De lever utan uppehållstillstånd. Vissa har sökt asyl och fått avslag. Andra har fått visum för att arbeta, studera eller besöka landet som turist men stannat kvar efter att det gått ut. Många har aldrig haft något tillstånd över huvud taget, och lever helt under myndigheternas radar. De har vitt skilda bakgrunder, historier och skäl till att migrera. Vad de har gemensamt är att de befinner sig i Sverige utan tillåtelse. De är skuggsamhällets invånare.
Skuggsamhället är flyktigt till sin natur. Det är svårt att mäta och svårt att avgränsa. Människorna i skuggsamhället syns sällan i sin egen rätt, och kunskapen om dem är fragmentarisk. De bästa uppskattningar som finns av storleken på den grupp av människor som lever under jorden är sällan annat än grova gissningar.
I Vi, skuggorna tecknar Elinor Torp en bild av dem som lever i skuggan av det svenska samhället. Den utländska arbetskraft som jobbar svart, utan personnummer, ibland helt utan identitet. Det är en tragisk skildring av de mest utsatta på den svenska arbetsmarknaden. Bokens styrka ligger i skildringen av enskilda personer och familjer som lever i utsatta situationer (om än i väl uppstyckad prosa). Vi får följa Aura, Lesther och Jorge som hankar sig fram i Sverige genom att stapla otrygga anställningar på varandra. Vi får lära känna Wilder och hans konflikter med arbetsgivare.
***
De personliga öden Torp återger är gripande och ofta sorgliga. Tyvärr får man inte med sig mycket mer än just de enskilda personernas historia. Berättelsen är helt svartvit, konflikterna är schablonartade, de större sammanhangen saknas nästan helt. Det finns exploaterade arbetare, utsugande kapitalister, besvikna myndighetsanställda och naiva politiker.
Nyanserna kastas överbord. Invändningarna göms undan. När en arbetsgivare frias från brott lägger boken rejält med utrymme på att låta personer förklara varför domen är felaktig. Det är synd på ett så viktigt ämne, särskilt i de delar som blir rent missvisande.
Torp skriver om 66 miljarder i skattefusk, men nämner inte att det gäller en uppskattning från 2007 – som dessutom täcker allt svartarbete och inte bara utländsk arbetskraft. Hon listar en politisk utveckling som går i fel riktning men glömmer varje insats som gjorts för att motverka skuggsamhället. I sin tidslinje över migrations- och arbetsmarknadspolitikens utveckling framställer hon det som att naiva politiker mellan 2007 och 2017 bara fattade beslut som fick skuggsamhället att växa, för att sedan inse sitt misstag och börja skärpa reglerna igen.
Exempel som utmanar Torps tes utelämnas och någon vidare diskussion förekommer aldrig i boken. Den avskaffade arbetsmarknadsprövningen för arbetskraftsinvandring 2008 lyfts flera gånger som en reform som stärkt skuggsamhället, däremot nämns inte ens de skärpningar som genomfördes av samma system 2011–2014. Den slopade revisionsplikten för mindre aktiebolag nämns, men inte att personalliggare infördes och utökades redan under Alliansens tid. Torp är så fäst vid sitt narrativ att hon glömmer varje reform som skulle kunna leda till en annan slutsats än den hon redan har bestämt sig för.
Inte heller diskuterar Torp några positiva sidor med reformerna hon ogillar – eller några negativa effekter av reformerna hon vill se. När det blir lättare att söka F-skattsedel beskriver Torp det som att »det blir enklare för företag att smita från ansvar genom att tvinga anställda att starta eget«, varken mer eller mindre. Att de flesta företagare är hederliga personer som försörjer sig själva, inte sällan med verksamhet de brinner för, verkar inte relevant att nämna. Att personalliggare ofta kostar mer än de smakar finns inte med. Som grädde på moset knyter hon alla reformer hon ogillar till Rakhmat Akilov och hans terrordåd på Drottninggatan, som i sin tur får symbolisera hela skuggsamhället.
En så svartvit bild är mer fördummande än klargörande. Som politiskt inlägg går det inte att ta boken på något större allvar.
***
Den politiska och samhälleliga utveckling som Torp målar upp över tid pekar åt ett håll: svartarbetet växer, utanförskapet blir större, det är de naiva politikernas fel.
Med avslöjanden om identitetsfusk, slapp hantering av samordningsnummer och förfalskade arbetstillstånd i bakhuvudet är det lätt att dras med i Torps beskrivning av verkligheten. Problemet med den bild som Torp målar upp som sanning är att den inte stämmer. Visst har Torp rätt i att öppenheten mot andra länder har ökat. Sedan det svenska EU-inträdet 1995 och utvidgningarna av unionen 2004 och 2008 har fler tillgång till Sverige som arbetsmarknad. Fler länder har också fått viseringsfrihet mot EU. Inte minst har fler personer sökt asyl, vilket med all säkerhet innebär att fler migranter har stannat i Sverige efter avslag – även om siffror saknas på vilken omfattning det rör sig om.
Men det är inte hela bilden. Skuggsamhället som ekonomiskt fenomen har inte vuxit. Skatteverket sammanställde 2014 de olika sätt som använts för att beräkna de svarta inkomsternas andel av BNP sedan 1970. I skattningar för 1970 bedömdes de svarta inkomsterna i hushållssektorn (baserade på resultat från nationalräkenskaperna och inkomststatistiken) vara mellan sex och tio procent, för att sjunka med mer än två procentenheter under 1970-talet. Det var då Gunnar Myrdal skrev att dåliga lagar gjorde oss till ett »folk av fifflare«. I samband med skattereformen 1990–91 bedömdes de svarta inkomsterna till under fem procent, och i beräkningar från hösten 2013 var de närmare två procent. I januari 2020 uppskattade Skatteverket att det medvetna köpet av svarta tjänster minskat från 11 till 3 miljarder 2005–2019. Metoderna har skilt sig över tid, så man ska inte dra för stora växlar på de exakta siffrorna, men det står klart att svartarbetet har minskat enormt.
Andra pekar på samma sak. Få har studerat de svarta marknadernas omfattning så mycket som Friedrich Schneider, professor i ekonomi vid Johannes Kepler-universitetet i Linz, Österrike. Han har mätt och beräknat skuggekonomins omfattning som andel av BNP i EU:s 28 medlemsstater med samma metod 2003–2019 (vilket ger bättre jämförbarhet över tid än Skatteverkets sammanställning av olika metoder). Schneider understryker att det svåraste att veta säkert är hur siffrorna ska viktas, men utvecklingen över tid kan man veta: i samtliga länder har andelen svartarbete minskat.
I dag har vi ett utanförskap som ser annorlunda ut. Skuggsamhället med invandrare som är arbetslösa eller har otrygga anställningar är någonting annat än fiffelsamhället på 1970-talet. De ekonomiska fundamenten skiljer sig däremot inte åt. Nu som då är det som skapar fiffel, otrygghet och svartarbete dåliga lagar och höga skatter.
Det är viktigt att förstå varför svarta marknader uppstår. Vilka är drivkrafterna för personer som deltar i dem? I ett projekt som genomfördes 2018–2019 av Lithuanian Free Market Institute (som jag själv medverkade i) undersöktes vad som driver människor till att arbeta svart i sex europeiska länder: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Sverige och Tjeckien. Det är den första studien som kvantitativt inte bara uppskattar omfattningen av den svarta marknaden utan också dess drivkrafter. I samtliga undersökta länder är den största drivkraften att skatterna är för höga. Sverige sticker ut i två bemärkelser: att få jobbar svart, och att en av de största drivkrafterna till svartarbete är byråkrati och strikta regler som gör det svårt att anställa människor lagligt.
Svenska regler gör det inte bara svårt utan rent olagligt att anställa flera av de personer Elinor Torp beskriver i sin bok. Svart och olagligt arbete är enda vägen fram för dem – vilket naturligtvis skapar otrygghet. Att höga skatter, krånglande myndigheter och hårda regler skulle kunna vara ett problem är ett perspektiv som helt saknas i Vi, skuggorna.
***
Personer som fått avslag men ändå stannar kvar i Sverige, hamnar i ett skuggsamhälle med varierande grad av rättslöshet, skydd och ekonomiska förutsättningar. Det innebär så klart en otrygg situation, som kan leda till grovt utnyttjande på arbetsmarknaden och rädsla för polis och myndigheter, en grogrund för kriminalitet och otrygghet för omgivningen
I boken Svart notis (Atlas, 2008), som med all säkerhet varit en förlaga för Elinor Torp, beskriver Stina Blomgren människorna som arbetar i Sverige utan uppehållstillstånd och vad det gör med dem och samhället. I stället för Torps svartvita berättelse är Blomgrens bok präglad av gråskalor och svåra avvägningar. I en slutrapport från en FN-kommission om internationell migration som Blomgren citerar, står det skrivet: »… att resa in i ett land i strid mot landets migrationslagar berövar inte migranterna deras grundläggande mänskliga rättigheter, inte heller påverkar det staternas ansvar att skydda irreguljära migranter.« Det är fina ord som inte efterlevs i en verklighet där tillståndslösa personer hamnar i ett enormt underläge mot sina arbetsgivare. Det är svårt att hävda sig om man inte har rätt att arbeta.
Blomgren låtsas inte som att det finns några enkla lösningar, utan låter både fackförbund och politiker som svängt i sin syn på svåra frågor komma till tals och presentera flera olika sidor av verkligheten. Även i Blomgrens bok är otryggheten den röda tråden, en otrygghet som sträcker sig långt bortom arbetsplatsen: När Juliet, en av personerna som beskrivs i boken, försvinner larmar ingen av hennes vänner polisen, av rädsla för att hon ska utvisas. Det visar sig sedan att hon har mördats, troligen av sin pojkvän.
***
Torps bok avslutas med att hon får som hon vill, på sätt och vis. Myndigheterna får de muskler Torp efterfrågar, och staten slår fast att Aura, Lesther och Jorge ska utvisas. Att de hellre vill leva och arbeta i Sverige har ingen betydelse. De hårdare kontrollerna för att motverka missbruk som boken efterfrågar handlar naturligtvis mer om att skydda Sveriges arbetsmarknad från utsatta människor än om att skydda utsatta människor från svåra situationer.
Finns det andra vägar? Reglerad invandring bygger naturligtvis på att uppehållstillstånd är förutsägbara och, just, reglerade. Men det finns starka skäl att vara öppen för vissa, tillfälliga undantag.
Det finns gott om empirisk kunskap kring hur brottslighet sjunker, engagemang i lokalsamhället ökar och integrationen blir bättre bara av att få laglig status. Paolo Pinotti har i American Economic Review visat att risken för att en invandrare ägnade sig åt kriminalitet minskade med mer än hälften av att få ett uppehållstillstånd jämfört med att vara tillståndslös. Andra forskare har visat att legalisering av tidigare illegala invandrare innebar betydande ökningar i skatteintäkter – en inte helt förvånande effekt av att tillåta beskattade inkomster.
Effekterna blir desto viktigare när gruppen är relativt stor – som i Sverige. Att stora grupper människor lever i skuggan av det svenska välståndet är skadligt för hela samhället, liksom för individerna själva. Att hantera problemet med storskaliga uppsökanden och utvisningar vore kostsamt och krävande. Skälen är starka att ge en laglig väg ut ur skuggan för dem som redan befinner sig i Sverige.
Caspian Rehbinder är arbetsmarknadsansvarig på Timbro och rektor för Stureakademin.
@crehbinder
caspian.rehbinder@timbro.se