2,2 miljarder människor kommer att dö inom de närmsta tre decennierna. De allra flesta har ett Facebook-konto eller en profil på en motsvarande plattform. I frågan om vad som händer med all information vi lagrat på nätet blir tankarna på vad som händer efter döden ytterst konkreta. Det vet Carl Öhman, doktorand vid Oxford Internet Institute som forskar på var datan som finns om oss tar vägen när vi dör. På djupets Elias Collin träffade Öhman för ett digitalt samtal om döden, ekonomi och vårt ansvar gentemot kommande och tidigare generationer.
Universitetet i Oxford är ett av de äldsta och mest prestigefyllda i världen. Den som har sett bilder på de olika collegen som utgör universitet blir ofta imponerad av arkitekturen hos det nära tusen år gamla universitetet. Trots att universitetet är präglat av ett relativt konservativt förhållningssätt till både undervisning och relationen till sina studenter pågår här banbrytande forskning inom alla tänkbara områden. Vid Oxford Internet Institute arbetar Carl Öhman som ägnar sig åt att studera döden på internet.
Ditt forskningsfält rör sig mellan ekonomisk sociologi och etik med särskild inriktning på döden online. Hur skulle du beskriva din forskning?
»Jag brukar börja med att berätta att allt du gör på internet lämnar spår efter sig, spår som kommer att finnas kvar där länge till och med efter att du har dött. Inom de närmaste två decennierna kommer ungefär 2,2 miljarder människor att dö och min forskning handlar om vad vi kan och bör göra med all data de lämnar efter sig. De etiska ställningstagandena är problematiska nog om en person dör, men frågorna når en helt annan magnitud när vi talar om hur många människors data det faktiskt kommer att röra sig om. Min forskning handlar om de ställningstaganden vi som samhälle kommer att behöva göra angående den här datan. Vem har rätt till den? Har någon skyldighet att spara den och vem är det i sådana fall som ska ha kontroll över den?«
»Jag studerar de här frågorna ur ett makroperspektiv och Facebook är ett användbart fall. Fortsätter Facebook att växa kommer de att ha omkring fem miljarder döda användare i slutet av vårt århundrade, en miljard redan inom de närmaste årtiondena.«
»Det finns en idé om att ›döden på Facebook‹ skulle vara ett västerländskt fenomen, det vi ser är snarare att det är ett asiatiskt och afrikanskt fenomen. De länder som kommer att ha flest döda användare är Indien, Nigeria, Pakistan, Indonesien, Brasilien, Niger och så vidare. Länder som har stora befolkningar där Facebook växer väldigt fort. I många västerländska länder har Facebooks tillväxt mer eller mindre stagnerat. Att spara döda människors data stör Facebooks affärsidé i grunden, det går inte att sälja annonser till döda människor. Vi vet ännu inte vad som kommer att hända med datan. Kommer den att förstöras eller kommer man att införa någon slags gravplatser där anhöriga får betala för att behålla profilen efter den bortgångne?«
»Ett perspektiv som vi framför i vår forskning är att datan utgör vårt digitala historiska arv. Den kommer att utgöra råmaterialet för framtida historiker som kommer att vilja studera rörelser som Black lives matter och Arabiska våren som i stor utsträckning ägde rum på olika digitala plattformar. Det finns en fara i låta marknaden helt bestämma vilken data som ska få överleva till framtiden, vi riskerar att få en ganska skev bild av vad som ägde rum under vår tid i historien. Kommer datan att spegla vad som faktiskt ägde rum eller spegla vilka som hade råd och tid att spara datan? En stor del av kunskapen om vår tid riskerar att försvinna eller manipuleras.«
Det blir ungefär som de källor historiker har tillgång till i dag då?
»Ja, ungefär som i dag. Men det finns en betydande skillnad om man jämför med tidigare århundraden och den digitala världen. Tidigare har frågan människor ställt sig varit: ›Är det här viktigt nog att skriva ned?‹ Böcker var dyrt, vilket innebär att vi i dag nästan uteslutande har tillgång till rika, vita mäns historia. Vi vet relativt lite om marginaliserade grupper och kvinnors historia. I dag, i den digitala tidsåldern, sparas allt. Frågan blir då inte längre ›Är det här viktigt nog att spara?‹ utan ›Är det här oviktigt nog att förstöras?‹. Det innebär en fundamental förändring i hur information bevaras. Om datan behandlas rätt har vi nu möjligheten att skapa mer »rättvisande« historiska källor. Men Facebook och andra sociala plattformar har sällan mer än det kommersiella perspektivet när de tittar på vad som är värt att spara. Det vetenskapliga och etiska värdet som datan utgör är svårt att mäta i monetära termer.
Du pratar mycket om datan som väldigt stor. Hur mycket plats tar den egentligen och hur mycket energi går det åt för att spara den?
»Det är svårt att hitta information om detta. Facebook är väldigt förtegna om den här typen av information. Jag vet inte hur mycket energi som går åt för att upprätthålla Facebook-servrar men vi vet att serverkraft helt klart är deras största kostnad. Man kan jämföra med Bitcoin, den energi som krävs för att upprätthålla den digitala och virtuella valutan motsvarar Irlands energiförbrukning. Man kan tänka sig att Facebooks servrar behöver ganska mycket mer.«
»När vi pratar om datalagring finns det en regel som brukar kallas för Moores lag – varje år fördubblas vår datalagringskapacitet. Det är inte ett problem att lagra data, alltså att få plats med den på servrar, utan att kurera och underhålla den. Det fungerar inte att lägga en massa profiler på en server och bara ha dem liggande där för all evig framtid. Man behöver underhålla datan, uppdatera mjukvara och hela tiden omtolka den så att den går att läsa. Allt det här tar mycket energi, vilket utgör den stora kostnaden och hotet mot datan. Det finns flera arkiv som skapades på 90-talet som nu är helt oläsbara eftersom att ingen har tagit hand om dem. Datan är liksom helt trasig, även om du skulle använda den hård- och mjukvara som användes då går den inte all läsa.«
»Man pratar ofta om risken med en så kallad digital dark age – ett uttryck som kommer av att digital data är väldigt ömtålig. Trycker man på Delete så kan all data i ett arkiv försvinna på en enda sekund. Jämfört med fysiska arkiv, som är robusta och stabila över tid, är våra digitala arkiv väldigt ömtåliga. Det är ett otroligt hot. Det finns projekt som arbetar med att motverka en sådan här dark age. Ett exempel är The Internet Archive som sparar i princip alla hemsidor som finns tillgängliga på webben. De har en hemsida som kallas för The way back machine där man kan titta på gamla hemsidor och hur de såg ut för länge sedan. Det är ett bra initiativ men de fångar egentligen ingenting av det som pågår på social medier – där den kanske mest historiskt relevanta datan finns.«
Är det inte rätt enkelt att veta vilken data som ska sparas och kastas? Kan man inte bara sortera bort alla dickpics som har skickats mellan människor eller vanliga »när kommer du«-konversationer och spara vad som är unikt?
»Tyvärr är det inte så enkelt. Det som vi betraktar som skräp här och nu kan kan vara jätteintressant för forskare i framtiden. Vetskapen om att folk på 10-talet använde sina mobiler till att skicka roliga bilder på katter eller dickpics till varandra kan vara till stor hjälp för framtidens människor när de vill förstå hur vi lever våra liv i dag. När vi i vår forskning pratar med arkeologer så menar de att det mest intressanta att gräva ut ofta är soptippar och kloaker. Att se vad folk slängde bort berättar otroligt mycket om hur folk levde i sin vardag. Templen på Akropolis kanske är häftiga tempel men de säger egentligen ingenting om Atenarnas vardagsliv. Det kan däremot deras soptippar berätta.«
Närliggande frågor om internet finns ofta tankar om säkerhet och integritet. Hur funderar du kring sådana frågor?
»Jag kommer faktiskt snart att publicera en artikel om vad som kan tänkas hända om Facebook går i konkurs. Vid en konkursförvaltning auktioneras ett företags tillgångar ut och den enda egentliga tillgången Facebook har är persondata. Data som får auktioneras ut så länge köparen agerar inom samma marknad. Detta innebär i teorin att en plattform som kontrolleras av till exempel Kina skulle kunna köpa all Facebooks data. I ett sådant fall har levande användare, enligt GDPR, rätt att få all sin data förstörd. Men döda personer omfattas inte av GDPR. Dessa personers profiler kan då säljas till egentligen vem som helst.«
»Ett sådant scenario utgör också en fara för de levande. Även om din och min data är privat så är den inte individuell. Data om dig är också data om din partner, vänner och släktingar. Det fungerar ungefär som DNA, som i grunden är en genetisk data, en persons DNA säger något om den personens släkts DNA. En potentiell risk är alltså att ett företag som vill analysera dig men inte har tillgång till någon personlig data kan köpa till sig information via dina döda släktingar och vänner. Det skapar en ganska otäck möjlighet att analysera människor ›by proxy‹ och innebär en risk som vi menar att politiken behöver ta tag i omgående.«
Det hela blir alltså ett problem som rör självägarskap?
»Ja, och det blir extra svårt eftersom döda inte har några rättigheter. På ett sätt kan man väl säga att min forskning blir ett angrepp på moderniteten – där vi premierar levande människor framför döda och de ännu icke födda. Både marknaden och demokratin, de institutioner som hör moderniteten till, är konstruerade på ett sådant sätt att de främst tillgodoser nuvarande generationers behov. De döda och ännu ej födda saknar både rösträtt och konsumtionsmakt, och därmed inflytande över våra etiska beslutsfattanden som samhälle, trots att våra handlingar ofta har etiska konsekvenser för dem, främst i fråga om värdighet och frihet.«
»På ett sätt kan man se de döda som ständigt närvarande i samhället, inte bara genom de lagar som de stiftat utan också genom kunskap, språk, idéer, konst och filosofi som de lämnat efter sig och som gör och har gjort dagens civilisation möjlig. Många konservativa filosofer menar att vi på grund av detta står i skuld till de döda. En av de filosofer som jag använder mest i min avhandling är faktiskt Edmund Burke. Han har en idé om samhällskontraktet som ett kontrakt, inte mellan individ och kollektiv, utan mellan de döda, levande och de ännu inte födda. Burke menar att samhällets beständighet beror på att de här tre »grupperna« respekterar varandra. Jag tycker att det är en ganska stark analogi som jag menar har saknats i den politiska diskursen men som nu aktualiseras av bland annat miljörörelsen men också mitt forskningsområde. Hela skiftet mot moderniteten är ur både ett marxistiskt och liberalt perspektiv något väldigt positivt. Sett ur ett konservativt perspektiv är den katastrofal.«
Med utgångspunkt i din forskning och det du har upptäckt: Vad borde alla känna till?
»Ett tips som få känner till är att man på Facebook kan gå in och välja en så kallad Minneskontakt – en person som ska få tillgång till din profil och en stor del av din data efter att du dött. Det är ganska enkelt gjort (välj Inställningar > Allmänt > Inställningar för minneskonto. reds. anm.). Det uppmuntrar jag alla att göra.«
»Jag skulle också vilja nämna en studie vi har gjort som handlar om en viss typ av appar som är väldigt populära i bland annat Egypten och Saudiarabien. Om du installerar en sådan här app på din telefon börjar den automatiskt twittra ut islamiska böner från ditt konto. Apparna marknadsför sig ofta med att de kommer att twittra för sina användare både i livet och i döden. Det tilltalar många muslimer eftersom saker som händer efter din död, inom islam, fortfarande kan vara bra för dig i väntan på himmelriket. Apparna är alltså ett sätt att öka användarnas himmelska välstånd. Trots att vi bara studerade en sådan app samlade vi in 3,8 miljoner tweets på bara några dagar. Det är ett tydligt exempel på hur religiösa idéer formar vår interaktion på sociala medier. Stora delar av arabiska Twitter kan inom ett par decennier bestå av döda personer som twittrar ut böner. Twitter upptäcker i dag döda användare genom inaktivitet, vilket kommer att bli svårare.«
Baserat på din kunskap i frågorna, vad skulle du säga att det behövs för typer av politiska förslag på området?
»Sverige borde snarast få till en ordentlig lagstiftning om döda människors integritet på internet. GDPR är ett starkt skydd men det omfattar inte alls döda personer. Det kan vara en god idé att titta på Danmark som är det land som har gått i bräschen för att skydda döda människors datarätt i deras implementering av GDPR.«
»Det finns ju ett stort problem med att data både är egendom som kan ärvas och någonting som är högst personligt och kanske inte borde ärvas. Relationen mellan dig och din data är på sätt och vis som relationen mellan dig och din kropp. Du ärver inte dina föräldrars döda kroppar till exempel. Den som ärver ditt konto borde därför inte kunna göra vad de vill med det och datan det innehåller.«
Elias Collin är masterstudent i statskunskap vid Uppsala universitet och medlem av Liberal Debatts På djupet-redaktion.
@EliasCollin
elias.collin@liberaldebatt.se