På djupet

Pappa staten, allt från barnmorska till begravningsentreprenör

Text: Elias Collin

I Sverige är det ordning och reda från vaggan till graven. Det råder ingen tvekan om vilken mat spädbarnen ska få, eller hur våra kroppar ska begravas. I alla livets svåraste och mest sårbara stunder finns staten där. Tryggt. Men konsekvensen blir försoffade medborgare som inte tar sina friheter på allvar. Elias Collin vill släppa barnafödande och begravningar fria.

Att staten äger sina medborgare är nog för de flesta ett absurt påstående. Människor i Sverige föds med fler rättigheter än många individer nog någonsin känt till.

Vi nyttjar några, ignorerar andra, men ständigt finns staten där som garant för dem. Som en förälder, pater, som kan peka oss i rätt riktning, berätta för oss vad som är rätt, och i vissa fall tvinga oss att agera i dess intresse.

Allt för vårt eget bästa. Det är ju trots allt det som föräldraskapet, paternalismen, handlar om. Att uppfostra människor till dess de är fria att stå på egna ben.

Och sen lite till. Från vaggan till graven.

Jag tycker att vi i Sverige pratar för lite med varandra om livet, döden och andra svåra känslomässiga stunder. Samtidigt som vi har lagstiftning kring livets uppkomst och slut som är både gammal och utförlig. Kanske hänger det ihop.

Visst kan det väl finnas skäl att rent praktiskt reglera vem som har ansvar för att undanröja en avliden kropp eller vilken hjälp man ska få att sätta nytt liv till världen, men förutom det menar jag att statens inblandning i dessa episoder är alldeles för stor.

Jag tror också att den tillåts vara det, inte på grund av vår okunskap eller oförmåga att ta hand om varandra. Snarare handlar det om en kapitulation. Genom att låta staten reglera livets mest avgörande skeenden, så slipper vi bry oss.

Låt mig ta ett exempel: begravningar. Vägen från att en människa gått ur tiden till dess att stoftet (kvarlevor eller aska) ligger i jorden är styrd på millimetern. Återigen är det förstås rätt att en dödsorsak fastställs av en läkare och att utbildad personal hanterar kvarlevorna rent praktiskt. Men regleringar om vart kvarlevor får gravsättas, hur aska får delas och hur begravningar ska gå till är typiska exempel på när staten detaljstyr människors liv alldeles för mycket.

Att behandla aska på ett »pietetsfullt« sätt kan återigen vara en bra grundregel men en sådan regel innebär samtidigt stora delar förmynderi.

Den avlidne som önskat få sin aska spridd i en älskad del av den bohuslänska skärgården, få den gravsatt hos en mindre etablerad församling eller vill att den ska delas och begrava delarna hos sina barn som bor i olika delar av landet, kan räkna med både regelkrångel och byråkrati innan sådana handlingar eventuellt benådas av staten.

När Sverige, under Bildts 1990-tal och den första alliansregeringen (2006-2010), gick igenom omfattande liberaliseringar lämnades bestämmelser om döden relativt orörda.

Jag kan tänka mig att en meningsmotståndare nu skulle säga »Men Elias, vad fan, döden? Är ingenting heligt längre? Allt fungerar väl bra?«. Men förutom problemen jag lyfter ovan finns det en förbluffande stelhet och rent av religiösa avtryck i lagen generellt. Inslag som vi aldrig hade accepterat i politik som rör andra delar av våra liv.

USA benämns ofta i den statsvetenskapliga litteratur jag ägnar dagarna åt att läsa som ett betydligt mer liberalt land än Sverige. Åtminstone i frågor rörande döden tror jag att det stämmer. I Washington är det exempelvis sedan i våras möjligt och lagligt att kompostera sin döda kropp. Den läggs då i en väl försluten låda och genom en påskyndad förmultningsprocess blir du till jord på knappt 30 dagar.

En snabb och effektiv metod att göra sig kvitt kanske den minst värdefulla delen av en bortgången människa. Men i Sverige är den förbjuden. I stället tillåter vi enbart kremering eller gravsättning i fullstor kista. Det är ett föråldrat sätt att se på hanteringen av de döda.

Den främsta anledningen till att jag tycker att det är viktigt att bry sig om sådana här, något perifera, frågor är att jag tror att också dessa påverkar vår relation till staten.

Om vi accepterar att staten, med sin oerhörda makt och våldsmonopol, ska diktera de här villkoren utan att det egentligen finns goda skäl för det blir det helt enkelt svårare att motivera varför vi ska minska dess storlek på andra områden.

Att i stället vänja människor vid att det inte måste vara staten utan individer själva – kanske genom en förening eller kyrka – som ska hantera livets skiftningar och motgångar gör oss mer självständiga, fria från paternalt styre.

»Du nämnde barnafödande också Elias. Inte kan du väl mena att staten ska sluta bry sig om havande mödrar?«

Nej, det gör jag inte. Även om staten för det första inte kan bry sig om någonting (samhälleliga institutioner är inte förmögna att känna känslor) så är det förstås bra att mödravården hjälper människor till säkra förlossningar. Men även vid beslutet att skaffa barn som, i majoriteten av fallen, förmodligen är livets mest planerade handling är vår förlitan på och tilltro till staten enorm.

Man skulle enkelt kunna tänka sig en i större uträckning privat ordnad förlossningsvård eller privat föräldraförberedande träning för att stärka individens självständighet och personliga frihet även på detta område.

Kanske är det så att människor kommer att nyttja och ta sig så mycket frihet som de får möjlighet till av staten, men jag tror att det är lika sant att vi bara gör oss besvär över så mycket frihet som vi för stunden behöver.

En nackdel med en stor och omfattande välfärdsstat blir således att vi till slut skapar oss ett system som försoffar, snarare än förslavar, människor och via detta hindrar framtida frihetsreformer och försvårar den successiva minskning av statens inflytande över våra liv som de flesta liberaler vill se.

Om du som läser detta tycker att det är eftersträvansvärt att minska statens omfattning och möjliggöra en friare framtid i Sverige så finns det all anledning att avdramatisera och börja bry sig mer om friheterna – också vid livets början och slut.

Elias Collin
Masterstudent i statskunskap vid Uppsala universitet. Tidigare förbundssekreterare LUF.

@EliasCollin

elias.collin@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Elias Collin

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr