För nittio år sedan förutspådde John Maynard Keynes en framtid där slit, stress och långa arbetsdagar var ett minne blott. En framtid där avkoppling och fritid skulle finnas i överflöd.
I Economic Possibilities for our Grandchildren skriver han:
»Vi kommer att göra mer för oss själva än vad som är brukligt ens för de rika i dag, och vara glada över våra små plikter, uppgifter och rutiner. Därefter kommer vi att försöka bre brödet tunt över smöret för att fördela det arbete som finns kvar så vitt som möjligt. Tretimmarspass eller femton-
timmarsveckor kanske håller problemet på avstånd ett bra tag.«
Nåväl. Sedan skriften publicerades har vår produktivitet mångdubblats, i jämn takt med våra disponibla inkomster. Uppgifter som förr krävde tid och möda kan nu utföras av en lågprisdator. Det mesta har blivit billigare. De allra flesta i Sverige lever, åtminstone historiskt sett, i ett nästintill perverst välstånd.
Men femtontimmarsveckan – den logiska följden i Keynes ekvation – lyser med sin frånvaro.
De senaste tio åren har i stället antalet sjukskrivningar för arbetsrelaterad stress och utmattning skjutit i höjden. »Utmattningsepidemin«, som den kallas, verkar strunta i vårt blomstrande välstånd.
Nej, inte ens bland de bättre bemedlade verkar fritiden flöda. I Fokus (23/4) beskriver Anna Gullberg hur vardagen ter sig för kvinnliga toppchefer i Sverige:
»Blodtrycksmedicin och betablockerare är ett samtalsämne över ett glas vin, likväl som Brexit och Wahlgrens värld.«
Journalisten Adam Svanell tecknar en liknande bild i den självbiografiska boken Anonyma Prestationister. En bild av en hyfsat välbeställd man, i ett hyfsat välbeställt samhälle, som sviktar under sin egen strävsamhet.
Nog verkar Keynes ha gjort ett misstag när han skrev sin profetia. Han räknade inte med vår nästan kompulsiva tendens att undervärdera vår egen fritid.
Det sagda har aldrig framgått med så skrämmande tydlighet som när författaren Bronnie Ware summerade sin tid som palliativvårdare. I en bloggpost från 2009, med titeln Regrets of the Dying, skriver Ware:
»›Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt‹. Det här kom från varenda manlig patient som jag vårdade. De gick miste om barnens uppväxt och partnerns sällskap. Kvinnor talade också om den här ångern. Men eftersom de flesta var av en äldre generation hade få kvinnliga patienter varit försörjare. Alla män som jag vårdade ångrade djupt att de hade spenderat en så stor del av livet på karriärens löpband.«
För Wares patienter kom insikten för sent. Och Keynes profetia var kanske för tidig. Men sensmoralen är egentligen densamma. Hur mycket vi än har blir förvärvsarbetet alltjämt en kostnad – lika dyr som oumbärlig.
Fredrik Thorslund är jurist utbildad vid Uppsala universitet och arbetar med tryckfrihet.
@FredrikEmanuel
fredrik.thorslund@liberaldebatt.se