»Är du judisk svensk eller svensk jude?«

Text: Aron Verständig

Handskakningar, slaktmetoder och manlig omskärelse är tre samtida exempel där religiösa traditioner och sedvänjor fått svenskhetsdebatten i gungning. Aron Verständig, ordförande i Judiska församlingen i Stockholm och för Judiska centralrådet, argumenterar för en mer amerikansk syn på minoriteters förhållande till majoritetssamhället.

Det minne som först dök upp i mitt huvud när jag satte mig ned för att skriva denna text är hur min mamma – smått frustrerad – kom hem en kväll från sin arbetsplats när jag och min syster var små. På arbetsplatsen hade diskussion gått kring hur den förestående julen skulle firas. När turen kom till min mamma svarade hon som det var: vi är judar och vi firar inte jul. Kollegorna hade då gett henne en skrämd blick som om hon just hade sagt att hon misshandlar sina barn varje kväll och uppmanat min mamma att åtminstone börja fira jul »för barnens skull«. De »stackars barnen« fick emellertid aldrig fira jul i sitt föräldrahem utan det var Chanuka som gällde. Fördelen med Chanuka, som vi såg det, var att helgen firas i åtta dagar vilket rimligtvis borde ge en större utdelning av presenter.

På ett sätt kan jag förstå kollegorna. Här sitter en kvinna – dessutom svenskfödd – och uppger att julen inte är något för henne. När jag själv brukar förklara varför jag inte firar jul så säger jag som det är: julen är en kristen högtid och jag är inte kristen. Visst finns det judar som firar jul men jag har inte gjort det i mitt föräldrahem och jag betraktar inte helgen som min egen, detta trots att jag är fjärde generationens svensk. (Släktens svenska historia börjar med min farfarsfar Adolf [!] Verständig som bosatte sig i skånska Bromölla år 1900.)

När vi välkomnar invandrare till vårt land tror jag att många i majoritetsbefolkningen gör det med förhoppningen att dessa nykomlingar ska »ta seden dit de kommer« och anpassa sig till det svenska samhället. Det är förvisso en rimlig förväntan. I Sverige gäller svensk lag. Vi får aldrig tolerera att någon, oavsett anledning, inte följer våra lagar. Misshandel, trakasserier och hedersförtryck får vi aldrig acceptera även om hänvisning sker till gamla traditioner och principer.

Men detta innebär inte att vi kan ha som målsättning att alla som kommer till vårt land ska assimilera sig och överge de traditioner de haft med sig från sina ursprungsländer.

När den så kallade »handskakningsdebatten« gick het under våren 2016 konstaterade statsminister Stefan Löfven (S) i en riksdagsdebatt att i Sverige tar vi både kvinnor och män i hand. Detta uttalande vet jag uppfattades som kränkande av många muslimer som av religiösa skäl inte tar varandra i hand. Är de inte välkomna i Sverige? Min egen uppfattning är att det ska vara upp till den enskilde vem hen vill ta i hand, däremot kan man inte förvänta sig att få behålla ett jobb som inbegriper handskakning.

Liknande argumentation kunde höras i debatten om förbud mot böneutrop två år senare. På frågan om förbudet även skulle inbegripa kyrkklockor svarade förbudsivrarna att det sistnämnda minsann har en »naturlig särställning i Sverige av tradition och är en del av vårt kulturarv«. Enligt dessa används däremot böneutrop för att »proklamera islams religiösa andliga makt över ett bostadsområde«. I min mening måste samma ljudnivågränser gälla för alla ljud: kyrkklockor, böneutrop och hemglassbilen.

Jag minns även debatten kring huruvida djur måste bedövas före slakt för ett antal år sedan. Enligt judisk tradition får ett djur inte bedövas innan slakt. Höga krav ställs på att djuret ska avlida omedelbart när halspulsådern skärs av. I en radiodebatt kring tillåtligheten av denna slaktform påpekade min företrädare på ordförandeposten i Judiska Centralrådet att vi i Sverige tillåter jakt på vilda djur som rimligtvis dödas utan föregående bedövning. Svaret hon fick har etsat sig fast i mitt minne: »men det är ju en svensk tradition«. Felet är alltså inte avsaknaden av bedövning utan att det inte var en svensk tradition att slakta djur i enlighet med judisk och muslimsk sed. Att denna slaktmetod använts i Sverige från sent 1700-tal till dess att den förbjöds i slutet av 1930-talet hade uppenbarligen ringa betydelse i sammanhanget.

Även i den dagsaktuella debatten om omskärelse av pojkar märks denna etnocentriska tendens. Här menar förbudsivrarna att det är dags för judendomen och islam att moderniseras. Paralleller dras därefter till tidigare förbud mot kvinnlig rösträtt och homosexuellas möjlighet att ingå äktenskap. Att de två sistnämnda förändringarna skett efter påtryckningar från just kvinnor och homosexuella medan det knappt finns några omskurna män som motsätter sig ingreppet, verkar många bortse ifrån. Det är också spännande att tro att ett beslut i en kongresslokal i Värmland efter några minuters debatt skulle kunna påverka tusenåriga sedvänjor hos två världsreligioner.

Jag tror att det i huvudsak finns två spår när det gäller att se på svenskhet. Vi kan välja en restriktiv syn där vi utgår från majoritetssamhällets traditioner och preferenser. I enlighet med denna syn kan vi acceptera annorlunda beteenden men enbart om vi kan rationalisera dem utifrån majoritetssamhällets syn (»vad fint att ni ger gåvor till fattiga« etc.). Istället kan vi välja en mer extensiv och tillåtande syn på svenskhet där vi accepterar beteenden vi inte själva kan rationalisera. Behöver vi hålla med om allt som alla gör? Självklart inte! Däremot måste vi kunna leva med att alla inte lever sina liv på samma sätt. I min mening en genuin liberal hållning.

Under min uppväxt var det en fråga som ofta ställdes i olika judiska sammanhang: är du judisk svensk eller svensk jude? Det frågeställaren ville utröna med frågan var huruvida man i första hand betraktade sig som svensk eller som jude. Sanningen är den att jag aldrig riktigt har kunnat besvara frågan. Jag känner mig väldigt svensk men också väldigt judisk och vill inte välja. Jag tror inte heller att jag är ensam om denna känsla.

Ett samhälle som tvingar sina minoriteter att göra denna typ av val mellan olika identiteter kommer i förlängningen att uppfattas som syrefattigt och instängt av dessa. Att exempelvis förbjuda olika religiösa yttringar leder i de flesta fall till att det skapas distans mellan majoritetssamhället och minoriteter. Här tror jag att vi kan hämta inspiration från andra sidan Atlanten där det inte är ovanligt med dubbla identiteter: African-American, Italian-American och så vidare. Budskapet till de minoriteter som finns i vårt land måste vara att det går alldeles utmärkt att vara »både svensk och…«. Att vara jude, muslim, grek eller något annat är ett komplement och inte ett substitut till att vara svensk.

Aron Verständig är ordförande i Judiska församlingen i Stockholm och Judiska centralrådet.
aron.verstandig@gmail.com

Fler artiklar av Aron Verständig

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr