Allt fler röster höjs för en stark stat som pekar med hela handen. En stat som agerar är det som räknas, såväl bland Trumpanhängare som klimatkämpar. »Fler poliser och slopad straffrabatt!« ropar man till både höger och vänster. Och i klimatfrågan kräver även näringslivet, självaste kapitalet, ökat statligt ledarskap. Ja, starka incitament och långsiktiga spelregler behövs för att kunna ställa om till hållbara affärsmodeller i klimatkollapsens era.
Kanske är det med rätta staten har blivit så populär. På många sätt är den möjligen viktigare nu än på länge. De utmaningar samhället står inför i dag är svårgripbara och stora. I allt från säkerhet, integritet och global uppvärmning längtar vi efter dess samlande kraft och förmåga att skydda oss från andra (och kanske lite från oss själva).
Särskilt förståeligt är det att just kapitalet skriker efter en starkare stat. Det älskar förutsägbarhet och behöver få veta åt vilket håll framtiden barkar. Med ny teknik och brinnande klimatkris är det enda som är säkert med framtidens kapitalism att den kommer att se väldigt annorlunda ut än den vi känner till i dag. Kapitalismen står vid lite av ett vägskäl, och staten har ett gyllene tillfälle att leda in den på nya banor.
Behovet av en ny sorts kapitalism är stort. Ur klimatsynpunkt akut. Men likväl är det riskfyllt att börja skriva om den fria marknadens spelregler. Anti-liberala krafter kommer att se det som en chans att vara med och göra ekonomin mer tvingande och mindre rättvis.
Saken kompliceras ytterligare av att den nya kapitalismen lär behöva en stat som spelar en aktiv roll i ekonomin – hushållandet med knappa resurser – på ett helt annat sätt än tidigare. När planetära gränser inkorporeras i marknader kommer politiken direkt och indirekt att tvingas vara med och svara på frågor som de senaste decennierna har varit enklare att ignorera. Hur mycket har vi rätt att förbruka eller förorena? Hur ser »det goda livet« ut? Hur lever, arbetar, konsumerar och, ja, umgås människan i framtidens samhälle?
Det kommer att bli en utmaning för staten att vara med och utforma spelreglerna för den nya kapitalismen. När gammalt ska ersättas med nytt kommer det att finnas mer än en spelare som vill vara med och bestämma över människors förutsättningar att forma sina liv. Att sätta gränser utan att vara begränsande är en utmaning i sig, liksom att hushålla med resurser utan att falla för lockelsen att i större utsträckning planera ekonomin. Desto viktigare för liberalen att ha ett finger med i spelet.
Elias Höckerfelt