Skip to content
Essä

Yves Klein och konsten att göra ingenting

En blå kanvasduk för sjutton miljoner dollar. Ska det föreställa konst? LD:s Fredrik Thorslund tittar på monokromer och reflekterar kring intethetens skapande.

Som så många andra unga konstnärer, med lystna drömmar och svullet ego, blev Yves Klein först refuserad. Utställningskommittén på 1955 års Salon des Realités Nouvelles – dit den då 21-åriga Klein vänt sig för att lansera sin konst – var inte särskilt imponerad av bidraget.

»Om Yves bara kunde gå med på att lägga till ett litet streck, eller en prick, eller åtminstone en liten klick av en annan färg«, resonerade utställningskommittén, »så hade vi kunnat hänga upp den«. »Men en enda, uniform färg, nej, nej, det räcker klart inte, det är omöjligt.«

Expression de l’Univers de la Couleur Mine Orange bestod, i skarp kontrast mot den svulstiga titeln, av en orange, slätmålad kanvas. Helt orange, utan vare sig streck, prickar eller kontrastfärger. En av Kleins »monokromer«.

Drygt 50 år senare såldes en dylik monokrom på auktionshuset Sotheby’s i New York. Yves Klein hade uppenbarligen inte låtit sig avskräckas av de tidiga motgångarna – och trots att han bara fick tillräkna sig 34 år i livet hade han lyckats producera ett tusental monokromer under sin karriär: brandgula, smaragdgröna, rosa och guldfärgade. Och så den mest namnkunniga (om namnet Yves Klein överhuvudtaget väcker några associationer): en intensiv, nästan självlysande ultramarinblå som Klein själv utvecklat och sedermera patenterat under namnet »International Klein Blue«. Det var också en sådan monokrom som auktionerades ut via Sotheby’s år 2008. IKB 1 (144 x 114 cm, plywoodmonterad kanvas) såldes för 17,4 miljoner dollar.

En blå kanvasduk, således, för miljontals dollar. Blotta tanken var naturligtvis chockerande för somliga. Och det är det än i dag. Häromåret publicerade tidningen Observer en lista över Kleins dyraste verk, jämte beräknad produktionskostnad för att skapa en exakt kopia av verket själv. IKB 1 beräknas kosta 60 dollar att återskapa hemma. Diskrepansen är enorm: att generera ett av konsthistoriens mest upphöjda alster kräver nästan ingenting.

Men det var också Kleins idé. Klein, tillika judomästare och existentialist, var nämligen besatt av ingentinget. Han kunde bjuda in tusentals betalande besökare till en tom, vitmålad utställningslokal (ett konstprojekt som han kallade för »Tomheten«). Han kunde sälja tom luft till rika konstentusiaster (rubricerat som ett »immateriellt verk«). En gång sägs han till och med ha sålt den ideella rätten till solen. Faktum är att ju längre Yves Klein kom i sitt konstnärskap, desto mindre synlig blev själva konsten.

De blå monokromerna, som Yves Klein vigde hela sin skapande verksamhet åt under ett par år, är en del av samma strävan. Även om IKB är en bedövande vacker färg är den nämligen inte tänkt att vara särskilt mycket mer än en – enligt Klein – träffande visualisering av tom rymd. För till skillnad från den sydfranska landskapskonst som Kleins far var skolad i, ville Klein inte rikta uppmärksamheten på motivet. Kleins monokromer riktade i stället fokus på vad som skedde mellan betraktaren och objektet. På sätt och vis var den blå färgen ett slags katalysator för en påbjuden mindfulnessövning. Ett ingenting för betraktaren att vila ögonen på, medan blicken riktas inåt.

»Vad är blått? Blått är det osynliga synliggjort«, konstaterade Klein.

De blå monokromer som i dag auktioneras ut för miljontals och åter miljontals dollar, liksom resten av Kleins olika befattningar med »ingentinget«, vore förstås lätt att avfärda såsom provokation eller sarkastisk anti-konst. Men så är knappast fallet. Kleins monokromer är tvärtom ett gott exempel på vad konst faktiskt är: en idé, snarare än en prydnad.

I år är det 70 år sedan Yves Klein anordnade sin första, privata utställning med små monokromer i sitt rum i Paris. Yves Klein dog av en hjärtinfarkt den 6 juni 1962, 34 år gammal.

Fredrik Thorslund är jurist och medlem i Liberal Debatts redaktion.

fredrik.thorslund@liberaldebatt.se