Iskanten
av Den Svenska björnstammen
Våra inspelningar, 2019
»…människor som undrar, vad tänker du på när du blundar?« sjunger Den svenska björnstammen i låten Lämnar. På skivan Iskanten, som släpptes förra året, lockar Björnstammen ogenerat lyssnaren att stanna upp och tänka på sina egna erfarenheter och hemligheter. Den svenska björnstammens musik tydliggör kanske mer än någon annan att lyssnaren lägger in sig själv i tolkningen av texter och musik. Därför är det nästan för intimt att skriva om min egen tolkning av skivan – en sorglig skiva; den handlar om ensamhet och självuppoffring.
Titelspåret Iskanten skapar en tydlig inre bild. En iskant är ömtålig, kall och livsfarlig. Raden »Det finns ingen hand att hålla här. Jag vet var du är, men jag vågar inte gå där« är hjärtskärande, och inget låter väl lika ensligt som den ensamma fiolen i bakgrunden.
Singeln När jag blundar vill jag va nån annan ger en liknande effekt. Språket är barnsligt enkelt och känslan av självuppoffring stark: »Jag sa: jag ställer inga krav och så blundar jag för ansvar«.
Men det är mer än texterna som gör skivan lätt att känna igen sig i. Av alla instrument som finns är sångröstens kraft den allra svåraste att värja sig mot. En röst har en tydlig avsändare, det är omöjligt att inte tänka på personen bakom. När fem sångare byter av varandra, ofta flera gånger under samma låt, kommer lyssnaren oundvikligen att identifiera sig med minst en av dem.
Samma sak gäller musiken, som ständigt blandar elektroniska och akustiska ljud – det finns något för alla. Ibland blir det förstås för mycket av de kreativa idéerna, som i Bara skog och Den goda viljan. Viljan att hela tiden göra nya saker gör att de ibland lämnar de enkla och nakna uttryck som träffar rakt i hjärtat.
Beröra lyckas de dock med i Aldrig fri från skolgården. Låten inleds med en melodi som kan misstas för gladlynt, men de sätter ord på något som vi nog alla har funderat över: »Det jag flydde från då, dyker upp var jag än går. Om jag ska släppa alla krav måste jag fly från allt jag har«. För vad gör oss egentligen till människor, om inte de inre demoner vi kämpat med sedan skolåren?
Ett värdigt avslut på en värdig skiva blir låten Peace & love, all above och allt det andra. Den lekfulla inledningen försäkrar lyssnaren om att bandet inte tar sig själva på för stort allvar. Detsamma gäller den frikostiga blandningen av svenska och engelska uttryck och outrot, avslutningen, som påminner om ett rymdskepp på flykt. Men när suset från rymdskeppet övergår i bräckliga toner förändras känslan av flykt till ett Nangijala-likt löfte om hopp. Känslan som dröjer kvar efter skivan blir därför inte den melankoli som präglar Iskanten i övrigt.
Det är vackert att våga skriva en intim och sorglig skiva som Iskanten. Det är ännu vackrare att avsluta den hoppfullt.
Eva Forslund är nationalekonom.
eva.forslund@yahoo.com