Till minne

Johannes Åman behövde inte synas för att verka

Text: Matilda Molander

Foto: Magnus Bergström

Liberal Debatts före detta styrelseledamot tillika Dagens Nyheters före detta politiska redaktör, Johannes Åman, har gått ur tiden. LD:s chefredaktör Matilda Molander minns en liberal som hade rödpennan som samhällsverktyg.

En dag för snart fem år sedan fick jag ett mail från en man som hette Johannes Åman och påstod att han var politisk redaktör för Dagens Nyheter. Jag trodde först att det var något slags dåligt skämt. Främst för att jag inte förstod varför DN:s politiska redaktör skulle vilja prata med mig, men också för att jag aldrig hade hört talas om någon Johannes Åman.

En kontroll på DN:s hemsida bekräftade att Johannes Åman mycket riktigt var den han utgav sig för att vara. Han hade dock inte skrivit så många texter sedan han blev redaktör. Lite förvånande, jag som hade tänkt att den politiska redaktören på DN skulle ta mycket plats i debatten.

Men, man måste inte synas för att verka.

Och, skulle det visa sig, jag visste egentligen mycket väl vem han var. Han var DN:s ledarsida.

Han var först på plats på morgonen, och sist att gå på kvällen. Han läste, och läste igen. Skrev ut på papper, och läste texten en gång till. Med rödpennan som ständig medredaktör. ”Har du verkligen täckning för det här?”, ”Flytta kommatecknet dit så ändrar du tyngdpunkten i meningen”, ”Jag tycker nog ändå att det ska vara en punkt där”. Han var noggrann, mycket noggrann.

En noggrannhet som kom sig av en respekt för orden, av en respekt för deras makt. Av en respekt för ledarredaktionens inflytande. Så publicerades det inte heller ett kommatecken på Dagens Nyheters ledarsida som han inte hade godkänt.

När jag första gången träffade Johannes Åman så förklarade han att han brukade dela in ledarskribenter i två kategorier; de som drivs av att framföra en åsikt, och de som drivs av att undersöka frågors komplexitet. Han lade ingen värdering i kategorierna, utan menade tvärtom att det är viktigt att ha båda två för att få en bra redaktion.

Sig själv placerade han dock i den senare.

För omsorgen om orden handlade inte bara om att det skulle vara korrekt, utan också om att det skulle vara rättvisande. Inte förenklingar och lösa boliner, utan med grepp om frågors komplexitet.

Varje morgon satt redaktionen i gott och väl en timme och diskuterade vad som skulle stå i morgondagens tidning. Johannes Åman ledde mötet men pratade mycket lite, han ville höra allas förslag innan han bestämde sig.

Hans sätt att arbeta var som en protest mot polarisering och enkla poänger, även om han nog inte såg det så själv. Han var liksom inte intresserad av enkla poänger. Inte intresserad av förlöjliganden eller personangrepp. Han var intresserad av att finna svaret på samhällets komplexa frågor.

Så tyckte han heller inte om House of Cards, tyckte att skildringen av de kallhamrade politikernas intrigerande varken var realistisk eller intressant, ”det är ju dragkampen mellan maktspelet och viljan att göra världen bättre som gör politik spännande”.

Men det som gjorde Johannes Åman unik var inte främst hans skarpa intellekt, noggrannhet och sinne för komplexitet. Det var hans vänlighet. Varje eftermiddag sågade han texten jag skrivit, och varje gång lyckades han göra det utan att såra en ung och oerfaren skribent. I stället gjorde han det på ett sätt så att jag varje dag kände att jag blev lite bättre. ”Han lärde mig allt jag kan”, är en ganska sanningsenlig beskrivning.

En, i ordets allra bästa bemärkelse, sällsam person.

För Liberal Debatt var han en vänlig, noggrann och skarp styrelseledamot.

Jag kommer alltid att minnas honom med stor värme och respekt.

 

Matilda Molander är chefredaktör för Liberal Debatt, politisk redaktör för Vestmanlands Läns Tidning och tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter.

Fler artiklar av Matilda Molander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr