Kommer ni ihåg den där känslan av att gå och lägga sig på sin elfte födelsedag? Känslan av besvikelse.
Det hade inte kommit något brev.
Man var väl kanske egentligen för stor för att tro på det på riktigt, men det fanns ju ändå den där lilla, lilla möjligheten. Möjligheten att man inte skulle börja i sexan på Lindöskolan efter sommaren, utan i stället springa in i väggen mellan perrongerna nio och tio. Möjligheten att man inte var en mugglare.
Den första Harry Potter-boken kom ut i Storbritannien 1997 och i Sverige två år senare. Vi, de tidiga nittiotalisterna, var i den perfekta åldern. Jag introducerades till serien av min lågstadielärare som hade den första boken som högläsningsbok. Sedan bestod min barndomstid av en växelverkan mellan att sträckläsa och att räkna ner till när nästa bok skulle komma ut. Och så förstås att läsa om dem. Igen, och igen, och igen. Till slut blev det för outhärdligt att vänta på den svenska översättningen av böckerna, och jag började mödosamt att ta mig igenom dem på engelska. Eller, jag och jag, egentligen skulle jag kunna byta ut »jag« mot »man«. För det här är vår generationsroman.
Och som sådan bör den tas på allvar.
Forskning i USA pekar på att barn som läst Harry Potter är mindre benägna att växa upp till Trump-supportrar. Validiteten i den forskningen går säkert att ifrågasätta på både det ena och andra sättet, men jag tror att den har rätt i ansatsen att Harry Potterböckerna har påverkat vår generation. Harry Potter lärde oss om moral och orättvisor, om ont mot gott, om rasism, kärlek och vänskap, om att ensam inte är stark. Men den gjorde också något annat. Den förberedde oss för livet på internet.
Vi som föddes i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet är den sista generationen som kan komma ihåg hur det var att först inte ha något internet alls, att sedan ringa upp modemet och få utskällningar för att MSN-chattandet blockerade telefonen, för att slutligen filma studenten med vår iPhone.
Genom Harry Potter hade vi i hundratals sidor funderat kring hur det skulle vara att kunna knacka motsols på stenarna i tegelmuren (tre uppåt och två tvärsöver) på den skräpiga bakgården bakom puben Den läckande kitteln, och sedan kliva in i en helt ny värld. En värld där vi hade magiska krafter och kunde göra saker som inte var möjliga i det vanliga livet. En värld där vi kunde vara kända och beundrade, trots att vi i den vanliga världen sov i en skrubb under en trapp.
Vi fick aldrig något brev, eller, inte jag i alla fall. Men vi fick bredband, bilddagboken och ett digitalt liv.
Matilda Molander är chefredaktör för Liberal Debatt och politisk redaktör för Vestmanlands Läns Tidning.
@matildamolander
matilda.molander@liberaldebatt.se