Jobbet är livet! Dessutom ska det vara meningsfullt, roligt och välbetalt. Om man ännu inte hittat sin egen stig i arbetsmarknadsdjungeln är det ett perfekt tillfälle att skriva upp sig på en »hitta din ikigai«-kurs eller anlita en livscoach för att välja »rätt«. Det verkar finns något för alla där ute. De millennials som ska driva ekonomin framåt de kommande decennierna står inför en möjligheternas framtid.
Skulle de, trots att de hittat sig själva i Sydostasien, mot all förmodan få ett tråkigt jobb gäller det att snabbt rycka upp sig och leta vidare. Det är inget annat än en »dålig matchning«. Eller så beror det möjligtvis på att man själv har »fel inställning«. Per automatik blir det då också »fel inställning« att vilja jobba mindre. Kanske är det därför vi svenskar fortsätter att slita lika mycket som på 1980-talet, trots att vi blir mer produktiva för varje år. Och liberaler, ja i stället för att argumentera för att människor som hinner fler arbetsuppgifter på kortare tid som tack ska få mer fri tid, så har de senaste decennierna präglats av en manisk implementering av arbetslinjen: Hela Sverige jobbar! Upp i ottan, inget trams! Jobba, jobba, jobba!
Ironin över samtiden till trots, den meningsskapande synen på arbete bådar gott för framtiden på flera sätt. Dels är det fantastiskt att fler och fler satsar på ett jobb som just de stimuleras av. Dels kan man bara föreställa sig hur god kapitalismen kommer att bli när alla värderingsstyrda människor börjar att skapa värderingsstyrda företag kors och tvärs!
Visst finns det också risker. I den mån människor bestämt att arbete ska vara självförverkligande blir det också svårare att tala om balans mellan jobb och fritid. När jobb går ut på att upptäcka och utveckla sina passioner blir det lätt att även fritidssysslan reduceras till en resurs för produktivt arbete. Men allt kan inte vara både nytta och nöje, för med vissa hobbyer är det onödigheten själv som utgör charmen.
Friheten att välja och vraka på arbetsmarknaden gäller dock långt ifrån alla. När det kommer till kritan har många människor inte större frihet än att de kan välja mellan ett tråkigt och ett halvtråkigt jobb. För dessa är uppmaningarna att känna ett högre syfte när väckarklockan ringer snarast att betrakta som en förolämpning. För de allra längst ner har gigekonomin blivit en realitet. Här handlar det inte om att ha tråkigt eller inte, utan om att trampa fortare utan säkerhet, att aldrig bli sjuk.
Samtidigt finns det många människor som skulle kunna känna mening på jobbet, men inte ges möjligheten. Många anställda inom vården vittnar om dagar styrda i minuter och sekunder, där de förväntas fungera som mänskliga robotar, berövade möjligheten att ta ansvar och agera i enlighet med sin kunskap.
När staten och kapitalet susar vidare är det en tudelad skara människor som ska samsas vid pedalerna. Deras val och syn på arbete är vad som kommer att forma framtidens kapitalism. Uppmaningarna om meningsfullhet till trots kommer nog inte alla att ha lika skoj på jobbet.
Elias Höckerfelt