Linjetext

Genomförbara reformer är borgerlighetens bästa vaccin mot populism

Text: Benjamin Dousa

Foto: Moderata Ungdomsförbundet

 

Som tillträdande vd för tankesmedjan Timbro vill Benjamin Dousa mota både höger- och vänsterpopulismen i grind. Hans mest effektiva verktyg? Sakpolitik och det intellektuella samtalet. För Liberal Debatts läsare lägger Dousa ut sin vision för Timbros arbete de kommande åren.

Sveriges breda borgerlighet, med partier, akademi, tankesmedjor, och näringsliv i centrum, är inte en folkrörelse på samma sätt som arbetarrörelsen. Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, grundandes inte för att representera en klass eller ett stånd, utan som en motreaktion mot socialism och LO. Redan från början var vi en syntes av olika ideologier som tvingades att samsas och kompromissa för att mota bort den gemensamma fienden. Men vad är egentligen borgerlighetens syfte när allt färre tycks efterfråga frihet och individualism till förmån för trygghet och stabilitet, och när Socialdemokraterna är en naturlig samarbetspartner inom delar av sfären?

En gång hörde jag Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand säga: ”Jag källsorterar, därför är jag miljöpartist. Jag är inte miljöpartist och källsorterar av det skälet.” Hennes citat signalerar självaste motsatsen till det som präglar svensk inrikespolitik just nu, nämligen identitet och posering.

Både Liberala Ungdomsförbundets kompetenta och drivna ordförande Romina Pourmokhtari och jag har ofta fått frågan hur det kommer sig att vi, uppvuxna på blå linjens slutstationer, i hyresrätter och med hårt arbetande men inte särskilt högavlönade föräldrar, blev borgerliga. Eller liberala. Höger. Enligt vänsterns analysmodell borde vi osa av klasshat. Men borgerligheten bygger, precis som Maria Wetterstrands källsortering, inte på klass eller identitet utan på värderingar och idéer: egenmakt, självständighet, individualism, och ansträngning.

I mitt kommande värv som vd för tankesmedjan Timbro kommer mycket att handla om att försvara vunnen mark kopplat till marknadsekonomi och rättsstat som tagit generationer att bygga upp, men som kan försvinna på en mandatperiod. Sveriges inrikespolitiska debatt handlar just nu om samhällsproblem här och nu, men alldeles för få är intresserade av pyspunkan som pågått i ett decennium. Sverige har knappt haft någon produktivitetstillväxt per capita på över tio år. Stora satsningar på polisen, skolan och socialtjänsten är viktiga, men det är privat sektor som finansierar offentlig sektor. I en marknadsekonomi kan alla vara vinnare, men då måste entreprenöriellt risktagande premieras.

Mot detta står populisterna. Men populism är ingen ideologi. Populismen är idélös och saknar såväl principer som moral. Och man ska ha klart för sig att denna populism inte bara finns hos Sverigedemokraterna utan går ofta under såväl röd som grön flagg. Företag, som inte ens tar emot offentliga stöd, ska förbjudas göra utdelningar. Ett privatägt bolag, som är en del av EU:s utsläppshandel, ska inte få bygga ut på västkusten. Folket mot storkapitalisterna. Vi mot dem. 

Att Syriza och Alternative für Deutschland båda kan kategoriseras som populister visar tydligt att det är något annat än värderingar som är kärnan i begreppet. Den gemensamma nämnaren är att ett grundmurat motstånd, och inte sällan hat, utgör deras raison d’être. Det är inte ett motstånd riktat mot politiska förslag eller förd politik. Inte sällan har dålig politik redan fått hård och befogad kritik av andra etablerade partier. Det populistiska motståndet är i stället riktat mot politiska motståndare, mot tankefigurer eller mot institutioner. Som namnet antyder ser sig populister som folkets företrädare, dock inte nödvändigtvis som företrädare för folkets åsikter. Snarare är populistens självbild att vara massornas försvarare mot dess fiender. Fienden kan anta olika skepnader. För Trump var det etablissemanget, för UKIP EU, för Syriza Trojkan och för Podemos kapitalismen. Avgörande för populisternas framgång är dock inte antagonistens impopularitet. Som nämnt hämtar inte populisterna i huvudsak sitt stöd ur politiken i sig, utan snarare ur kraften i det motstånd som finns mot de som påstås inte vilja folket väl. Sådant motstånd gror när den allmänna misstron breder ut sig.

Hur många av den femtedel av väljarna som för närvarande uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna kan redogöra för samma partis politik? Troligtvis skulle en, för många, förvånande liten andel kunna nämna ens en handfull faktiska förslag i deras mest profilerade fråga: migrationen. Många skulle nog kunna rabbla upp partiets mål – minskad invandring, bättre skola och lägre brottslighet – men betydligt färre vara förmögna att beskriva hur partiet ämnar uppnå dem. Handen på hjärtat: Hur många sverigedemokratiska förslag kan ens den typiska läsaren av Liberal Debatt på rak arm räkna upp? 

Jag är övertygad om att det finns borgerliga motdrag att göra. Genom att genomföra riktiga reformer, som Torkild Strandberg i Landskrona och Jan Jönsson i Stockholm, och inte bara posera och visa upp sig, så kan man lösa stora samhällsproblem. Timbro ska hjälpa politiken med just dessa reformer. Vårt vaccin måste därtill vara det intellektuella samtalet, att läsa, tänka och diskutera. Marknadsliberalismen har både moralen och evidensen på sin sida. Timbros och Stiftelsen Fritt Näringslivs fokus de kommande åren är att ta fram genomförbara reformer som löser samhällsproblem här och nu, och samtidigt utbilda, utveckla och sprida idén om att fria människor och företag är själva grunden för välstånd. 

Benjamin Dousa är förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet (MUF) och tillträdande vd på Timbro.
@mufswe

Fler artiklar av Benjamin Dousa

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr