Frågan om kreativitet har gäckat mänskligheten i århundraden. Hur går skapande till? Författaren Virginia Woolf påpekade att man måste ha fritid och egentid för att åstadkomma stor kultur, medan Alice Munro författade sina tidiga noveller mellan storkok och barnpassning. Vad är viktigast – gott om tid och hårt arbete, eller stor talang och mycket tur? Kulturredaktör Eric Luth har intervjuat professor Fredrik Ullén för att hitta svar.
Hur uppstår stor konst? Är den stora konsten ett resultat av hårt arbete eller gudomlig inspiration? Är den ett resultat av medfödd talang, eller ett inlärt hantverk?
Kreativitetens fråga har gäckat människan genom historien. Det är lätt att peka på dess olika extremer. Edgar Allan Poes text om hur han komponerade dikten The Raven – med hjälp av logik, metodik och matematik – är nästan lika känd som själva dikten. Rainer Maria Rilke är i stället känd för sina långa perioder av skaparkris, varvade med intensivt kreativa perioder – då storverk som Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus mycket fort skrevs ned.
Rilke och Poe står i varsin hörna av boxningsringen, men båda delade trots allt skapandets förutsättningar. Virginia Woolf skildrar i Ett eget rum det hypotetiska fallet Shakespeares syster. Woolf döper henne till Judith, och argumenterar för att hon aldrig hade kunnat röna lika stor framgång som brodern med sin litteratur. Hon hade nämligen inte haft tillgång till ett eget rum, kunde aldrig stänga en dörr om sig själv. För att kunna tävla konstnärligt med männen menar Woolf att kvinnorna måste ha egna rum och tillräckligt med pengar. Tillräckligt med pengar är till och med viktigare än rösträtt, skriver Woolf, för utan pengar nog har man inte ro till kreativt arbete.
2013 mottog Alice Munro Nobelpriset i litteratur, som novellkonstens stora mästarinna i vår tid. När hon i samband med det fick frågan om varför hon skriver noveller var hennes svar tydligt. Svaret präglas inte av estetiska överväganden eller litterära böjelser, utan av livsvillkor: Hon var tvungen att ta hand om barnen medan maken arbetade. Det fanns inte tid för långa romaner. På sin höjd hann hon med att plita ner några ord vid köksbordet, medan grytan puttrade på spisen. Det som växte fram ur denna nedplitandets konst var noveller, bra nog för världens finaste litteraturpris.
Munro hade varken tillräckligt med pengar eller en dörr att stänga om sig, i sitt skrivandes begynnelse. Men trots att hon i dag har varit författare på heltid under många år har hon fortfarande inte producerat en fullödig roman, trots att hon har bedyrat att det alltid har varit drömmen. Dessutom är det sannolikt ett bra tag sedan hon senast behövde ta hand om barn, annat än möjligtvis som glad mormor. Det är inte bara livsvillkoren – bristen på kreativ fritid – som har begränsat sidantalet i Munros texter.
Frågan kretsar tillbaka till den om skapande. Hur går skapandets process till? Vad händer i våra hjärnor när vi skriver, målar, tänker, pysslar? Vad i Rilkes kreativa process leder till lyriska sonetter och vad i Munros kreativa process leder till moraliskt präglade noveller? I slutändan kokar det ner till den eviga frågan om vem som är en kreativ människa.
Intervju med Fredrik Ullén
För att komma något närmare svaret vänder jag mig till Fredrik Ullén på Karolinska institutet. Ullén är professor i kognitiv
neurovetenskap, och dessutom professionell konsertpianist. Hans forskning rör sig ofta i gränslandet mellan kognition och kreativitet, och inte sällan med musiken och just pianot i fokus. Om någon kan hjälpa mig att komma närmare svaret på vem som är en kreativ människa torde det vara professor Ullén.
– Vi pratar ofta om hur viktigt det är med kreativitet för det konstnärliga och intellektuella skapandet. Men vad är motsatsen till kreativitet? Vem är den o-kreativa människan?
– En vanlig definition på kreativitet är att det handlar om att skapa produkter som är både originella och meningsfulla. Så motsatsen till kreativitet skulle då vara till exempel att skapa oanvändbara märkligheter eller att upprepa sådant som redan är gjort. Jag tror att vi ibland tenderar att övervärdera kreativitet en smula. Ren produktivitet kan naturligtvis också vara effektivt och värdefullt om vi vet att produkterna är bra. Varför ändra ett vinnande koncept?
På ett sätt känns det tryggt att man inte behöver vara dålig bara för att man inte är kreativ. Kreativitet är inte det enda måttet på framgång. Jag tänker på mina egna tröstlösa försök till att bli en bra pianist, mitt envetna hamrande på pianotangenterna hemmavid, som inte bygger på något annat än en matematisk inlärning av förhållandet mellan tangenterna på klaviaturen och krumelurerna på notbladet. Ungefär lika kreativt som att lära sig att läsa. Det kan ändå vara bra, även om det inte nödvändigt är kreativt, tänker jag i min konversation med Ullén.
Men vad är det som gör mitt skapande repetitivt och mekaniskt, och Bengt Hallbergs, Jan Johanssons eller för all del Fredrik Ulléns musicerande kreativt och internationellt erkänt? Vad gör en kreativ människa kreativ?
– Kreativitet på hög nivå kräver flera saker och är därför ovanligt. Till att börja med är en grundförutsättning hög expertis, alltså att man behärskar ett område väl, vilket bara det kräver stora arbetsinsatser under lång tid. Dessutom behövs en förmåga att tänka utanför boxen och se lösningar, mönster och möjligheter som de flesta inte lägger märke till. Ytterligare viktiga egenskaper för att driva kreativa projekt i hamn är envetenhet, självförtroende och mod. Detta eftersom nya idéer som regel möter en hel del motstånd och skepsis. Det senare kan förstås vara irriterande men är egentligen inte så konstigt eftersom även mindre kreativa människor har lagt märke till att många idéer som verkar fantastiska på papperet misslyckas totalt i verkligheten. Sist men inte minst är det därför bra om en kreatör har ett rikt flöde av idéer, så att han eller hon kan utveckla dem som visar sig fungera, och skrota resten.
Rilke, Munro, Poe och Johansson är fyra vitt skilda personligheter inom flera olika genrer och konstnärliga uttryck. De förenas ändå, om jag förstår Ullén rätt, i det faktum att de tänker utanför boxen, är mycket kunniga, har starkt självförtroende – eller åtminstone en stor skopa mod, och dessutom en aldrig sinande flod av idéer. Jag tänker återigen på bilden av Munro i köket. Hon hade inte en dörr att stänga. Men hon hade ett köksbord, många idéer som kokade i hjärnan medan grytan puttrade på spisen, och förmodligen en viss grad av envishet. Med hennes talang gick det att skapa, trots att förutsättningarna enligt hennes egen utsago inte var de bästa. Men räcker det med envishet, talang, många idéer och hårt arbete för kreativt skapande?
– Hårt och idogt arbete är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för kreativitet. Därutöver krävs de egenskaper jag är inne på ovan, samt naturligtvis en god portion tur. Åtminstone gäller detta om vi pratar om kreativitet med stort K, så att säga, alltså insatser som har omvälvande betydelse för ett helt fält. Mer anspråkslös fiffighet i vardagen är naturligtvis inte lika krävande.
Det är alltså en hel hög med ingredienser som behövs för kreativitet med stort K: hårt arbete, envishet, expertis, idérikedom – och inte minst tur. Ett komplicerat recept som långtifrån alla lyckas reda ut. Men när vi vänder tillbaka till frågan om kreativitet och arbete visar det sig ändå att svaret är allt annat än enkelt.
– Vem kommer att bli den största kreatören – hon som arbetar väldigt hårt men saknar talang, eller hon som har mycket talang men är lat?
– Jag gissar att detta beror på graden av lättja respektive talangfullhet.
Svaret är relativt, som så mycket annat som har med vetenskap att göra. Munro, Rilke, Poe och Johansson har eller hade alla något som jag verkar sakna – kreativitet med stort K. Men berodde det på deras hårda arbete eller oerhörda talang? Varför skrev Alice Munro samtidens bästa noveller? Det beror helt enkelt på.
Post-scriptum
Ullén har i sin forskning visat på skillnader i hjärnaktivitet mellan jazzpianister och klassiska pianister. Beroende på om man specialiserar sig på Jan Johansson eller Frédéric Chopin ser helt enkelt kreativiteten – rent vetenskapligt – olika ut.
Hos jazzpianisterna, som till stor del improviserar, är aktiviteten betydligt lägre i de delar av hjärnan som är viktiga för att aktivt hålla koncentrationen på en uppgift och förhindra distraktion. Efter många år av hård träning på improvisation verkar denna mentala ansträngning inte längre behövas. Hjärnan håller koncentrationen på uppgiften ändå. Hjärnaktiviteten sjunker i vissa delar, samtidigt som en ökad kommunikation sker mellan andra delar av hjärnan. Med ökad kommunikation mellan olika delar av hjärnan tycks hjärnan också få en högre associationsförmåga – vilket i sin tur är en vanlig definition av kreativitet. Genom träning tycks jazzpianister på så vis kunna vara kreativa genom inspiration, ett resultat av många års träning.
Klassiska pianister ska väl då snarare ses som pedantiska uttolkare av stora skapare. Medan syftet med jazzen är att improvisera och skapa nytt utifrån etablerade standarder, vill den klassiska musiken återskapa i enlighet med äldre traditioner. Det kräver en oerhörd uppmärksamhet och koncentration. Den del av hjärnan som slappnar av när den vältränade jazzpianisten spelar, den som upprätthåller koncentration och stänger ute distraktion, sjuder av verksamhet när det kommer till den klassiska pianisten.
Både jazzpianisten och den klassiska pianisten skapar musik, men med olika delar av hjärnan. Frågan är förstås om vi skulle se mer aktivitet i hjärnans uppmärksamhetskontroll om vi satte jazzpianisten på att spela klassiskt?
Hos jazzpianisten gynnar hård träning kreativ inspiration. Ju mer kreativ man vill bli, desto hårdare måste man träna. Sam-
tidigt poängterar Ullén att man inte nödvändigtvis blir mer allmänt kreativ för att man tränar upp sin kreativitet inom ett visst område. Den som hoppades på att vakna upp en morgon och finna en outsinlig källa till kreativitet kanske får tänka om.
Eric Luth är kulturredaktör och arbetar med folkbildning.
@lutheratur
eric.luth@liberaldebatt.se