»No collusion!«. Så löd framsidan på New York Post dagen efter att Mueller-rapporten hade släppts. Många amerikaner drog en lättnadens suck. USA:s president hade inte konspirerat med främmande makt för att vinna presidentvalet. Rapporten skapade också en känsla av återgång till ett normalläge, nu skulle det väl ändå bli »politics as usual«?
En del menar att Mueller-utredningen lämnade frågan vidare till Demokraterna och menar att det nu åligger partiet att ställa Trump inför riksrätt för att få klarhet i huruvida presidenten försvårat Mueller-utredningen. Det är en svår process. Förvisso kan representanthuset, där Demokraterna har majoritet, slå fast att Trump gjort sig skyldig till ett brott. Men det är sedan upp till den republikanskt kontrollerade senaten att bedöma om presidenten ska dömas eller inte.
Många demokrater, däribland representanthusets talman Nancy Pelosi, anser att det inte är lönt att driva frågan om riksrätt. Risken är att Trump frias och sedan stiger i populäritet, likt Bill Clinton, som blev ställd inför riksrätt efter att ha ljugit om sin affär med Monica Lewinsky. Väljarna ansåg att Clinton hade blivit illa behandlad och en våg av sympati svepte över landet. Pelosi med flera menar att det är viktigare att ta fram en kandidat som kan engagera väljarna och utmana Trump.
För att nå dit måste man börja i insikten att republikanska politiker och väljare nu slutit upp bakom presidenten. Han framstår som ohotad i partiet och är bevisligen en duktig kampanjpolitiker. Dessutom går ekonomin bra, sysselsättningen är hög och reallönerna stiger.
Parallellt med Trumps framfart och förskjutning av politiken på högerkanten sker också en förskjutning till vänster. Allt fler politiker identifierar sig som socialister, förutom Bernie Sanders till exempel den populära kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez. Fältet med demokratiska kandidater är ännu brett och splittrat. Partiet befinner sig i en uppenbar målkonflikt. Ska de ha en kandidat som har stöd i och kan mobilisera det alltmer vänsterlutande partiet, eller en mittenkandidat som kan appellera till breda väljargrupper?
Jag hoppas på det senare men konstaterar också att vid den här tiden 2007 var det få som trodde att Barack Obama skulle vinna valet 2008. Oförutsägbarheten i amerikansk politik är alltid stor. Och den är inte bara politisk.
Knappa två veckor kvar innan förra presidentvalet dök det så kallade »Comeybrevet« upp. I valet 2012 var det orkanen »Sandy« som svepte in över ostkusten, och i valet 2008 var det den största finanskrisen i modern tid som inträffade mitt under brinnande valstrid.
Allt kan hända. Och det är i alla fall “som vanligt” i Amerika.
Oskar Örn är pol. mag. och har följt tre amerikanska valrörelser på plats.
oskar_oern@hotmail.com