även med demokrati. Björk å sin sida ifrågasätter möjligheten till jämkning av ekonomisk frihet och rättvisa. Kanske är det på den här arenan vi borde argumentera: Vilka av dessa värden är mest essentiella och vilka kan vi tänka oss att tumma på?

För mig är det tydligt. Den främsta anledningen till min liberala hållning är »rädslans liberalism« såsom den beskrivs av Judith N. Shklar. Maktkoncentration är så farligt att även hedervärda mål får försakas för att minimera risken för att de som styr, med hjälp av statens våldsmonopol, ska begå övergrepp på befolkningen.

Utan att ens ta hänsyn till det praktiska, att jag tror att allas levnadsstandard skulle sänkas i en socialistisk stat, tycker jag att den centrala planering och lönesättning som Björk förespråkar är fel eftersom den innebär ett övergrepp på individens autonomi.

Politik är en form av tvång. Om det inte förekommer ett element av tvång behövs inte politikens maktmedel.

Den frihet som Björk förespråkar är en förvrängd form av frihet. Att staten vidtar åtgärder mot någons vilja med argumentet att det leder till dennes frihet, kan aldrig vara frihet. Det kan vara något annat, rättvisa kanske, men det kan inte vara frihet. Kanske är det helt enkelt så att jag älskar frihet mer än jag älskar rättvisa. Och att det för Björk är tvärt om.

Klara Lidman är läkarstudent och medlem av Liberal Debatts redaktion.

@LidmanKlara

klara.lidman@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Klara Lidman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr