Kultur/Essä

Requiem i strupsång

Text: Fredrik Thorslund

Fredrik Thorslund har lyssnat efter det kristna i den mörkaste metalmusiken. Han hittar musikvärldens mest motsägelsefulla utbytesprogram – mellan katolicismens ritual-bundenhet och satanismens svartklädda sångare.

Det är svårt att hitta ett stycke musik som är mer utpräglat sakralt än Miserere mei, Deus – Gregorio Allegris tonsättning av Den botfärdiges bön från Psaltaren (anno cirka 1638).

Allegris Miserere uppfattades under en lång tid som så heligt, att det bara fick spelas i ett laga sammanhang. Sixtinska kapellet, tidig morgonmässa; under påvens egen uppsyn. Framför högaltaret, under Michelangelos imposanta takmålningar av den yttersta domedagen, vandrade påven av och an och blåste ut de tjugosju små tända ljus som höll nattens mörker på avstånd – ett efter ett – för att till slut själv knäböja framför det sista. Samtidigt dånade en niostämmig kör, till hälften bestående av kastrerade pojkar:

Gud, var mig nådig efter din godhet,

utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.

Två mig väl från min missgärning,

och rena mig från synd.

Miserere mei, Deus, hela ritualen, var ett destillat av dygd och gudsfruktan. Den verkade nästan rymma hela katolicismen i sina tjugo, skälvande rader.

Men Guds vägar är, som det ofta sägs, outgrundliga. För den som satt i Sixtinska kapellet under 1600-talet och begrundade det sakrala mästerverket, hade nog aldrig kunnat förstå varthän det skulle barka för Miserere.

I en intervju med musikjournalisten Fredrik Strage berättar Tobias Forge – frontfigur i den svenska metal-gruppen Ghost – om hur bandet inleder sina spelningar. En kvart innan gruppen gör entré börjar högtalarna vibrera av tonerna från Miserere mei, Deus. Stycket är nära fjorton minuter långt. Därefter en tyst minut innan Ghost äntrar scenen. Sju namnlösa gastar i svarta kardinaldräkter och skräckmasker. Sist Forge själv – alias Papa Emeritus III – klädd som en slags inverterad dödspåve med mitra och tomma, svarta ögon. Miserere mei, Deus går över i den egna, infernaliska setlistan: Deus in Absentia, Deus Culpa eller Per Aspera ad Inferni.

***

Ghost är inte ensamma om sin hädiska juxtaposition. De är bara ännu ett vittne från musikvärldens mest motsägelsefulla utbytesprogram.

I de mest gudsfrånvända av alla tänkbara kultursektorer – black metal – verkar det nämligen ha blivit fast praxis att, liksom Ghost, appropriera kristen symbolism.

Bahory, en av de tidigaste svenska exportsuccéerna inom genren, lånade namnet till sitt comebackalbum Requiem (1994) från den katolska dödsmässan.

Utan att föregå lyssnarens egen upplevelse: Bahorys Requiem skiljer sig en hel del från Mozarts Requiem i d-moll. Särskilt med texter som i Pax Vobiscum:

They say you’ve said for you only

We all shall live and die

Tell me who needs Stalin

With a fascist in the sky?

Åtminstone två svenska black metal-album bär namnet »Casus Luciferi« – Lucifers fall – vilket anspelar på berättelsen om hur ängeln Lucifer förlorar Guds gunst och faller ned från himmelen. Som kanske framgått är latin fortfarande lingua franca i produktionsledet: kvasi-katolska albumtitlar i frakturstil får ofta blackmetalplattorna att likna svartkopior av Mazarinbibeln.

Längst gick nog det måttligt kända bandet Reverorum Im Malacht, vars frontfigurer studerade kristen blasfemi så flitigt att de till slut själva konverterade till katolicismen.

***

Med fascinationen för kristen mysticism är det ibland svårt att erinra sig om det ideologiska avgrundsdjup vi befinner oss vid här. Förgrundsfigurerna i svensk black metal är inte sällan satanister – allt mellan liberala och ateistiska LaVey-satanister (som betraktar satan som en symbol för människans dygdiga egenskaper) till djupt troende kaosgnosticister (som faktiskt dyrkar satan). Och det är inte heller för intet som den skandinaviska black metal-rörelsen förknippas med kyrkobränning och ritualmord. Kanske går det att förstå black metal-rörelsens fetisch för kristen kitsch antingen som ett långfinger till den religion som black metal i själva verket är en sorts spinoff från, eller som ett ianspråktagande av en symbolik som man betraktar som sin egen. Ett freudianskt fadersmord, eller en kulturell återerövring. So far, so good.

Men allt blir grumligare med unblack metal i ekvationen.

Unblack metal, som i kristen black metal. Det ser ut, låter och smakar som riktig helvetesrock. Men bakom instrumenten, eyelinern och teaterblodet: de facto kristna.

Unblack metal är fascinerande inte främst på grund av det till synes paradoxala i musikgenren i sig, men för att den visar att förhållandet mellan black metal och kristendom är reciprokt, snarare än ensidigt. Det är mer svårbegripligt.

***

En av pionjärerna bakom unblack metal-genren, Anonymous, från det australiensiska bandet Horde, förklarade att de ville använda musiken för att sprida ljus och hopp i den annars nattsvarta black metal-scenen. En sorts missionsuppdrag, i allt väsentligt, på mörkrets hemarena.

Men är det hela historien? En satanistisk rebellrörelse som stjäl kulturartefakter och sträcker ut långfingret mot kristendomen. De kristna, som i sin tur vänder andra kinden till och kontrar med Wallraff-mission. Metal-scenen, bara den plattform där allt råkar utspelar sig.

I dokumentären Nemesis Divina – Christian Black Metal intervjuas ett antal företrädare för den skandinaviska (un)black metal-scenen. Bilden som målas upp är knappast den av en kulturschism. Trots det till synes oförenliga mellan kristendom och black metal verkar förhållandet präglas av ömsesidig nyfikenhet och allvarsam respekt.

I allt väsentligt verkar antagonisterna tala samma språk; se världen genom samma raster.

Kanske är det också så att rörelserna inte ska betraktas som ytterligheter på en linjär skala, utan i stället två angränsande ändar i en ideologisk cirkel som sluts. Precis som libertarianer kan ha närmare till anarkisterna i Sovjet än till Folkpartiet.

I dokumentären förklarar Nicolaus, sångare i svenska unblack-bandet Pantokrator:

»Folk har svårt att förstå kristen black metal. Antingen har de inte lyssnat på och förstått black metal, och känslan – eller också så har de inte läst bibeln. Den är väldigt, väldigt black metal.«

Fredrik Thorslund är jurist utbildad vid Uppsala universitet.

@FredrikEmanuel

fredrik.thorslund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr