På djupet

Slutstriden närmar sig i västvärldens supermakt

Text: Gustaf Reinfeldt

En president som kallar in militären mot demonstranter utmanas av en åldrande demokrat. I november går USA till val. Vad finns det för framtid i det delade landet? Gustaf Reinfeldt var där under primärvalen och analyserar den stundande drabbningen.

På plats i South Carolinas delstatshuvudstad Columbia i slutet av februari kändes det som att spelplanen var lagd inför Demokraternas fjärde primärval. Ett episkt slag stundade mellan falangen av självutnämnda demokratiska socialister och diverse vänsteraktivister, anförda av Vermontsenatorn Bernie Sanders, och den större men splittrade falangen av mittenorienterade och pragmatiska politiker, där ledaren ännu inte var utsedd. Sammandrabbningen mellan lägren skulle komma att definiera hela det Demokratiska partiet för en överskådlig framtid.

Enligt vänsterfalangen var detta etablissemangets sista strid inför Super Tuesday — då en tredjedel av de totala delegaterna skulle utdelas från resultaten i 15 primärval och nomineringsmöten — där Bernie Sanders genom en sällan skådad folklig mobilisering skulle vinna formidabla segrar och befästa sin makt över Demokraterna (ett parti han inte är medlem av). Enligt mittenfalangen skulle de i det första primärvalet i Södern mota socialisterna i grind, vinna stort, sluta upp bakom en ledarkandidat och ta upp kampen med Bernie Sanders.

Det senare skedde med eftertryck när den före detta vicepresidenten Joe Biden vann en storseger i South Carolina med 48,4 procent av rösterna över Sanders, som fick 19,9 procent. Segern skjutsade Biden till andraplats i det övergripande primärvalet. Biden kom redan då nästan ikapp Sanders, sett till antal vunna delegater. Segern gav Biden momentum och snabbt därefter konsoliderades den mittenorienterade falangens stöd för honom, i syfte att stoppa huvudmotståndaren Sanders.

Biden fortsatte sedan att vinna så överraskande överlägsna segrar under Super Tuesday — i delstater han vare sig hade kampanjat eller spenderat några reklampengar i — att nästan samtliga motkandidater hoppade av och gav honom sitt stöd. Trots att Bernie Sanders envetet stannade kvar i valprocessen för att driva Biden vänsterut fortsatte Bidenkampanjen att ta hem storstilade segrar i primärvalen under mars månad.

Sedan kom coronakrisen till USA och den politiska spelplanen vändes upp och ned. Diskussionen om Sanderskampanjens varande i Demokraternas primärval reducerades snabbt till att bli en tidsfråga om när Bernie Sanders skulle hoppa av och ge upp sitt troligtvis sista försök att bli USA:s president. Det demokratiska partiets ledning, och stora delar av dess väljarbas, drog en lättnadens suck när de slutligen kunde bordlägga den ideologiska debatten.

***

Under en promenad i parken runt den nyklassicistiska byggnaden som rymmer South Carolinas delstatsparlament går det att studera fyra minnesmonument. Monumenten fångar några av de mest centrala schismerna i det amerikanska samhällets snart 250-åriga historia. En staty över George Washington, härföraren från självständighetskriget och landets förste president, står på trappan upp till delstatens demokratiska hus. På andra sidan byggnaden tronar en staty över den före detta senatorn Strom Thurmond, en livslång segregationist som bytte parti från Demokraterna till Republikanerna efter 1964 års medborgarrättslag (som bland annat avskaffade laglig rassegregation). På en häst i närheten sitter den tidigare senatorn och guvernören Wade Hampton som stred för sydstatsarmén och konfederationen i inbördeskriget. Det sista monumentet är tillägnat delstatens svarta befolkning, vilket visar en tidslinje från när svarta kidnappades i Afrika och fördes till hamnen i Charleston, South Carolina för att säljas som slavar. Linjen fortsätter via bland annat de två världskrigen och medborgarrättsrörelsens strid för lika rättigheter, till nutiden där de afroamerikanska primärvalsväljarna spelade en avgörande roll i att rösta fram Barack Obama till Demokraternas presidentkandidat 2008.

Där i parken sammanfattas den amerikanska historien – ett land i närmast ständig inre konflikt. I en av den senaste tidens mest omtalade böcker, Ezra Kleins Why We’re Polarized, lyfts bland annat att USA har brottats med polarisering kring identitetstillhörighet och identitetspolitik ända sedan uppbrottet från det brittiska imperiet. Dock utmärker sig ett område där det amerikanska samhället tycks mer kluvet än på mycket länge – politiken.

Ett exempel på detta är att inte en enda republikansk senator eller representanthusledamot röstade för Demokraternas flaggskeppslagstiftning under Obamaadministrationen, The Patient Protection and Affordable Care Act, också känd som Obamacare. Ingen demokratisk senator eller representanthusledamot röstade heller för Trumpadministrationens viktigaste reform, Tax Cuts and Jobs Act.

Ytterligare exempel är att endast en respektive tre demokratiska senatorer röstade för utnämningarna av de av president Trump nominerade Brett Kavanaugh och Neil Gorsuch till domare i USA:s högsta domstol. Samtidigt stöttade knappt någon av de republikanska senatorerna en utfrågning, än mindre votering, om president Obamas nominering av Merrick Garland. Barack Obama, med nästan ett år kvar på sin sista mandatperiod, utövade alltså sin grundlagsreglerade rätt att nominera en domare till högsta domstolen i tillfälle av en vakans, vilket den republikandominerade senaten stoppade. Republikanerna hävdade i stället, i uppenbar strid mot all praxis, att de inte ämnade behandla nomineringen med anledningen av att det var valår och att valvinnaren borde få möjligheten att nominera en kandidat.

Det är svårt att finna motstycken till dessa rakt igenom partilojala förfaranden i den amerikanska politiska historien. Även om denna period måhända delvis inleddes redan på 1990-talet med Republikanernas vinst i mellanårsvalet 1994, deras maktövertagande av kongressen, deras så kallade Contract with America och deras riksrättsåtal av president Bill Clinton så har det enträget partilojala beteendet förvärrats betydligt under presidenterna Obama och Trumps tid vid makten.

Tidigare har domare till högsta domstolen mestadels utnämnts genom ett tämligen stabilt stöd i senaten där senatorer från bägge partierna allt som oftast röstat för den nominerade.

Även betydelsefull lagstiftning har historiskt ofta antagits med ett förhållandevis brett partigränsöverskridande stöd och genom dialog och kompromisser mellan representanterna i någon av kongressens två kammare. När politiska knutar inte har kunnat redas ut i kongressen har, i allmänhet, presidenten kunnat kliva in och förhandla med en motpart från motståndarpartiets ledarskap i något av husen. Så gjorde den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnson och den republikanske minoritetsledaren i senaten Everett Dirksen på 1960-talet, liksom den republikanske presidenten Ronald Reagan och den demokratiske talmannen Tip O’Neill på 1980-talet. Dessutom betraktade dessa män varandra som så trevligt sällskap att de återkommande drack whisky, åt middag eller spelade golf tillsammans.

Detta förhållningssätt tycks otänkbart i dagens politiska läge. Där är i stället relationen mellan den republikanske presidenten Donald Trump och den demokratiska talmannen Nancy Pelosi bottenfrusen. Parlamentariker från olika partier kan, även om de skulle vilja det, inte luncha med varandra av rädsla att i det politiska klimatet verka illojala mot sitt parti.

***

I Joe Bidens segertal i primärvalet i South Carolina refererade han till kampanjens officiella slogan Our best days still lie ahead. Talet innehöll också ett av hans favorituttalanden, att han kandiderar för att »restore the soul of our nation« efter de upprivande åren med Trump i Vita Huset. Är det görbart? Det får tiden utvisa. Det vi vet är att presidentvalet 2020 mer än något kommer att bli ett personval mellan Trump och Biden med klara identitetspolitiska förtecken och med partirepresentanter som huvudsakligen kommer att argumentera för väljarna att den andra sidan är farlig för nationens väl och ve, snarare än att argumentera för egen sak och agenda.

Oaktat vem som vinner väntar en ny tid i amerikansk politik efter valet 2020. Vinner Trump kommer Demokraternas val att satsa på mittenpolitikern Biden i stället för en vänsterpolitiker att rannsakas, och det för tillfället pausade ideologiska kriget återaktualiseras. Förlorar Trump väntar troligtvis ändå en politisk konflikt mellan falangerna inom Demokraterna om administrationens politiska program och om positionerna i partiets ledarskikt. Även för Republikanerna väntar i den situationen en tuff tid där partiet måste välja att antingen återvända till mitten eller fortsätta på den inslagna vägen av aggressiv populism och varaktig motsättning.

Valet 2020 är det viktigaste amerikanska valet i modern tid. Oavsett utgång kommer det att bli svårt att ena landet. USA är förändrat i grunden efter Trumps år vid makten, men har också på sätt och vis alltid sett ut som det gör i dag. Att USA är tudelat får vi dessvärre vänja oss vid.

Gustaf Reinfeldt är tidigare vice ordförande i FMSF och arbetar, tillsammans med Fredrik Reinfeldt, på boken »3 november 2020: Ödesvalet« om det stundande amerikanska presidentvalet.

@GustafReinfeldt

gustaf.reinfeldt@outlook.com

Fler artiklar av Gustaf Reinfeldt

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr