Svenskheten är fast i en paradox. Å ena sidan råder stor förvirring kring vad den innebär. Å andra sidan blir det gärna ängsligt när svenskheten väl ska fram i ljuset. Den tycks skör, rent av i spillror. LD:s avgående redaktör Gabriel Ehrling Perers ställer diagnos – och skriver ut recept – för en något friskare identitet.
Det svenska samhället är öppet och tillåtande, här får vi tro på vad vi vill – eller inte alls. Vi har goda löner, bra bostäder och är (förhållandevis) jämställda. Vi lever i frihet från väpnade konflikter och svåra naturkatastrofer. Därför är det inte konstigt att många som flyr krigets fasor vill få en ny chans till fred och frihet här.
Ja, hade inte vi velat komma till ett samhälle som vårt, om det var vi som hade hela livet i en resväska, som vi släpade längs en dammig grusväg, på en ny kontinent? Vi behöver faktiskt inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att hitta svenskar som gick från allt, flydde från svält och bröt upp i jakten på en bättre framtid. Då hägrade nybyggarlandet Amerika.
Hösten 2016 besökte jag Andersonville i Chicago. Även om jag var väl medveten om att många av de svenskar som utvandrade hamnade just i Illinois, och satte sin prägel på området, blev det en oväntat stark upplevelse.
Hela Anderssonville är »svenskt« på det där charmiga amerikanska (och helt klart kommersiella) viset. Manshöga Dalahästar pryder gatorna, svenska flaggor vajar förstrött i vinden och restaurangen »Svea« serverar »Klassisk Pannbiff Med Lok« (ja, någonstans längs vägen har prickarna över ö:et slarvats bort). »The Swedish Bakery« lockar med prinsessbakelser och så där speciellt svenskt torra småkakor. Lite varstans kränger det lokala mikrobryggeriet öl med svenska flaggor (lyckligtvis är alkohollagstiftningen lite mer osvensk). På huvudgatan finns ett svensk-amerikanskt museum där dalskåp, nyckelharpor och sockendräkter trängs på liten yta med serviser från atlantångare som fört svenskar till det nya landet.
Åren 1850-1930 utvandrade 1,5 miljoner svenskar till Amerika. I det nya landet hade det gamla en självklar plats. Svenskarna startade mängder av egna organisationer – bara i Chicago minst 130 till antalet, och då inte räknat de 72 svensk-amerikanska kyrkorna.
Tro, hopp och föreningsliv blev verktygen för att hålla liv i språk och kultur. För samma ändamål grundades också hundratals svensk-amerikanska tidningar i USA.
Tillvaron i det nya landet var så klart inte utan problem. Många svenskar levde fattigt. Invandrargrupper som kommit tidigare tyckte att svenskarna tog deras jobb. »Swede« var inte sällan ett skällsord.
I min familj, som i så många andras, finns en utvandrarhistoria. Den om Erik Perers som lämnade Österby i Hedemora och hamnade just i Chicago. Där träffade han Sara, en rejäl kulla från Vansbro. De fick barn, morfars kusiner, och för dem har det svenska påbråt varit en grundmurad del av identiteten. Även i nästa generation – och nästa – är det svenska viktigt. Mina småkusiner (eller »pysslingar«) kallar sig glatt Swedish-Americans och drar på sig blågula landslagströjor när fotbolls-VM sparkar igång. Att de ännu aldrig varit i Sverige hindrar dem inte.
Att det med tiden gick bra för många av svenskarna som utvandrade till Amerika är en populär historia.
Svenskarna arbetade hårt, integrerades och gjorde landet till sitt. Många startade företag, flera av dem framgångsrika. I dag är svenskar närmast mytomspunna.Fortfarande finns många föreningar där 2:a, 3:e och 4:e generationens svensk-amerikaner jämför släktträd och hör föredrag om moderlandet.
Hemma, var ligger det någonstans?, frågar Kristina från Duvemåla i musikalen baserad på Vilhelm Mobergs »Utvandrarna«. Svaret för dagens svensk-amerikaner, vid det här laget så klart mer amerikaner än svenskar, är inte något nu murket torp i Bergslagen. Men den dubbla identiteten ses inte som en belastning.
Epitetet Swedish- gör en inte mindre -American. Matematiken till trots kan man vara 50 procent svensk, 25 procent fransk, 25 procent något annat och samtidigt 100 procent amerikan och 100 procent Floridabo. Som mina kusiner. Det handlar ju inte om genetik, utan om kultur, minnen och traditioner. Och idéer!
Så länge man ställer upp på det amerikanska får man bejaka i stort sett vilken annan identitet som helst.
Av förklarliga skäl förutsätter detta en förhållandevis avslappnad inställning till den amerikanska identiteten. Du får gärna hänge dig åt den stundom mer än lovligt svulstiga patriotismen (tänk: intensivt vajande fanor, smattrande jumbotroner med bilder av örnar och jet-plan samt en öronbedövande »We›re not going to take it« i högtalarna). Men du kan göra det på andra sätt. Star Spangled Banner tillhör alla – från höger till vänster. Och vill du inte alls kan du gott ligga kvar hemma i soffan, dricka läsk och nynna med. Du har rätt till din patriotism. Det är ju ändå USA.
I kontrast till denna stora,rumsliga patriotism, tycks svenskheten i stället fast i en paradox. Å ena sidan råder det stor förvirring kring vad svenskheten innebär, om den finns över huvud taget. Å andra sidan blir det gärna mer än lovligt ängsligt när svenskheten väl ska fram i ljuset. I bägge avseenden i skarp kontrast till den amerikanska sinnesstämningen.
Ängsligheten, vilken jag tror är särskilt hämmande, tar sig olika uttryck. I sociala medier heter det inte sällan att svenskheten är på väg mot undergång. Att skolor varken får hissa flaggan eller sjunga nationalsången. I regel är det »fake news« men den där känslan av att svenskheten ramlat i golvet finns även i etablerade kretsar. Sverigedemokraterna kan, för att ta ett exempel som återgetts i Borlänge Tidning, använda kampanjbudskap som »Stärk den svenska flaggan« utan att på något begripligt sätt förklara hur den är hotad. Uppfattningen som saluförs är att man inte får vara svensk, ens om man vill.
Problemet med ängsligheten, utöver att den måste vara tung att bära, är att den lätt slår över i raseri. Nya Ludvika Tidning berättade i somras om en 10-årig flicka från Västerbergslagen som skrivit brev till statsministern med det pigga men förstås också oväntade förslaget att Sverige borde byta namn till »Blandland«. (För att Sverige är brokigt och att alla ska kunna känna sig hemma.) Ett tilltag som i en annan tid förhoppningsvis enbart fått vuxna att dra på smilbanden, men som i vår era av överspänd internetnationalism ledde till en storm av rasande kommentarer och uppmaningar till lärare och föräldrar att ta barnet i örat.
Den ängsliga svenskheten – om än i rumsren form, utan aggression – återfinns också i ledarsidornas och »den politiska debattens« lilla förtrollade värld. Minns exempelvis ramaskriet efter Melodifestivalen 2016, där man i en pausunderhållning bytt ut nationalsångens »Jag vill leva jag vill dö i Norden« mot »… på Jorden«. Alice Teodorescu, då politisk redaktör på Göteborgs-Posten men nu åter i Moderaterna, rasade under rubriken »Vårt självförakt försvårar andras integration« (GP 160229). Hon skrev:
»För en del andra, inklusive undertecknad, har det ‹oskyldiga› tilltaget i lördagens Mello renderat en känsla av sorg. Varför ägnar sig svensken åt självskadebeteende gång på gång? Varför skäms vi så mycket för våra symboler och vårt ursprung, samtidigt som vi utan omsvep omfamnar andras? Kan man ens förstå andra om man inte förstår sig själv?«
Ett mer aktuellt exempel kommer från den liberala skribenten Kajsa Dovstad, som under rubriken »Har du haft ett Jimmie moment?« (GP 190615) tog med läsarna på ett besök i en kvällsöppen livsmedelsbutik i Gävle med arabisk profil.
Dovstad hittade inte köttbullarna hon sökte och ryggade tillbaka inför »smådjur« i frysdisken, »enorma förpackningar med linser«, halalkött och fermenterade grönsaker (hon var av allt att döma obekant med den roll konserveringsmetoden spelat och spelar i Norden). Hon skrev: »Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte«.
Dovstads underliggande fråga om Sverige förändras för snabbt – vilket människor i alla tider tyckt, och där många säkert instämmer – försvann bakom den ogenerade avsmaken inför det som är annorlunda.
Andra gånger blir det lika parodiskt som oroväckande. Som när KD-ledaren Ebba Busch Thor under årets Almedalsvecka i Visby argumenterade att invandrare, för att bli svenska, ska bejaka svenska traditioner och snabbt trasslade in sig i försök att förklara hur mycket jul invandrare egentligen behöver fira för att betraktas som svenskar.
Min bevisföringen är anekdotisk men poängen enkel: Släpp den ängsliga svenskheten, den fungerar ändå inte. För vad ska vi göra? Sluta provocera i konst och underhållning? »Svenskskamma« eller lagstifta bort sådant som inte »känns« svenskt i kvällsöppna butiker i Gävle? Dela ut tomteluvor till nyanlända? Registrera frånvaro från julgransplundringen? Givetvis kan man läsa Teodorescu, Dovstad och Busch Thor med snällare ögon, men det slutar ändå en återvändsgränd.
Men en svenskhet som inte är ängslig och alltför utestängande behöver inte vara anemisk eller icke-existerande. Det är ju inte den amerikanska, även om den är »tunn« och lätt att skriva under på, vilket även svenskheten bör vara. Utöver språk, historia och tolerans som redan anförts i detta temanummer vill jag slå ett slag för några viktiga delar av svenskheten som jag känner den:
En sund grundinställning…mot Stockholm
Såväl i Skåne som i skogslänen finns spår av en huvudsakligen sund skepsis mot centralmakten. (En och annan som heter Glenn ska också vara av samma uppfattning.) Man tycker sig ha rätt att vara i fred, att slippa stå och vifta med flaggor stup i kvarten. Man dyrkar inte nödvändigtvis Engelbrekt eller snapphanarna men har andra traditioner, sånger, fanor, dräkter, skrönor och identiteter än de svenska.
En vardag fri från klasscharader
Ingen skulle påstå att vi lever i ett land utan klasskillnader. Men tack vare en bra skola, att de flesta går gymnasiet samt generösa lån och bidrag för studier vid högskolor och universitet, så är vi mycket närmare lika möjligheter än de flesta andra länder. Även om människor på mindre orter fortfarande är väl medvetna om vilka som är barn till arbetarna på bruket och vem som är dotter till VD:n eller platschefen så behöver de förra inte göra sig till för de senare. I kön till kassan på Ica är vi alla du med varandra.
En frihet från… den egna familjen
Vi värnar den individuella friheten också i relation till den egna släkten. I Sverige kan vi ha nära relationer till familjen för att vi vill, inte för att vi måste för att våra nära annars riskerar att stå utan försörjning. Det tror jag ger goda relationer.
En insikt om att vissa saker har vi inte med att göra… och hyfsat hyfs
Många går i tågen när städer runt om i landet ställer till med »Pride« och staten lägger sig inte i vilken annan vuxen människa man älskar. Hit hör också att män och kvinnor i alla åldrar, i skolor och på arbetsplatser, kan ha kontakt med varandra utan att varje blick eller ordväxling tolkas som en sexuell invit. För män är kvinnor i vardagen vänner, chefer och kolleger – inte enbart potentiella partners. Typiskt svenskt bör vara att människor oavsett kön och läggning kan röra sig fritt i gaturummet utan att bli vare sig visslade eller spottade efter.
Och goda möjligheter att få veta när man betett sig som en idiot
Vi har stor politisk frihet, får tycka och tänka vad vi vill. Och det går utmärkt att inte hålla med andra. Vi får säga vad vi vill »i det här jävla landet«, men vi är alla beredda på att man kan få höra att man betett sig som en idiot. Det är också yttrandefrihet och demokrati. Och ibland är det ju sant.
***
Så är den svenskhet som framträder i detta nummer av Liberal Debatt en att vara stolt över, att kämpa för? Jag tycker det. Den är inte kravlös, men den är en svenskhet som går att göra till sin – oavsett var man är född eller vilken färg man har på hyn. En svenskhet där man, på amerikanskt vis, mer än gärna kan vara svensk-syrier, dal-kurd eller Norrlandslatino. Det är också en svenskhet där vi slipper bli upprörda i onödan. En svenskhet där du kan sjunga »Jag vill leva jag vill dö i Horndal« om du nu vill det. Räcker den för att fylla Stockholm med flaggviftande barn? Högst oklart. Eller förmodligen inte. Men vad gör det?
Gabriel Ehrling Perers är avgående redaktör för Liberal Debatt och tillträdde nyligen som chefredaktör och ansvarig utgivare på Avesta Tidning.
gep@avestatidning.com