På djupet

Kapitalismen på nätet eroderar det liberala samhället

Text: Jonas Andersson Schwarz

Det nya informationssamhället har gett oss större frihet att välja och vraka mellan produkter än någonsin. Tror vi. Friedrich von Hayek skulle vända sig i graven om han såg Facebook och Googles mäktiga monopol. Det menar Jonas Andersson Schwarz, docent och vetenskaplig rådgivare på tankesmedjan Fores.

Mina döttrar ska få ärva mina databaser när jag dör.

Läs den meningen igen.

Hur sorgligt låter inte det påståendet! Tidens absurditet gör sig påmind.

Vi sägs vara individualister nuförtiden. Mediekonsumtionen är individualiserad. Det väntas av oss att vi väljer och vrakar. Men handlar det inte nästan alltid om att välja från en redan bestämd meny? Riktigt påtagligt blir detta i streamingtjänsternas förlovade land.

Prenumererar du på tillgång till ett stort moln, en centraliserad databas? För en verklig individualist är ett eget arkiv – som man själv kontrollerar och äger – att föredra. Häri ligger en principiellt viktig skillnad mellan en form av ekonomi och en annan, mellan liberala ideal kring egenmakt: Självhushåll och egen hantverksskicklighet kontra beroende av kollektiv infrastruktur.

Går vi tillbaka till poeten och filosofen Ralph Waldo Emerson och det självhushållningsideal som var rådande under modernitetens tidiga faser kan vi snabbt konstatera att vi i dagens komplexa överflöds- och brussamhälle sviker detta ideal. Dagens ideal tycks vara mycket mer cybernetiskt. Digitala ekosystem som Facebook skapar villkor för den kommunikativa sfären som blir väldigt formaliserade, då företagens tillämpningar av till exempel yttrandefrihet alltid är binära.

Här finns egentligen stora likheter med hur byråkrati har fungerat i alla tider. Om vi ser hur nätets inhägnader styrs genom förordningar och rådsförsamlingar blir skillnaden mellan nyliberal förvaltning och statssocialism kanske egentligen främst att sådana kollektivistiska beslut i det nyliberala systemet sker på så kallat marknadsmässiga villkor till skillnad från i sovjeter. Ofta handlar det nästan uteslutande om fjärrstyrning och stordrift. Inget av dessa alternativ är per automatik gynnsamma för politiskt liberala värden som personlig egenmakt och hållbar småskalig, kommunitär ekonomisk utveckling.

Vår tids stora kontrast är den mellan little data och big data; mellan friheten att själv bygga, hacka och koda och att utlämna sig till en centraliserad svart låda där en verklighetsfrånvänd kommitté bestämmer vad som är bäst för dig. Småskalig, konkret ekonomi (nyktert hushållande av resurser) kontra finansialiserad monopolistisk marknad (att vara ivägsvept av tidens virvel, uppe »i molnet«). Stark kontra svag individualism. Konkret autonomi kontra illusionen av autonomi. Oberoende och beroende. Ser man detta blir det uppenbart att vår tids dominerande ekonomiska liberalism i många avseenden är ett kollektivistiskt projekt, i konflikt med den politiska liberalismens ideal.*

***

I sitt avskedstal 1961 myntade USA:s dåvarande president Eisenhower begreppet »det militärindustriella komplexet«. Femtio år senare konsolideras internet till den centraliserade form vi vant oss vid det senaste decenniet, och den observation som mediefilosofen Marshall Mc-
Luhan gjorde redan på Eisenhowers tid realiseras: Människan lever nu bokstavligen i en »andra natur«, en tekniskt medierad kognitiv som villkorar hur hon orienterar sig till världen. Som i alla konstgjorda världar blir det helt centralt att granska vem som driver själva ekosystemet och vilka incitament som finns för själva upprätthållandet av denna »livets scen«.

I en tid där realityshower, sociala mediekonton och slaskjournalistik blivit centrala komponenter i ett pågående propaganda- och informationskrig, medan cirklarna sluter sig runt medborgarna där en handfull leverantörer upprätthåller deras kognitiva vardagstillvaro, är det tveklöst läge att prata om ett nöjesunderhållningsindustriellt komplex. Tre samtida exempel bland många andra:

Betaltjänsten Disney+, den senaste i trojkan av det fåtal streamingtjänster som leder marknaderna i USA och i många andra länder. Disney kan nu använda sina omfattande upphovsrätter för att strypa tillgången till mängder av historiskt material utanför sin, och enbart sin, betaltjänst.

Amazons planerade köp av världens största biografkedja AMC Theaters. Detta skulle innebära en återgång till situationen före 1948, då USA:s högsta domstol i det så kallade Paramount-fallet satte stopp för det som benämns som vertikala monopol och filmstudiorna kom att förbjudas från att styra distributionen. Vertikala monopol har nu återigen möjliggjorts efter att det amerikanska justitiedepartmentet i november 2019 strök
Paramount-förordningen. »Vem bryr sig om filmstudior äger biografer? Med streaming så kan ju konsumenter ändå se filmer när som helst, var som helst«, menade Trumps utsedde konkurrenschef Makan Delrahim.

Den nya strategin för Sveriges stolthet Spotify, att knyta det i dag öppna ekosystemet för podcasting till sin egna stängda plattform.

Det är lätt att måla upp dagens situation som en skön ny värld av närmast oändliga valmöjligheter. Men skrapar man på ytan ser vi ett motsägelsefullt historiskt tillstånd som borde oroa vilken liberal som helst. En ordning av korporatistisk natur där en handfull gigantiska tjänsteleverantörer disponerar marknaden, och där små kultur- och medieaktörer får allt svårare att överleva.

***

Som medie- och kommunikationsvetare intresserar jag mig för hur medborgare tillåts disponera sin fria tid och vilken frihet som ges dem inom det nöjesunderhållningsindustriella komplexet. Att utforska dessa dimensioner och försöka sätta dem i ett historiskt adekvat sammanhang är något som i omkring hundra års tid har sysselsatt kultursociologiska tänkare.

Låt oss zooma in på skärningspunkten mellan de tekniska infrastrukturer som har direkt monopolistiska drag och enskilda personers frihetsgrad. Paradoxalt nog kan det framstå som att valfriheten ökar tack vare den infrastruktur som internets nya jättar har etablerat. När Google har »allt« blir det onekligen enkelt och smidigt att söka på Google för »allt«. Men Google är ett undantag; de har lyckats manövrera en rättslig situation där de inte behöver ha rättigheterna för det de indexerar och tillhandahåller i sina tjänster. Innehållstjänsternas affärsmodell däremot, baseras i stället på att tillhandahålla innehåll som är reglerat genom upphovsrättshyresavtal.

Vad är vår tids kulturella signum? Vi må, som mediepublik betraktat, framstå som en mer heterogen samling personer än kanske någonsin tidigare i historien – redan i detta lilla land har vi fickor av folkpartistiska dödsmetallälskare, genusmedvetna välfärdsnostalgiker och puritanska yogafanatiker. Men oavsett livsstil delar vi alla tveklöst de medietekniska villkoren: Väldigt många använder Netflix, Spotify och andra strömmande medieleverantörer, liksom sociala medieplattformar som Facebook. I praktiken alla använder ständigt digitala apparater som drivs av antingen Apple eller Google, där tjänster som BankID på kort tid blivit ett tekniskt obligatorium för att utöva sitt medborgarskap och fungera som en ekonomisk individ. Populära appar, plattformar och tjänster av det här slaget har alla blivit systemkritiska komponenter i det större ekosystemet, och – sett utifrån användarens horisont – omistliga alternativ för att över huvud taget delta i kultur och vardagsliv.

Är det här problematiskt ur en liberal synvinkel? Jag menar det. Inom forskningen pekar vi på hur företagen får en infrastrukturell roll; de etablerar mycket medvetet (om inte alltid de jurede facto) faktiska branschstandarder för kommunikation. Företagens mål är att tillhandahålla tjänster som blir så inbäddade – och därmed omistliga – i användarnas vardag som möjligt. Det är i dag mycket svårt som samhällsmedborgare att inte använda sig av Googles tjänster. Äger du en Androidtelefon är det direkt omöjligt.

Men inte bara ur monopolkritisk synvinkel är detta beklagligt. Det är också problematiskt ur en säkerhetspolitisk synvinkel; eftersom hela samhällen lägger »alla ägg i samma korg«. Vad skulle hända om någon av dessa tjänsteleverantörer gick omkull eller köptes upp av ett större konglomerat – med säte i ett helt annat geopolitiskt block? Något som inte alls är särskilt svårt att föreställa sig längre.

Den medietekniska verkligheten är med andra ord den fond mot vilken betydande delar av vårt vardagsliv och vår fritid utspelar sig. Den utgör ett materiellt och ekonomiskt villkor, och tillblivelsen såväl som upprätthållandet av denna verklighet är något som är både ekonomiskt och politiskt villkorat. Här finns en rad motsättningar och motsägelser, många av dem oerhört spännande, inte minst då dessa infrastrukturella jättar ofta har uttalat universalistiska (rentav totalitära?) ambitioner:

Google: Att organisera all världens samlade kunskap.

Apple: Att ge dig all musik, film, underhållning du behöver.

Facebook: Att knyta ihop hela världen och göra den mer gemensam.

Jag ser ett akut behov av en mer systemkritisk reflektion över vad som egentligen är liberalt i det avseendet.

***

Det var kanske inte bara jag som kände uppgivenhet när en av våra moderata Europaparlamentariker, Arba Kokalari, i anslutning till en paneldebatt om den digitala plattformsekonomin valde att påtala vikten av att minimera statlig reglering. Kokalari hade verkligen inte förstått de globala nätjättarna och den systematik med vilken den globala kapitalismen i dag fungerar.

I Kokalaris världsbild, som var skrämmande 1900-talsmässig, är det nämligen stater som reglerar företag. Kokalari hade inte förstått att den stora regleringspolitiska utmaningen sedan länge handlar om problematiken när enskilda företag blir så systembärande att det är de som reglerar världen. Företag som Amazon och Facebook är själva marknadsplatsen, och ombord på dessa företags domäner tillämpar de sina egna, interna rättssystem som de mindre marknadsaktörerna inte har något annat val än att rätta sig efter.

Detta sätter sin prägel på sättet vi numer utbildar inom kritisk medie- och kulturforskning. Det finns en sorts nattstånden 1900-talsbaserad konservativ kritik mot mitt ämne (och mitt lärosäte i synnerhet) där forskarna och teorierna antas vara tungrott marxistiska. Det är för det första en helt felaktig, alldeles för svepande och oinsatt bild av kulturvetenskapen. För det andra är det en bild som är kvar i en sorts 1950-talets vetenskapsteori och samhällsfilosofi där »staten« per definition är antiliberal och »företag« definitionsmässigt alltid är liberalt gynnsamma aktörer. Detta menar jag är en missriktad världsbild, inte särskilt observant på samtiden och slapp i sin obenägenhet att sätta sig in i sakernas tillstånd. Tillåts denna konservativa och blindgångarmässiga syn på den globala internetkapitalismen omsättas i faktiskt reglering och policy riskerar den att bli fullständigt förödande.

En handfull företag och konsortium har blivit så stora att de reglerar världen. De har makt och maktanspråk som liknar de som stater har – och hotar, i egenskap av detta, en rad friheter; förmodligen i första hand marknadsfriheterna i högre grad än de individuella, medborgerliga fri- och rättigheterna. De senare fri- och rättigheterna skyddas, så att säga, av plattformsjättarnas rädsla för att tappa förtroende och legitimitet bland medborgare och konsumenter, medan fria marknader redan sedan länge är överspelade. I varje fall i USA – där lejonparten av de infrastrukturella aktörer som är relevanta för oss i Sverige har sitt säte. Där har den tongivande juristen Robert Borks tolkning av konkurrensrätten varit rådande i 40 år, kortfattat rör det sig om en så formalistisk tolkning av upplevt »konsument-
värde« att gigantiska monopolister som Wal-Mart och Amazon har tillåtits växa eftersom konsumentpriset nominellt ändå tycks ha legat stilla, rentav sjunkit. Vad man helt bortser från är dock bland annat monopsoni; hur samma aktörer pressar lönebildningen och leverantörspriserna för att hålla nere detta heliga konsumentpris. Borks tolkning har varit policy så pass länge att konsolideringen av ekonomin, koncentrationen av marknadsdominans, och således det ineffektiva uttaget av ickeproduktiv vinstmarginal nu är större än någonsin i kapitalismens digra historia; flera ekonomer (såsom Tyler Cowen) menar att vi i detta sekel egentligen sett betydande ekonomisk avmattning, stagnation rentav.

Förmodligen skulle även de gamla nyliberalerna – Ronald Coase, Friedrich von Hayek och andra – hosta rossligt och yrvaket notera detta om vi lät dessa herrar återvända från den stilla gravens stoft. Dammar vi av de gamla nyliberala teorierna från Mont Pelerin-sällskapet, bör vi se dem som en uppsättning ideologiska grundpremisser som sprungna ur en historiskt situerad impuls: Det ansågs av Mont Pelerin-tänkarna nödvändigt att stävja de tendenser mot centraliserad administration som 1900-talets ökade samhällskomplexitet, den ryska sovjetiska imperialismen och folkmassornas rop på socialisering av ekonomin krävde, För dessa herrar var antipatierna mot socialistisk planering förlamande starka. It was personal!

***

Låt oss återgå till vårt fokus på underhållning, kognitiv kapitalism, medier och kommunikation. Helt centralt för att förstå den kognitiva kapitalismen är distinktionen mellan samhällen kännetecknade av materiellt underskott kontra samhällen kännetecknade av överflöd. Den första typen av samhälle såg en medborgerlig identitet präglad av upplevelsen av uppoffring, vanligt även i Sverige före andra världskriget. Den andra typen definieras i stället av en identitet där medborgaren upplever sig förtjäna endast det bästa. Politiker, tjänstemän och företrädare för de medborgerliga stödsystemen väntas lystra till hennes klagorop. The customer is always right!

Mediehistoriker som Fred Turner, Thomas Frank och Paddy Scannell har skrivit om hur 1950-talet utgör en vattendelare beträffande teorier om kulturens och mediernas roll i samhället. Det kommersiella överflöd som plötsligt möjliggjordes – först i Nordamerika, kort därefter i Väst- och Nordeuropa – kom att ge frågan »Hur ska jag leva mitt liv?« större relevans än frågan »Kommer jag att leva?«. Livsstilsval blev för första gången i mänsklighetens historia en fråga som upptog människors tid. Här förflyttades kulturens politiska tyngdpunkt till mer subtila frågor om etik, menar Scannell, snarare än skriande moralfrågor om simpel överlevnad.

Jag menar att vi lever i ett sorts inverterat spänningsförhållande jämfört med det som fanns vid efterkrigstiden: Marknadsliberalismen »vann« i så måtto att det som Coase och Hayek argumenterade för blev normaltillståndet för de centrala aktörerna i den globala ekonomiska världsordningen från 1970-talet och framåt.
Hayeks grundproblematik rör centralplanerad ekonomi kontra den distribuerade agens som »fria marknader« idealiskt sett uppbär. I stort sett alla skildringar av Hayeks gärning fokuserar på just den kungsväg till elände (road to serfdom) som han identifierar med alla former av centralstyrning och centraliserad administration.

Det pikanta med vår tids internet är att denna teknokratiska återcentralisering samtidigt möjliggör en sorts formell marknadsfrihet, och på så vis behåller »det bästa av båda världar« för den imperialistiskt lagde: här är äntligen ett system som kan bibehålla turbulent marknadsekonomi ombord på plattformarna, allsköns utbyten som äger rum på digitala ytor som tillsammans bidrar till att höja både BNP och investerares vinster, men likväl ett system där staten samtidigt kan upprätthålla en teknokratisk form av övervakning och kontroll, eftersom alla dessa transaktioner blir observerbara. Centralmaktens behov av riskminimerande kontroll – »kriget mot terrorismen« är det narrativ framför alla andra genom vilket övervakningssamhället kommit att legitimeras – kan samsas med den nyliberala ideologins krav på gynnsamma villkor för investeringsvilliga kapitalister och marknader.

Till slut hamnar vi här, mitt i en pandemikris som återigen tvingar många att fråga sig »Kommer jag att leva?«. En situation som borde mana till introspektion och lyhört självförverkligande. I stället börjar den globala kapitalismens mäktigaste aktörer och många av dess undersåtar redan ställa krav på att samhället ska framhärda som förut, till varje pris.  Frågan dessa kognitiva häxmästare låter sina subjekt ställa lyder inte längre »Hur ska jag leva mitt liv?« utan »Hur ska jag bli tillfredsställd?«. Det är inte värdigt en liberal demokrati.

Jonas Andersson Schwarz är docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola och vetenskaplig rådgivare för programområdet Digitala samhället på tankesmedjan Fores.

@jonastics

jonas.andersson.schwarz@sh.se

Fler artiklar av Jonas Andersson Schwarz

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr