»Yes, the world is very splendid.
But it also has in it insects whose whole lifecycle is to borrow into the eyes of children and make them blind.
Why? Why did you do that to us? You could have easily made a creation in which that didn’t exist.«
Nyateism, eller militant ateism, brukade ibland den rörelse kallas vars företrädare ägnade sina liv och verk åt att debattera och demontera konceptet organiserad religion. Inte kritiskt granska, utan fullkomligt bryta ner och urholka det religiösa tankegodset som sådant.
Det var någon gång i början av 2000-talet som fenomenet fick fäste i det allmänna medvetandet, inte minst tack vare stridbara förgrundsfigurer som Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris. Eller Stephen Fry, som, med sin karaktäristiska grace, formulerade citatet ovan.
Exemplet är en pikant anspelning på teodicéproblemet, alltså frågan om hur det kan finnas en allsmäktig och god Gud i en värld där onda ting existerar.
Det är förstås ingenting nytt med teodicéproblemet. Men det är sant – och Fry vet – att flera hundra år efter att det formulerades blottlägger teodicéproblemet fortfarande en fundamental motsägelse i den abrahamitiska världsbilden. En logisk motsägelse, som aldrig har besvarats med annat än abstraktioner och vaga aforismer. Eller också har man låtit suspendera hela logiken precis där motsägelserna börjar hopas. Den logik som annars hedras också av religiösa – det grundläggande förnuft som hindrar oss från att trotsa gravitationen i hopp om att flyga – upphörde av någon outgrundlig anledning just vid tanken på Gud.
Nå: aforismer och selektiv logik hade nyateismen fått nog av. Svaret var i stället enkelt. Tanken på en god och allsmäktig deitet är omöjlig. Eller, i vart fall, så osannolik att det inte finns någon anledning att tro på den. Och tanken är inte bara omöjlig, den är också farlig, som författaren Christopher Hitchens ofta var snabb med att påpeka.
För tänk dig att det faktiskt finns en rättvis och allsmäktig Gud. En rättvis Gud ger inget utrymme för orättvisa, och om vi ändå uppfattar någonting som orättvist, finns det outgrundliga skäl därtill som vi måste acceptera. Varför då ta ansvar själv? Insha’Allah; varför lyfta ens ett finger mot slaveri, fattigdom och orättvisa?
Den militanta ateismens styrka var att den bar på ett ursinnigt rättspatos som stod i nykter kontrast med religionens dunkla moralism. Den erbjöd en intellektuell klarhet som var enklare än de tio budorden, fast utan dogmatiken. Och så en berusande retorik, lika skarpladdad som skottsäker. Att se Hitchens och Fry i debatt mot teologiska företrädare var som att se det lilla barnet i H C Andersens saga, lite förnöjt, utbrista att kejsaren är naken. Och visst såg kejsaren naken ut.
Ändå fanns det en påtaglig aversion mot nyateismen. Den kunde misstolkas. En hätsk debatt om, säg, det moraliskt riktiga med slöja och religiös omskärelse, kunde bli föremål för misstankar. Och i länder som Sverige, utan nära erfarenhet av teokrati eller religiöst förtryck, kunde den kompromisslösa hållningen lätt tolkas som arrogant och opåkallad.
Men nyateismen handlade aldrig om att ställa grupper mot varandra, eller att angripa minoriteter. Den gjorde bara inga undantag.
En annan invändning var att nyateismen framstod som fantasilös. I sin logiska enfald tog den död på allt det hoppfulla och vackra som religionen erbjuder människan. Den australiensiske underhållaren Tim Minchin gav sig själv friheten att bemöta en sådan invändning i en fiktiv scenkonversation med »Storm« – en ung spiritualist som just anklagat honom för att vara en trångsynt materialist. Lite full och uppgiven, utbrister Minchin:
»Life is full of mysteries, yeah
But there are answers out there
And they won’t be found by people sitting around looking serious and saying ›Isn’t life mysterious?‹
Isn’t this enough? Just this world? Just this beautiful, complex, wonderfully unfathomable, natural world?
How does it so fail to hold our attention that we have to diminish it with the invention of cheap, man-made myths and monsters?«
Nog var det en del som i själva verket hyste agg mot nyateismens förespråkare. Den fåfänge och lite pojkaktige Minchin, den bitterdryge Dawkins eller den överlägsne Hitchens.
Men i slutänden framstår allt sådant agg som paradoxalt. Nyateismens mantra var att inte skjuta budbäraren, men att däremot gärna tömma hela magasinet mot det budskap som levererades. Åsikter och trosuppfattningar skulle behandlas hårdhänt, annars var de inte värda att ta på allvar. Det var nyateismens enda dogm.
Fredrik Thorslund är jurist utbildad vid Uppsala universitet och arbetar med tryckfrihet.
@FredrikEmanuel
fredrik.thorslund@liberaldebatt.se