Krönika

Domedagen kommer, syndare bättra er

Text: Matilda Molander

»Mamma, kommer jorden att dö?«

Flickan är väl i tioårsåldern och cyklar förbi mig tillsammans med sin mamma. Jag är ute på en kvällspromenad och när mamman svarar är de för långt bort för att jag ska höra vad hon säger.

När jag någon dag senare återberättar episoden för min gudfar suckar han: »Klimatförändringarna är jätteallvarliga, men nu får väl folk lugna sig. När vi växte upp var det kärnvapenkriget som skulle göra slut på oss alla, nu är det koldioxiden.«

Klimatet som undergångsfilosofi?

Som engagerad i miljöfrågan sedan barnsben (ja, som sexåring skrev jag dikten »Köp inga barbiehus i plast«) är sopsortering lika självklart som att borsta tänderna. Den logiska konsekvensen av att vilja ta ansvar för planeten. Men kanske är det också min religion?

När man går igenom historien, blir det tydligt att människor i alla tider trott att de levt i den yttersta tiden. Varit övertygade om vikten av att utföra de rätta handlingarna för att undvika, eller vara redo, för domedagen. Predikanter har manat till bot och bättring.

Under vikingatiden blidkade vi asagudarna med offer och fruktade ragnarök. Den jordens undergång som började med att år av missväxt skulle leda till att broder ställdes mot broder tills allt kulminerade i en sista strid och jorden översvämmades.

Asatron byttes sedan mot kristendomen och rädslan för domedagen. Det tidens slut som kommer när människors liv i lyx och överflöd lett till en räcka kriser och naturkatastrofer som kulminerar i en sista strid där jorden går under och en ny värld skapas.

Kyrkans fokus på domedagen har de senaste hundra åren blivit betydligt mindre. Prästen försöker inte längre att skrämma församlingen till lydnad på mässan.

Men i mitten på förra seklet dök det upp en ny skräck. Rädslan för kärnvapenkriget. Den yttersta strid där USA och Sovjet skulle förgöra inte bara sin fiende utan sig själv och hela världen. Tidens stora berättelser handlade om människor som lämnat jorden för ett liv i rymden.

Efter murens fall har risken för ett kärnvapenkrig blivit betydligt mindre. I dess ställe har vi fått oron för en klimatkollaps. Skammen för den som flyger eller inte sopsorterar, Greta Thunberg som reser jorden runt och får med sig massorna. Skräcken för vad som kommer att hända om vi inte stoppar utsläppen.

Precis som med kärnvapenkriget är rädslan för klimatförändringarna högst berättigad.

Det intressanta är hur de också fyller vårt behov av ett större syfte, och ger mening åt våra handlingar.

Kanske är det så att vi behöver leva i den yttersta tiden för att leva riktigt fullt ut?

Matilda Molander är chefredaktör för Liberal Debatt och politisk redaktör för obundet liberala VLT.

@matildamolander

matilda.molander@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Matilda Molander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr