Skip to content
Krönika

I kulturen göms resterna av den samiska religionen

Kan man tala om samisk religion som något som finns? Kolonialmakterna har ju gjort sitt bästa för att den ska förpassas till ett imperfekt. Den samiska trosuppfattningen ansågs hednisk eftersom den inte passade in i statskyrkans fyrkantiga formel av en Gud – en kyrka.

Det borde inte vara upp till en stat att avgöra vad som är bäst för enskilda individer att tro på. Men just det gjorde den svenska statsmakten, med ena foten i sin troslära och den andra i hävdandet av nationalstaten. Mitt folk fick på det brutalaste sätt lära sig att nationens namn var Sverige, när nationsgränserna trängde sig fram i det område som samerna bebott sedan istidens slut. Allt det som mina förfäder definierade sig som fick de lära sig var fel.

Men kan man ta ifrån någon något som i grunden handlar om att förstå sin plats i världen med livet, döden och allt som händer däremellan? Jag tror inte det. Det går djupare än ritualerna och de skrivna trosbekännelserna. Det handlar till syvende och sist om ursprung och att vara människa.

Om man föds in i en renskötarfamilj är »kanske i morgon« ett begrepp man tvingas att lära sig att förhålla sig till. Det handlar om att vädrets makter gör att ingenting går att planera. Man vet sin plats i naturen. Där finns det saker som inte går att styra över trots att man numera har både drönare och GPS-halsband på sina renar. Är det dimma så går det inte att samla renarna till kalvmärkning.

Där någonstans växer också banden till naturen som möjliggörare men alltid på dess premisser. Det handlar om att visa respekt och inte ta mer av naturens resurser än man behöver. Man kan inte ta upp all fisk ur en fjällsjö för då svälter man ihjäl nästa gång. Något som inpräntas i varje ny generation av samer. I grunden handlar det om överlevnad då övermod och girighet alltid har straffat sig på värsta sätt. Man får aldrig glömma sin plats, som är en del av något större och som man lånar av sina barn.

Här tror jag också att skärvorna av den traditionella samiska religionen finns som små pusselbitar som sprids ut över tidevarvens golv. Något som förtrycket aldrig kunnat sudda bort, då det går mycket djupare än att kunna katekesen utantill. Jag kan komma på mig själv med att tacka jorden samtidigt som jag häller ut det sista som blivit kvar av kaffepannan i backen när jag är ute i skogen. Giitu eatnat, orden faller sig självklara som en gest av respekt för naturen.

Där någonstans väcks även en sorg över att mitt handlande visar konturerna av pusselbitar som jag inte kan se samlade. Jag tänker att om statskyrkan bara hade nöjt sig med att kyrkan är människor i gemenskap hade världen varit så mycket bättre. Även för mitt folk.

Henrik Blind är renägare från Jåhkåmåhkke (Jokkmokk) där han även är gruppledare för Miljöpartiet.

@henrikblind

henrik.blind@mp.se